Nathalie Björn om fotbolls-VM, flickvännen och drömmen om att bli obducent
Som uppladdning inför fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland möter vi landslagsstjärnan Nathalie Björn som berättar om de blågula guldchanserna, vardagen i Liverpool med lag- och livskamraten Aurora Galli – samt den hemliga drömmen att bli obducent.
Det är en hemvändande hjälte som slår sig ner med en cappucino i den blomstrande Josef Frank-fåtöljen. Vi ses på Soho House i Stockholm, den internationella medlemsklubben som huserar i en topprenoverad gammal metodistkyrka på en diskret bakgata på Östermalm. Nathalie Björn är på tillfälligt besök i Sverige för att smida guldplaner med resten av den svenska landslagstruppen.
– Jag vill ha en guldmedalj. Så är det bara, säger den 26-åriga försvararen med ett leende.
Nathalie har precis utsetts till Årets spelare efter sin andra säsong i Everton, en utmärkelse som känns extra hedersam eftersom det är lagkamraterna som har röstat fram henne. Storklubben slutade på sjätte plats i den engelska ligan Women’s Super League, men i stället för en lång välförtjänt semester var det bara att byta Evertontröjan mot den blågula landslagsdräkten och bege sig hem till Sverige för förberedelserna inför VM i Nya Zeeland och Australien.
– Det känns ändå skönt att få en kort andningspaus hemma innan vi åker vidare till VM. Jag har några dagar nu där jag kan koppla bort fotbollen och känna mig normal innan jag laddar om mentalt inför Nya Zeeland och Australien.
Lätt att glömma att jag faktiskt lever drömmen
Det svenska landslaget har tillhört världstoppen sedan slutet av 90-talet och fortsätter ligga i framkant även när den generella utvecklingen i damfotboll hunnit i kapp och fler landslag blivit allt bättre. I förra årets EM-yra tog sig Nathalie och resten av Blågult till semifinal där de åkte ut mot värdnationen England. I sommarens världsmästerskap är de revanschsugna och har stora chanser på medalj.
– Man är så sträng mot sig själv och vill bara vidare hela tiden. Det är lätt att glömma att jag faktiskt lever drömmen. Jag representerar Sverige inför fullsatta arenor, som jag drömde om när jag var liten. Att kliva ut ur spelartunneln framför alla blågula supportrar och sjunga nationalsången tillsammans med de bästa spelarna i Sverige är världens bästa känsla. Ingenting slår stoltheten man känner då.
Spelar mot sambon i fotbolls-VM
Att fotbolls-VM spelas down under innebär att vi i Sverige får följa många av matcherna till frukost, ibland med avspark redan vid sjusnåret svensk tid. Att Sverige hamnat i samma grupp som Italien innebär även att Nathalie ställs öga mot öga med sambon Aurora Galli, den italienska mittfältaren som hon till vardags spelar med i Everton.
– Hon skrev på för Everton samtidigt som jag, men kom till klubben tidigare eftersom jag spelade i OS i Tokyo. Det låter så töntigt, men det var kärlek vid första ögonkastet. Jag hade aldrig haft flickvän förut. Jag visste att jag drogs till personligheter oavsett om det var killar eller tjejer, men jag hade bara haft pojkvänner tidigare. När jag kom till England hade det precis tagit slut med en kille och plötsligt träffade jag Aurora och kände att det var mer än bara vänskap. Det var bara en sådan stark känsla och så blev det vi. Nu har vi varit tillsammans i ett och ett halvt år.
Everton FC har sin hemvist i Liverpool, den klassiska arbetarstaden i norra England som gett oss både The Beatles och senaste Eurovision Song Contest med Loreen som vinnare.
– Jag gillar Liverpool. Det är en gammal hamnstad, så det är alltid nära till vattnet vilket skapar en skön stämning. Det är fin stad med många bra restauranger och butiker.
Nathalie och Aurora bor i Liverpoolförorten Huyton i ett typiskt brittiskt tvåvåningshus i rött tegel.
