Kriminalteknikern Kelda Stagg: "Vi ger offren chans till upprättelse"

Man brukar säga att det finns två kategorier människor: De som arbetar för att leva och de som lever för att arbeta. 

Det tar bara några minuter för att inse att Kelda Stagg tillhör den senare kategorin. Hon brinner helt enkelt för sitt jobb. 

– Mitt jobb får mig att känna väldigt starkt att jag lever. Jag möter dagligen så mycket mörker i arbetet och varje dag känner jag att jag gör nytta. Att mitt jobb är värdefullt. 

Hennes arbete som kriminaltekniker handlar om att på en brottsplats få fram bevis för vad som egentligen har hänt. Är döden en naturlig död? En olyckshändelse, självmord eller ett mord? Det som Kelda och hennes kolleger kommer fram till kan antingen fälla eller fria en misstänkt. Hennes uppgift är att ta reda på vad som faktiskt har hänt under den dödas sista stund i livet. 

– För mig är det något av en ära att vara kriminaltekniker. Många gånger är vi offrets och de anhörigas sista chans att få upprättelse. 

Kelda Stagg fick utbildning hos FBI

Kelda är 38 år och en av Stockholmpolisens tio kriminaltekniker med civil bakgrund. Och hon lever sin dröm. Hon är utbildad molekylärbiolog med en bakgrund som projektledare på Karolinska institutet i Stockholm och laboratorieingenjör inom klinisk mikrobiologi. Hon är dessutom en av de främsta experterna på mänsklig förruttnelse, forensisk tafonomi, där hon engagerats i en rad internationella projekt med fokus på likhundsträning. 

Det var också Keldas stora intresse för naturvetenskap som fick henne att söka sig till polisen, och inte, som man kanske kan tro, ett intresse för krim. 

– När jag skulle göra slutarbetet på Uppsala universitet bestämde jag mig för att det skulle handla om döden, säger Kelda.

Kelda fick, som en av ytterst få svenskar, åka till USA och tillsammans med FBI-agenter delta i en utgrävningskurs av mänskliga kvarlevor. Platsen var en av FBI:s så kallade body farms, dit privatpersoner kan donera sina kroppar för att forskare och polisutredare ska kunna studera vad som händer med en kropp i olika miljöer efter döden. 

Under den fem år långa akademiska utbildningen tillbringade Kelda också ett år i Vancouver, Kanada, för att undersöka hur kroppar påverkas av torka eller av stark hetta i bränder. Det sista året fokuserade hon på förruttnelse, som hon fick studerade i Australien. 

– Att förstå hur olika förhållanden i miljön påverkar en kropp i förruttnelse är viktig kunskap. Det kan avslöja om en kropp har blivit flyttad efter döden, men det kan också visa att det som ser ut att vara ett brott egentligen handlar om att kroppen förändras efter döden. Kunskap om förruttnelseprocessen hjälper oss också att avgöra hur länge personen ifråga varit död, vilket självklart spelar stor roll för utredningsarbetet, säger Kelda, som även föreläser om förruttnelse på masterprogrammet för forensisk vetenskap.

Kelda Stagg: ”Vi pratar för lite om döden”

Vi ses på en restaurang i centrala Stockholm. Kelda bär civila kläder i stället för uniformen som hon har när hon arbetar, hennes långa lila hår är uppsatt i hästsvans och hennes makeup är oklanderlig. Och kanske handlar det om fördomar, men skulle jag gissa vilket yrke Kelda Stagg har, skulle inte kriminaltekniker hamna högst upp på listan. 

Tills hon börjar prata vill säga. 

Hon tycker att vi pratar för lite om döden och därför driver hon på fritiden tillsammans med kollegerna, rättsantropologen Rebecka Teglind och rättsläkaren Brita Zilg, Instagramkontot Liket efter döden, för att folkbilda om döda kroppar och för att öka kunskapen om vad som händer med kroppen efter det att vi dött. 

Och när hon säger saker som att ”förruttnelse kan vara vackert” eller att ”ingen förruttnelse är den andra lik”, hejdar hon sig själv. Skrattar lite och berättar att hon både en och två gånger funderat på om hon verkligen är normal. Säger att hon redan som liten var fascinerad av döden och döda kroppar, och klargör att hon är väl medveten om att även störda människor, som kända seriemördare, har samma morbida fascination. 

Jag tänker inte i termer av vad som är otäckt och inte

Men skillnaden mellan dem och Kelda är naturligtvis att hon använder sitt intresse till att göra gott. Till att hjälpa och till att låta rättvisan vinna. 

Du ser mycket hemska saker i arbetet. Hur påverkar det dig?
– Jag tänker inte i termer om vad som är otäckt eller inte. När vi kriminaltekniker kommer till en brottsplats fokuserar vi på vår uppgift, att få fram vad som hänt och på hur vi ska säkra spåren på bästa sätt. Eventuella känslor får vi ta sedan, när vi gjort klart vår uppgift. 

