Lena Olin & Tora Hallström om familjen, uppväxten och rollen som Hilma af Klint

De skrattar och gråter. Grälar och försonas. Hittar kärleken och förlorar den. Under månader av inspelningar har Lena Olin och Tora Hallström levt och andats Hilma af Klint, den banbrytande konstnären som först efter sin död blivit erkänd och hyllad – och vars liv nu har blivit en film, med biopremiär den 18 oktober. 

– Hilma har funnits med oss mer eller mindre intensivt i flera år, säger Lena. Ibland känns det som om hon upptagit våra liv helt och hållet. 

Dottern Tora nickar och fyller i:

– När inspelningarna började hade jag bearbetat karaktären och haft henne i mitt hjärta så länge att jag knappt behövde spela. Hilma var som en del av mig. 

Vi sitter i det ombonade biblioteket på Hotel Diplomat i Stockholm. Folk kommer och går, belysningen är dov och fikat står framdukat. Lena och Tora sitter uppkrupna i varsin fåtölj. Det ska bli ett samtal om allt från mod och kreativitet till rolltolkningar och föräldraskap. Och inte minst, om ett möte med den andra sidan. Men vi kommer till det, låt oss i stället ta det från början. 

Det var under en flygning som Lena Olin såg den psykologiska thrillern Personal shopper, där den gåtfulla svenska konstnären nämns. Lena blev nyfiken, googlade för att få veta mer och berättade samtidigt för sin äkta hälft, Lasse Hallström. Och Lasse, som regisserat många prisbelönade Hollywoodproduktioner, började i sin tur läsa allt han kom över om Hilma af Klint. 

– Jag blev som besatt av att göra en film om henne, har han förklarat efteråt i intervjuer. 

I tre år sökte han ledtrådar, träffade släktingar och följde i konstnärens fotspår för att kunna teckna hennes historia. Lena och Tora har varit bollplank och tillfört idéer och tankar, särskilt under den senare delen av processen. 

– Hilma var inte rädd för att tänja på gränserna i sin konst, så vi har utgått ifrån att hon var sådan privat också. Pappa har skrivit manus, men om man levt med en karaktär under lång tid kan det vara känsligt och svårt att ta upp tillkortakommanden. Därför var det bra att mamma och jag fick vara med och göra henne mer komplicerad, säger Tora, som spelar den yngre Hilma. 

Att skildra Hilma af Klints liv har varit något av en utmaning eftersom hon brände all sin privata korrespondens på 1930-talet. Filmens tyngdpunkt ligger på den konstnärliga kampen som föregångare inom abstrakt måleri och hur hon använde det andliga i sitt arbete. Men i filmen Hilma skildras också kärleksrelationen med Anna Cassel, en av konstnärerna som ingick i gruppen De fem. Intresset för det spirituella låg i tiden och vännernas seanser förändrade Hilma af Klints konstnärliga uttryck.

– De var en grupp starka och intelligenta kvinnor som i grunden var väldigt lojala och beroende av varandra, säger Lena. Men vi vill inte glorifiera dem, i filmen kan de vara rätt okänsliga mot varandra. Vi ger inte heller en glossig bild av Hilma, utan visar hela personligheten. I en del scener förstår man att hon kunde vara ganska omöjlig att ha att göra med. Bara för att man är ett snille behöver det inte betyda att man är perfekt.

När man växer upp med två kreativa och känsliga föräldrar blir man tvungen att lägga band på sig själv

Föddes in i skådespelarvärlden

Tora Hallström har fått följa med till olika filminspelningar sedan hon var tre månader gammal, och i Hilma gör hon sin första större roll. Hon har redan medverkat i två av pappa Lasses filmer, men efter examen i ekonomi vid Princeton University väntade en karriär i finansvärlden.  

– När man växer upp med två kreativa och känsliga föräldrar blir man tvungen att lägga band på sig själv, sina känslor och sin egen nervighet. Jag pluggade matte och ekonomi i stället, för att hitta något eget. Och även om jag alltid älskat det jag gjort, så har det känts som om någonting saknats. Första dagen på inspelningsplatsen var det som om allt föll på plats. 