– Det ser ut precis som man tänker sig. Ett brittiskt radhus med heltäckningsmatta överallt utom i badrummet, och en liten skrubb under trappan som i Harry Potter där vi kastat in skor och väskor och all möjlig skit. Utanför finns det en liten trädgård med konstgräs och ett staket.
Det brittiska förortslivet är inrutat, inte minst för en fotbollsspelare på elitnivå.
– Jag ska inte säga att det är tråkigt, men det är samma sak hela tiden. Väckarklockan ringer strax efter åtta, då registrerar vi dagsformen via en app i telefonerna. Där skriver man in hur mycket man har sovit eller om man har ont i vaden. När det är klart och inskickat till klubben somnar vi om och sover någon timme till. Klockan tio är det frukost på träningsanläggningen som ligger tio minuter hemifrån. Klassisk engelsk frukost med vita bönor i tomatsås, rostat bröd, ägg, stekt tomat och champinjoner. Därefter värmer vi upp med olika övningar innan vi går ut och tränar fotboll i en och en halv timme. Sedan duschar vi, äter lunch, tränar på gymmet, duschar igen och åker hem vid två. Vi har match på söndagar, då kan det vara bussen ner till London och bo där en natt på hotell. På måndagar och tisdagar är vi lediga. Så ser livet ut.
Drömmer om ett stort hus i Sverige
Nathalie och Aurora är ett minst sagt högpresterande par som representerar sina respektive hemländer i fotboll när de inte spelar sida vid sida i en av Englands mest anrika klubbar. Trots det, eller kanske just därför, pratar de om allt annat än fotboll när de kommer hem.
– Det händer att vi diskuterar fotboll i bilen på väg hem från träningen, men väl hemma vill vi prata om annat. Det är jätteskönt.
Förutom huset i Liverpool, som paret hyr av fotbollsklubben, har Nathalie precis köpt en lägenhet i barndomsstaden Uppsala.
– Jag vill ha ett eget hem i Sverige. En fast punkt. Jag är så trött på att bo i en resväska eller i ett gästrum hos mamma eller pappa, särskilt när man är van vid att bo själv.
Nathalie växte upp i stadsdelen Årsta i Uppsala. Mamma jobbade inom äldreomsorgen och pappa var rörmokare. Föräldrarna skilde sig tidigt och Nathalie var länge ensambarn, men hon har i dag yngre syskon på både mammas och pappas sida. Det var pappa som fick henne att börja spela fotboll i fyraårsåldern.
– Han var själv gammal fotbollsspelare och fick mig att satsa på fotboll i stället för dans, även om jag fortfarande älskar att dansa. Pappa är ofta och hälsar på i England och har varit med på alla mästerskap, förutom OS i Tokyo när vi spelade utan publik på grund av pandemin. Mamma hinner inte komma lika ofta, men hon är med så ofta hon kan. Både mamma och pappa är väldigt stolta över mig. Det känner jag verkligen.
Jag är inte så mycket för att bränna pengar på sportbilar
I framtiden drömmer Nathalie om ett stort hus i Sverige och ytterligare ett i Italien.
– Jag är inte så mycket för att bränna pengar på sportbilar, utan jag vill spara ihop och bygga mitt eget hus nära familjen och vännerna. Drömmen är att ha ett hus i Uppsala och ett hus i Italien. Kanske i Tromello där tjejen kommer ifrån, det är en liten by i norra Italien, en timme utanför Milano. Tjejen säger att man inte kan ha två hus för att det kostar för mycket pengar, men vi får se.
Eventuella barnplaner ligger längre fram och är inte lika okomplicerade som för kollegerna på herrsidan som kan låta fruar, flickvänner och nannys sköta grovjobbet. Nathalie sneglar på hur hennes äldre landslagskamrater löser den biten.