Redan på väg ut till den misstänkta brottsplatsen får kriminalteknikerna en kort rapport om vad som kommer att möta dem. När de anländer till platsen får de ytterligare information och därefter börjar själva arbetet. Att först försöka skapa en överblick, fotografera hela brottsplatsen och sedan börja jobba med att söka och säkra bevis som kan fälla eller fria en misstänkt gärningsperson. 

Märklig känsla när mordvapnet finns kvar

Många gånger pågår arbetet under många timmar i sträck, ibland flera dagar, och i jobbet ingår att både delta i arbetet på misstänkta brottsplatser och närvara på obduktioner på Rättsmedicinalverket. 

Det är ett enormt ansvar man har som kriminaltekniker, konstaterar Kelda, och därför är det viktigt att aldrig tappa fokus under arbetstid. 

Men vissa saker är svårare än andra, berättar hon. En sådan kan vara att jobba på en misstänkt brottsplats där den avlidnas telefon ringer och ringer. Då blir gränsen mellan liv och död plötsligt utsuddad. Den som ringer vet ju inte vad som hänt. För den som ringer är telefonens ägare fortfarande i allra högsta grad levande. Eller när en person dödats i sitt hem och kalendern med noteringar om kommande veckas inhandlingar och frisörbesök hänger på kylskåpet. Saker som aldrig kommer att genomföras. För de tekniker som är föräldrar blir det naturligtvis extra tungt när det handlar om barn som dött eller bragts om livet. 

– Det kan även kännas märkligt när mordvapnet finns kvar på platsen. Rent kriminaltekniskt är det naturligtvis jättebra, men mentalt blir det som hänt väldigt påtagligt då, säger Kelda. 

Det visuella skrämmer mig inte … Jag sätter på mig 'vetenskapskostymen', försätter mig i rätt mood och fokuserar på min arbetsuppgift

Hon tystnar en stund och säger sedan att man som kriminaltekniker kommer mycket nära personen som är död. Dels fysiskt nära, eftersom man rör vid, vänder, lyfter och flyttar på den avlidna. Men också på andra sätt, när spår ska säkras och detaljer noteras. När man får en inblick i den avlidnas privata sfär. 

De där detaljerna från brottsplatsen kan senare dyka upp när Kelda minst anar det. Hon kan gå i en textilaffär och titta på tyg, och plötsligt känna igen mönster från ett tyg hon sett på en mordplats. Eller när hon fikar hemma hos en kompis, och kompisen serverar kaffe i likadant porslin som legat sönderslaget på en brottsplats. Eller när någon har samma telefonsignal som mordoffrets ringande telefon hade. 

”Lukten av förruttnelse är bara en lukt”

Ibland händer det att hjärnan trots allt reagerar på det som är onaturligt. För vi har alla lärt oss redan som barn hur en människa ska se ut, att en människa inte ska se ut på det sätt han eller hon gör efter en våldsam död. Men saker som blod, spår efter våld eller lukten av förruttnelse påverkar inte Kelda. 

– Nej, det visuella skrämmer mig inte. Och lukten, det är ju bara en lukt, ett intryck. Jag tycker inte det är särskilt jobbigt. Jag sätter på mig ”vetenskapskostymen”, försätter mig i rätt mood och fokuserar på min arbetsuppgift i stället. 

Blir du rädd ibland?
– Nej, jag har hittills aldrig känt mig rädd på en brottsplats. Vi har bevakning och när vi kommer till platsen har ju brottet redan inträffat, till skillnad från hur det kan vara för ingripandepoliserna, som kan komma under ett pågående brott. 

Vi har ett ansvar att göra det liv vi faktiskt har så bra som möjligt

Trots att Kelda, som hon själv beskriver det, ofta ser den mörka sidan av mänskligheten, har det inte gjort henne till en allvarsam människa. Tvärtom har jobbet fått henne att uppskatta livet mer än tidigare och hon har blivit ödmjuk inför det. 

– När man arbetar med grova våldsbrott inser man hur snabbt livet kan förändras eller ta slut. Jag tror att många inom blåljus har reflekterat över detta, och inte längre lägger samma vikt på att älta saker som egentligen bara är småproblem. Livet är fantastiskt och mina erfarenheter på jobbet gör att jag insett hur snabbt saker kan gå fel, och att vi alla har ett ansvar för att göra det liv vi faktiskt har så bra som möjligt. För både oss själva och andra, i den mån vi kan. 

LÄS MER: Åklagaren Lisa dos Santos om kampen mot gängbrotten och gangsteradvokaterna 

LÄS MER: Entreprenören Nebe Almayahi: ”Att jobba i Irak var tufft”