Lotta Gray om sin omtumlande resa: ”Besöket i Slavarnas hus är nästan outhärdligt”
Under större delen av livet har Damernas Världs bloggare Lotta Gray inte varit det minsta intresserad av det afrikanska land som var hennes pappas hemland. Men nu, fem år efter faderns bortgång, besöker hon släkten i Senegal och hittar en samhörighet hon inte hade förväntat sig.
Dakar brinner och kokar trots att det är sen kväll. Kossor, försäljare, kvinnor med barn hårt lindade på ryggen och hundar som snabbt kryssar mellan stillastående bilar är alla en del av gatubilden. Lennox, min 17-åring, och jag har precis landat och släpar våra gigantiska resväskor genom myllret av människor.
Alla ser ut som vi och det är en väldigt märklig känsla. Vi välkomnas av Ousman, min pappas kusin, och det är trångt på flygplatsen där människor som står och väntar med namnskyltar ska samsas med dem som säljer olika former av nötter och läsk. Utanför ankomsthallen avtecknar sig palmerna mot himlens skymningsfond.
Språken som talas här är franska och wolof. Jag kan inget av dem så mobilens översättningsapp används flitigt, och ibland får vi hjälp av några ord på engelska. Lennox somnar mot min axel när bilen kommer ut på motorvägen, in mot citykärnan, ett tungt och varmt huvud, en tyngd jag känner så väl och älskar så mycket.
Varmt välkomnade av släkten
Här i Dakar ska vi bo i medelklassförorten Ouest Foire, hos min pappas kusin Awa, hennes man och son. Sanden är gul och lägenheterna i varierande skick. Vi välkomnas med långa kramar och många frågor. Ris, frukt och kyckling står uppdukat och vi får ett av familjens fem sovrum. Det blir med ens så väldigt tydligt att det här faktisk är en del av mig, att det här är min familj och att de verkar genuint glada över att se oss.
Min mamma träffade min pappa när hon jobbade som au pair i Bryssel. De var tillsammans ett par år, hon blev gravid och flyttade tillbaka till Örebro men korrespondensen rann ut i sanden och från tolv års ålder träffade jag min pappa väldigt sporadiskt. För fem år sedan gick han bort och det är först nu jag är redo att besöka hans land.
Jag var helt och fullt nöjd med min tillvaro i stallet och skolan och ägnade inte min pappa eller Senegal en tanke.
När jag växte upp, på landet utanför Örebro, var Senegal bara en fläck på kartan. Jag var noll intresserad av mitt ursprung, kände ingen tillhörighet till mitt svarta arv, och mamma och jag pratade aldrig om landet och kulturen. Dels för att hon förstås inte kände till den, då hon själv aldrig varit där, dels för att jag kände mig så alltigenom vit, bortsett från min ljusbruna färg. Jag var helt och fullt nöjd med min tillvaro i stallet och skolan och ägnade inte min pappa eller Senegal en tanke.
Ett besök vid pappas grav
Vi besöker min pappas grav redan nästa dag. Det är lite molnigt, men varmt. Jag skyler huvudet med en sjal för att visa respekt och vördnad, är svettig i händerna och torr i munnen och blir lite ledsen när jag ser att graven är full med grus och löv, och jag minns alla de gånger jag föreställt mig bilden av mig vid hans grav. Att här skulle vara en grönskande plats, grönt och skirt, men så är det så klart inte. Jag låter handen löpa längs den gröna kanten på stenen, dröjer kvar med handen och låter den vila där.
Lennox står bredvid. Han klappar mig på axeln, ser att jag är ledsen och så står vi där en stund och jag försöker minnas den där långe, leende mannen som var min pappa.
Vi kände inte varandra så bra, min far och jag. Han var en diffus figur i periferin som messade ibland och som jag egentligen inte hade så starka känslomässiga band till, men som i sin frånvaro fått mig nyfiken på hans värld och liv. Det känns fint att få vila där en stund, med handen mot den varma stenkanten och med Lennox bredvid. Jag klappar lite försiktigt på stenen, viskar att jag älskar honom och så går vi tillbaka till bilen och chauffören jag har hyrt dessa tio dagar vi ska tillbringa i min pappas hemland.
Det är som att all stress rinner av mig och axlarna sänks. Ingenting känns speciellt konstigt, och jag har varit på tusen konstlade middagar i Sverige.
För första gången på evigheter sover jag hela nätterna utan att vakna upp i sedvanlig ångest. Varje dag är ett äventyr och jag känner hur jag blir lös i konturerna, slappnar av och inte spänner mig av kylan jag alltid försöker parera i Sverige. Vi äter middag ensamma och sedan äter familjen. Det är så man gör här, låter gästerna äta ensamma och i fred, och vi tittar på tv och dricker sött, hett mint-te och skrattar åt de förvecklingar som uppstår när vi tolkar varandras språk fel.