Hur har det varit att arbeta med sina föräldrar?

– Det är så klart en oerhörd trygghet att få göra sin första stora rolltolkning omgiven av människor som vill en väl och är totalt uppriktiga. Pappa skulle aldrig jamsa med och ge beröm utan att mena det. Och i slutändan har vi haft samma mål, att göra en bra film, och då blir man väldigt sammansvetsade. 

Lena föddes in i en skådespelarfamilj, som dotter till Stig Olin och Britta Holmberg, och efter Stockholms scenskola var hon i många år en del av Dramatens ensemble.

– Jag jobbade aldrig med mina föräldrar, men om någon av dem satt i salongen blev jag som tre år igen, jag kände mig så liten och hade svårt för att agera. Jag är glad över att det inte drabbade Tora, hon körde sitt race oavsett. Det var härligt att se.

Lena Olin är en av våra största stjärnor med en karriär som sträcker sig över mer än fyrtio år. Det internationella genombrottet kom med rollen som Sabina i Varats olidliga lätthet, i regi av Philip Kaufman. Hon har tidigare beskrivit det som att hon motvilligt steg ut i rampljuset, bärande ett litet barn på armen (sonen Auguste Rahmberg som hon fick med skådespelaren Örjan Ramberg). 

Tora är bättre rustad och mer redo än vad jag var vid den tidpunkten i mitt liv

– Tora är bättre rustad och mer redo än vad jag var vid den tidpunkten i mitt liv. Hon släpar tack och lov inte på samma barlast som jag gjorde. För mig var det mycket mer komplicerat. 

Lena hade inte bara lämnat ett destruktivt förhållande, i sitt Sommar-program för några år sedan berättade hon också om en tumultartad uppväxt. ”Om marken rämnar som liten förstår man hur helig varje sekund är”, sa hon då. 

– Min mamma var så klok, trots allt det svåra som vi gick igenom tog hon till vara och uppskattade de små ögonblicken. Hon levde i nuet, oavsett om vi åt frukost tillsammans, spelade golf eller tog en promenad. Jag minns särskilt en gång när vi var i Falsterbo. Hon var egentligen en orädd människa, men hon tyckte inte om vatten och var en riktig badkruka. Ändå skulle vi bada och när solen bröt fram vände hon genast ansiktet mot ljuset och sa: ”Nu simmar vi mot solen, Lena!” Sådan var hon och det är en bild som jag bär med mig. Simma för helvete alltid mot solen! 

Lena pratar snabbt, svär ibland, gestikulerar och hinner knappt avsluta ett resonemang förrän hon är inne på nästa. Tora är mer eftertänksam och väger varje ord. Då och då söker hon efter en svensk term, eftersom hon är van att uttrycka sig på engelska. Sam­tidigt är de lika, inte bara till utseendet. De fyller i varandras meningar och skrattar högt och ofta. Lena talar om Tora som den mest vuxna i familjen. 

– Vi har en oerhörd respekt för Tora och allt som hon fått klara av. Delvis beror det naturligtvis på att vi är immigranter, då får barnen ofta en sorts chefsposition i familjen. De förstår språket och kulturen snabbare och acklimatiserar sig lättare. Det tror jag att många som kommer till ett nytt land kan känna igen sig i. 

Ingen av oss kan leva utan den andra

Lena Olin och Lasse Hallström gifte sig 1994 och flyttade sam­tidigt till den amerikanska östkusten. Deras långa äktenskap måste betraktas som tämligen unikt i filmbranschen. 

– När jag träffade Lasse var det som att komma hem och det var en oemotståndlig känsla. Precis som alla andra går vi igenom saker och har det jobbigt ibland. Men vi har en själslig samhörighet, vi finns i varandras blodomlopp. Ingen av oss kan leva utan den andra. 

Om du gifter dig, Tora, skulle du vilja att ditt äktenskap var så?