– Just nu vill jag inte ha barn, men en dag. Jag har ingen aning hur länge jag kommer att spela fotboll. Caroline Seger är 38 och Hedvig Lindahl 40, så det finns mycket tid kvar. Det kan vara svårt att skaffa familj under karriären. Hade man kunnat göra som Elin Rubensson och få barn och sedan komma tillbaka till landslaget vore det skithäftigt. Dessutom är jag tillsammans med en tjej, vilket också kan förlänga processen, så jag har ingen aning. Oavsett är det giftermål som gäller först och främst, skojar min tjej. Hon är italiensk och traditionsenlig. Men det är ingen stress.
Förväntas ha en åsikt som fotbollsspelare
Fotbollsvärlden är mer politiskt laddad än någonsin. Fjolårets kontroversiella herr-VM i Qatar handlade mer om politik än fotboll och kantades av protester, bojkotter och vilda debatter. När det tidigare i år stod klart att regnbågsfärgade kaptensbindlar förbjuds även under damernas fotbolls-VM i sommar, precis som för herrarna i Qatar, blossade debatten upp på nytt. Även om diskussionerna är vettiga och det aldrig är fel att använda sin plattform till att belysa viktiga frågor kan tanken på fotbollen som en opolitisk arena kännas mer lockande än någonsin. Som spelare räcker det inte att ägna all sin vakna tid åt att pressa sin kropp och sitt psyke till det yttersta för att bli bäst, utan man ska även ha en åsikt om regnbågsbindlar och lönegapet mellan könen, och vara fullt påläst kring hur små ökennationer ställer sig till mänskliga rättigheter.
– Man förväntas alltid ha en åsikt, särskilt som kvinnlig fotbollsspelare, men ibland har man inte det. Nu senast var det regnbågsbindlarna och prispengarna i VM som man skulle ha svar på tal om. Ofta har man inte ens reflekterat över de här politiska sakerna och försöker svara så gott man kan. Sedan ser det ut som om man gnäller i media.
Att hantera media är svårt. Brittisk tabloidpress är ökänd och Nathalie stålsatte sig inför att flytta till ett så fotbollstokigt land som England, men i dag upplever hon att brittiska medier är långt mer peppande än de svenska.
– Man hör alltid att brittisk press är så hemsk, men jag upplever att de är mycket skönare än svenska medier. Även om vi vinner ska det ofta klagas efteråt, ställas kritiska frågor och vinklas på negativa sätt. Det kanske är typiskt svenskt. Vi blir hyllade på ett helt annat sätt i England.
När Nathalie inte spelar fotboll vältrar hon sig i blod och mord. Kriminalserier som Criminal minds, True detective och Mindhunter avlöser varandra framför tv-soffan hemma i Liverpool och intresset för mordmysterier stannar inte där.
– Jag pluggade rättspsykologi för att lära mig hur hjärnan på en seriemördare funkar. Det ingick i kursen att gå på en rättegång, så jag fick med mig Caroline Seger när vi båda spelade i Rosengård. Det var ett narkotikamål där en kille hade rökt gräs och vi råkade bli sena. Alla blickar vändes mot oss när vi klev in i den minimala rättssalen. Gärningsmannen och åklagarna förstod ingenting: Vad fan gör svenska landslaget här? Det var så stelt.
Drömmer om att bli obducent
26-åringen har en hemlig plan B den dagen det är dags att lägga fotbollsskorna på hyllan.
– Jag har en konstig dröm och det är att bli obducent. Jag vill kunna vara den som säger: Okej, det här är dödsorsaken. Jag vet inte om jag vill bli patolog, men jag hade definitivt kunnat bli sjuksköterska och sedan assisterande obducent. Jag har kollat upp det där lite, och det är bara en treårig utbildning.
Nathalie Björn blickar ut över den storslagna salen på Soho House som badar i kyrkfönstrens kalejdoskopiska sommarljus.
– Men först ska jag vinna VM.
STYLING JULIA STRIDH
FOTO SANNA DAHLÉN
HÅR OCH MAKEUP LINNÉA HELLBOM/MIKAS LOOKS
LÄS MER: Liv Mjönes om mobbningen, kärleken – och filmhånglet
LÄS MER: Chefredaktörens strandstil: ”Sportigt med vassa detaljer”