Det är som att all stress rinner av mig och axlarna sänks. Ingenting känns speciellt konstigt, och jag har varit på tusen konstlade middagar i Sverige där det enda man pratar om är vilket jobb man har, var man bor och hur gammal man är. Inte en enda sådan fråga kommer och jag saknar det förstås inte alls.
Tunga känslor vid Slavarnas hus
Jag har även bokat en rundvandring på ön Gorée utanför Dakar. Ön är mest känd för Slavarnas hus, den största omlastningsplatsen för människor under slavhandeln, dit turister nu vallfärdar för att ta del av en av mänsklighetens grymmaste handlingar. För mig är det oerhört viktigt att kunna visa Lennox Gorée, som ju också är en del av oss och vårt afrikanska arv. Vår tolk är bra på engelska men det är stekhett och trångt i de vackra gränderna, som är omgärdade av färgglada hus med svällande bougainvillea och jag blir yr av vätskebrist men också av allt det tunga att ta in.
Ön är mest känd för Slavarnas hus, den största omlastningsplatsen för människor under slavhandeln, dit turister nu vallfärdar för att ta del av en av mänsklighetens grymmaste handlingar.
Här packades slavar axel mot axel i trånga, mörka utrymmen, nakna och fastkedjade med fotbojor. Två gånger om dagen tog man ut dem för att skölja av dem avföring, men annars stod de rakt upp och ner timme efter timme. Redan här dog många, en första utgallring gjordes och endast de starka överlevde. Ett rum för kvinnor, barn, unga vuxna och män. Och så den berömda dörren på baksidan av slavhuset med texten ”Door of no return” som vetter ut mot havet, där slavarna fördes ut och packades som sillar för färden till Den nya världen.
Luften blir med ens tjock att andas. Det är mörkt i de små rummen och inte riktigt ståhöjd och vi lyssnar intensivt på vår tolk när han berättar hur slavägarna våldtog de svarta kvinnorna och hur deras avkommor blev satta att föra dokument över sina bröder och systrar. Slavhandeln pågick från sent 1400-tal till 1800-talet, och cirka tolv miljoner människor såldes till olika delar av världen, levde resten av sina liv under fruktansvärda förhållanden och arbetade bokstavligen ihjäl sig.
Allt det här vet jag redan men det spelar ingen roll; att få höra det på plats är tungt och jobbigt och när vi hukar oss för att ta oss in i det lilla rummet där man förvarade barnen blir det nästan outhärdligt, men samtidigt är det så viktigt att få vara här. Vi kramas en stund när vi kommer ut, andas djupt i den friska luften och står tysta bredvid varandra och försöker förstå det obegripliga mörkret som präglar vår historia.
Ett annorlunda liv, på gott och ont
Livet i Dakar är enkelt på ett annat sätt än hemma i Stockholm. Vi besöker området Almadies, tar en promenad ner till havet och klappar kringstrykande katter. Vi tittar på hiphop-videor på familjens gigantiska tv, äter ris och fisk. Vi skrattar mycket och varje morgon lyssnar jag på mannen som säljer fisk från en resväska han bär på huvudet, hur han ropar och visslar att han är på gång.
Det finns så mycket jag vill ta med mig hem: värmen, det okonstlade sättet att umgås, pratet om det viktiga och innerliga.
Men det är också jobbigt och svårt med alla de gatubarn vi ser, de så kallade talibépojkarna som tigger mat, de minsta så små som åtta eller nio år. Det är svårt att värja sig och både jag och Lennox försöker ge mat och pengar till dem, trots att jag vet att det sistnämnda är fel.
Det finns så mycket jag vill ta med mig hem: värmen, det okonstlade sättet att umgås, pratet om det viktiga och innerliga. Vi må vara rika i västvärlden men vi är samtidigt så fattiga på många andra sätt.
Vi lever högpresterande liv med lite fritid, där vi lämnar våra barn på förskola innan de kan gå för att kunna hålla liv i vår livsstil, med ett fint boende och allt vi ska ha och göra. Priset får våra ungar betala genom lite föräldrakontakt, några få timmar på kvällen innan cirkusen är i gång igen. Här vilar man i samtalet, här är dörren alltid öppen. Här görs rum för det som tar tid och det är fint att se.
På återseende Dakar. Vi ses snart igen.
Här kan du följa Lotta i vardagen via hennes läsvärda blogg
LÄS OCKSÅ Tv-profilen Nikki Amini: ”Jag har vägrat att förminska mig”