– Den själsliga biten, absolut. Men mamma och pappa håller ihop hela tiden. Jag är mer social och även om jag är i ett förhållande vill jag fortfarande umgås med andra. Och jag skulle aldrig klara av att ha en så känslig man som pappa, säger hon med ett stort garv. 

För Lasse Hallström har det inte varit någon tvekan om att han fått andlig vägledning i sitt arbete med filmen. Att kommunicera med andevärlden som en del i projektet hade sannolikt uppfattats som udda i de flesta fall, men när det gäller Hilma af Klint, som själv var spiritualist, var det kanske snarare givet? 

– Jag var rätt skeptisk, det finns så mycket fejk i den branschen, säger Lena. Men Lasse tyckte att det var självklart att kontakta ett medium. Jag tänkte att det kunde vara en trevlig utflykt och följde med. När jag hörde dem prata bad jag genast om papper och penna för att anteckna allt. Det var som perfekta regianvisningar och en del av samtalet blev också repliker i filmen. 

Under mötet gav Hilma sin välsignelse till projektet och till valet av skådespelare. Tora säger att hon dessutom var medveten om konstnärens närvaro, särskilt i vissa stunder, under filmarbetet. 

– Jag kan inte måla, men när vi spelade in scenerna i ateljén är jag säker på att hon var där och hjälpte till …

Månader av inspelningar i både Litauen och Sverige är avslutade och filmen har premiär på streamingtjänsten Viaplay senare i höst. Det har varit en intensiv period av både med- och motgångar. 

– Vissa dagar har varit jobbiga att ta sig igenom, det har hänt att jag gråtit om kvällarna, säger Tora. Men det är ändå det roligaste jag gjort. Det är nästan lite otäckt att veta att nu vill jag inte göra något annat. Det här är vad jag ska ägna mig åt. 

Som skådespelare är du inte en liten sommarstuga, utan ett palats med nycklar till alla dunkla rum som du har besökt

Vad tänker du om det, Lena?

– Jag är säker på att Tora har en lång karriär framför sig, om det är vad hon vill. För mig har det varit oerhört välgörande att få handskas med rädslor, ångest och osäkerhet genom skådespeleriet. Ju mer man bearbetar de mörka känslorna i jobbet, desto större nytta har man av det i privatlivet. Som skådespelare är du inte en liten sommarstuga, utan ett palats med nycklar till alla dunkla rum som du har besökt.

Några dagar efter intervjun reser Lena tillbaka till USA för att läsa in en ny pjäs och ordna med det praktiska kring en renovering i hemmet. Tora återvänder till New York för att ta kurser i skådespeleri, som en förberedelse för framtiden. Exakt var huvudpersonen Hilma befinner sig vet vi inte, men förmodligen vänder hon sitt ansikte mot solen och gläds åt att äntligen få sin historia berättad.

Vem var Hilma af Klint?

Hilma levde mellan 1862 och 1944 och var målare, teosof och pionjär inom abstrakt måleri. Som en av få kvinnor utbildade hon sig på Kungliga Konstakademien i Stockholm och målade till en början porträtt och landskap. 1896 bildade hon tillsammans med fyra andra kvinnor gruppen De fem, som utförde seanser och menade att de kom i kontakt med höga mästare. Hennes stil tog då en helt ny inriktning och enligt henne själv skapades konsten i ett slags trans. Det centrala verket, sviten Målningarna till templet, består av 193 målningar som är uppdelade i olika serier. Hilma af Klint förstod att hon var före sin tid och skrev därför i sitt testamente att konstverken inte fick visas förrän tjugo år efter hennes död. Privat levde hon i många år tillsammans med sin mors före detta sjuksköterska Thomasine Andersson. 

Styling: Johanna Ankelhed
Hår och makeup: Alexandra Aronsson/Agent Bauer
Fotoassistent: Angelique Johnér
Tack till Uddby Gård

LÄS MER: Downton-stjärnan Michelle Dockery: ”Lady Mary har gett mig självförtroende”

LÄS ÄVEN: Skådespelaren Nicola Walker: ”Det finns historier att berätta om kvinnor över 35”

Hallström och Olin: Så får vi kärleken att hålla