Marit Bergman: "Jag är en vandrande kliché men det gör inget"

Jag ställer gumsjukt in Tinderappen på 25-45, man vet ju aldrig!

Jag tittar på mig själv utifrån och ser en vandrande kliché - men det gör mig absolut ingenting. Nyss fyllda 42, nyseparerad, "mitt i livet", "var det här allt som blev? ", etc etc.

Så vad gör man? Man blonderar håret tills man inte går att känna igen, gamla bekanta sträcker osäkert fram handen för att presentera sig. Man åker till Kap Verde och ställer sig med darrande ben på en surfbräda för första gången i sitt liv (och ja, planen är så klart att börja skejta också). Ställer gumsjukt in Tinder-appen på 25-45, man vet ju aldrig! Säljer Volvon. Anmäler sig till Nattvasan trots att man inte stått på skidor sedan 1900-talet. Allt känns nytt.

Först är vi unga och letar efter något. Oftast hittar vi det till slut, eller i alla fall någon variant av det vi sökte. Vi sätter oss till rätta. Vi har det ändå bra. Vi blir stadigare men också tyngre, det blir svårare och svårare att förflytta sig. Spinner lösa planer på att börja med fågelskådning eller salsa för att liva upp det hela lite grann, eller varför inte fjällvandring?

Men det blir sällan av. Vi puttrar på, Hemnet-porrsurfar lite slött efter nattningen fast vi vet att den där hästgården med magnoliaträden bara är en hitte på-dröm. Vi lägger oss i sängen i kväll igen, släcker lampan och tänker att "i morgon".

Så kommer krisen. Förr eller senare. Den är oundviklig! Den kan komma i olika skepnader, en tumör, någon som försvinner, en kärlek som inte orkade.

När du står mitt i den så är den bara vad den är, svart och ogenomtränglig. Men sen ... när du inser att du kanske trots allt har överlevt ... stunden då en ensam solstråle lyckas leta sig in genom neddragna persienner ... stunden då en försiktig tanke smyger fram: förändring är möjlig!

Du har tappat fotfästet, alla fundamenten är ändrade, och det är i det ögonblicket, när du letar efter fast mark, det är då du har chansen att hoppa på ett isflak som driver åt ett helt nytt håll, en riktning du kanske aldrig ens övervägt. Våra tunga kroppar blir plötsligt lätta och studsande.

Det händer något i mig nu. Jag kan springa fortare och hoppa högre. Jag börjar hitta tillbaka till det där modiga barnet som kastade sig utför klippor ner i Medelhavet, som utan en tanke på döden svischade nedför slalombacken i störtlopp, som drev sin häst över 1,80-hinder.

WEBBKURS: Lär dig göra digitala moodboards och samla din inspiration

Börjar vända mig utåt igen. Hittar nya vänner i alla former och storlekar. Säger ja till allt. Öppen för förslag. Följer med på lite vad som helst, och det visar sig att "vad som helst" kan ge mig känslor jag inte trodde fanns.

Det liknar väldigt mycket att vara tonåring. Jag frågar min spegelbild: vem är jag och vem ska jag bli? Ska jag skriva en roman? Bli boxare? Gå in helhjärtat för chiliodling? Öppna en bar?

Det här är livet, och vad som helst kan faktiskt hända.

Läs mer Marit Bergman: ”Jag ska öva mig i konsten att bli lämnad utan att gå sönder”

Ja, som en tonåring, men så mycket bättre, för nu har jag så mycket mer erfarenhet och så mycket mindre osäkerhet, jag har lärt mig att jag klarar det mesta.

Om jag hade vetat att det var så här himla kul att ha 40-årskris hade jag haft det för länge sedan.