Marit Bergman: "Utmaningen i vår tid är att vara halvlyckad och ändå trivas"
Familjestrul, utbrändhetssymtom och en ständig press på att vara framgångsrik är vardag för många. Är det verkligen rimligt att tro att vi ska klara allt, samtidigt? Damernas Världs krönikör Marit Bergman tycker det är dags att vi ska trivas med att vara halvlyckade.
När vi körde hem från den sista spelningen i somras lyssnade vi på ett humorprogram i P1. Skämtet handlade om förebilder, och i stället för att framhålla människor som utfört hjältedåd som idoler lyfte man fram de där mediokra personerna som försökte men inte riktigt lyckades. Vi småfnissade när vi svepte förbi åkrarna längs E4:an. Men tanken har fastnat hos mig. Det borde ju inte bara vara ett skämt, det borde vara på riktigt.
MARIT BERGMAN
GÖR: Låtskrivare/ artist.
ÅLDER: 42 år.
FAMILJ: Femårig son.
AKTUELL: Med teatermusik till pjäsen Panik i flickrummet på Stadsteatern i Skärholmen.
Hur många känner du som aldrig varit utbrända? Jag kan räkna mina på ena handens fingrar. Jag är omgiven av människor som gör de mest fantastiska ting – de ställer ut på välrenommerade gallerier, de bestiger berg, volontärarbetar på asylboenden, klarar av att kombinera heltidsarbete med galna ex och diagnosbarn och är ändå vältränade och har vackra hem. Vi är helt enkelt otroligt duktiga, och det är ju fantastiskt. Men ingen av oss har klarat sig helskinnad ur detta.
Själv har jag kört två voltor, den senaste slutade med att jag firade min födelsedag på akuten, läkaren konstaterade att domningarna i fingrar och tår inte tydde på något allvarligt fysiskt fel, men sa torrt att "om du fortsätter stressa så här så håller du inte länge till".
Min nya idealperson är en sådan som typ jobbar halvtid i en bokhandel.
Vi behöver se människor omkring oss som gör bra saker för att bli inspirerade att göra något bra själva. Men med tanke på sakernas tillstånd, känns det inte som att det är dags att börja leta förebilder på nya ställen? De stora författarna, de stora konstnärerna, de stora uträttarna ... kul att ni håller på, men den verkligt stora utmaningen i vår tid är att vara max halvlyckad och ändå trivas!
Min nya idealperson är en sådan som typ jobbar halvtid i en bokhandel, har råd att dricka en öl men inte att äta middag på en fin restaurang annat än i undantagsfall. Går och fikar då och då, alltså vanlig fika, inte jobbfika, utan som vuxna människor som fikar utan syfte. Virkar fina smycken men startar ingen webbshop. Odlar kanske lite blommor på balkongen men kommer aldrig att visa upp sin klematis i inredningstidningarnas trädgårdsspecial. Ägnar sig ibland åt läxhjälp med Röda korset men klarar av att möta tragiska livsöden utan att lägga hela världens samvete på sina axlar. Jag omprogrammerar mig.
Uträtta storverk kan vem som helst göra bara man offrar tillräckligt mycket av sin tid, sin själ, sitt liv.
Det händer att jag har fullt på att göra-listan. Det händer att jag inte ens orkar titta på den. Det händer att jag i stället fastnar i sängen med en säsong eller två av The Mindy project. Förr i tiden skulle jag kanske ha legat kvar där, inte förmått resa mig upp ur tv-koman, och dessutom plågats av dåligt samvete. En lose-lose-situation. Numera stannar jag i sängen, klappar mig själv på axeln och tänker: "Det var verkligen duktigt av dig att strunta i allt du behöver göra!"
Uträtta storverk kan vem som helst göra bara man offrar tillräckligt mycket av sin tid, sin själ, sitt liv. Det som är svårt på riktigt är att inte dras med i "större, mera, bättre". Att klara av att titta på mappen med halvskrivna låtar och högen med trasiga byxor i storlek 120 som behövs lappas på knäna utan att drabbas av ett stort gnagande "borde". Att kunna känna sig som en fullvärdig människa trots att det mesta man gör blir lite halvdant.
Halvdant är det nya svarta.
