Peter Jöback: ”Det är tufft att återbesöka de mörka platserna i mitt liv”

”Jag ska peaka när jag är 50.” Det svarade en 10-årig Peter Jöback på reporterns fråga om hans framtidsdrömmar. Och nu är han här, vid den magiska åldern, högaktuell med självbiografi, Så mycket bättre, Jesus Christ Superstar, medaljen Litteris et Artibus ur Kungens hand. Känns det som peaken?

– Jag kanske inte är som störst eller mest framgångsrik just nu, men ja – jag peakar. För jag har aldrig varit mer grundad än jag är nu. Jag är på en bra plats där jag kan hantera livets bergochdalbana. Jag är vuxen helt enkelt!

Peter Jöback är på väg till ett möte med förlaget som ska ge ut hans självbiografi Att bära sig själv, en bok som varit väldigt emotionell att skriva. Och han har nära till känslorna, Peter. Under bilfärden genom Stockholm ska han både hinna skratta och gråta. Och, ja, brista ut i sång.

– Att skriva om mitt liv har varit omvälvande. Jag tittar oftast framåt och inte så mycket bakåt, men när jag väl gjorde det slogs jag av hur mycket jag hunnit med. Mycket fantastiskt, många stora framgångar, men också sorg. Jag drevs länge av revanschlust och bekräftelsebehov som ledde mig till mörka platser – det är tufft att återbesöka dem. 

Genom åren har han bjudit in oss till både sitt ljus och sitt mörker. Han har berättat om sin uppväxt i en dysfunktionell familj med en pappa som drack och familjehemligheter det inte talades högt om. Om hur han som barnskådespelare utsattes för sexuella övergrepp. Om hur han jobbade all sin vakna tid och flydde in i en destruktiv livsstil som slutade på rehab. Och om hur han kom ut på andra sidan. I självbiografin vill han fokusera på ljuset i änden av tunneln, och nycklarna som hjälpte honom att ta sig dit. 

Peter Jöback: ”Jag dog lite när jag blev utsatt för sexuella övergrepp”

– Det är en berättelse om övergrepp, om att vara homosexuell i en bransch där man skulle dölja det. Men också om att omfamna sin historia, se den som en tillgång och sätta den som en krona på sitt huvud. Säga ”Det här är jag”.

Vad har varit jobbigast att närma sig?
– Det är nog de mörka delarna av min barndom och vad de ledde mig till. Men jag vill visa att det går att forma om sitt liv, fast först måste man möta sina demoner och försonas. Och hitta tillbaka till tilliten.

Den hade du inte tidigare?
– Nej, jag förlorade den som barn. Alla föds med tillit, man vet att när man ramlar blir man upplockad. Men sedan kanske någonting händer och man blir inte upplockad. Som för mig när min pappa började dricka väldigt mycket, och när jag blev utsatt för övergrepp i teatervärlden som jag trodde var trygg för mig. Jag dog lite då, jag låste in mig. 

Att du väljer att berätta så öppet om ditt liv nu, har det att göra med tystnadskulturen du växte upp i?
– Ja, det hänger nog ihop. Att man inte skulle prata om att man var gay i branschen gjorde både att jag hamnade i ett dåligt förhållande och kände mig instängd. 

Hur vände det?
– Det började nog med att jag kom ut i Kristian Luuks Sen kväll med Luuk – mycket tack vare Kristian själv. Han hade träffat mig med killen jag var ihop med då flera gånger och frågade: ”Kan inte jag få hjälpa dig att komma ut?” Inte som att han vill outa mig, utan för att han brydde sig om mig och trodde att jag skulle må bra av det. Jag blir faktiskt tårögd när jag tänker på det, för det var så fint gjort av honom. Han var så fantastisk.

Kände ni varandra privat då?
– Nej, men han är en väldigt fin man. Det var början för mig. En fågel kan inte flyga om den sitter i en bur, och kärleken kan inte växa om den inte är fri – och nu var jag fri.

Peter Jöback om frihetskänslan när han kommit ut

Peter stryker tårarna ur ögonen och samlar sig lite. Säger att den där friheten startade en ny process och triggade mycket i honom.
– Bland annat det här behovet av att berätta vem jag är. Jag växte upp i branschen och blev offentlig tidigt, samtidigt som jag inte mådde 100 procent bra. Folks intryck av mig från början var inte jag fullt ut. Jag vill visa alla mina färger, som i den där låten med Cyndee Lauper: ”I see your true colours shining thruogh”.

Ja, han sjunger nu, där i bilen. För vem ska säga det med en sång om inte Peter Jöback?

Vissa saker är helt enkelt för smärtsamma att berätta om

– Jag letar efter sanningen. Det är viktigt för mig, jag vill vara sann. Det betyder inte att jag har hittat sanningen eller att allt är perfekt i mitt liv, det är många saker som jag kämpar med fortfarande. Men jag vill vara sann mot mig själv och jag vill att min publik ska känna att jag är närvarande när jag möter dem på scenen. Men även om jag öppnar mig och är väldigt personlig vill jag behålla min integritet. Vissa saker är helt enkelt för smärtsamma att berätta om.

LÄS MER: Äventyraren Linda Åkerberg: ”Jag bytte depression mot naturäventyr”

Din karriär är svår att matcha, finns det fortfarande drömmar att uppfylla?
– Självklart! Jag är 50 år, jag har 40 års karriär bakom mig – och jag är fortfarande hungrig på livet. Det som är skillnaden från när jag var yngre är att jag har ett liv nu. Jag har en man och jag har två döttrar som jag älskar mest av allt på hela jorden. Familjelivet är stommen och karriären är grädden på moset. 

– Förr hade jag en karriär, och så hade jag ett liv vid sidan om – som oftast bara var att jag sov. Det tog lång tid innan jag prioriterade att vara människa, att vara jag. Av rädsla och som ett slags skyddsmekanism.

Peter Jöback: ”Jag föddes med ett extra finger”

Präglas ditt föräldraskap av din egen tuffa uppväxt?
– När jag och min man Oscar träffades kom en längtan efter barn ganska snart, men vi kände båda två att vi ville känna att vi var klara med vår egen uppväxt först. Oscar hade, som adoptivbarn, också ett bagage. Så nej, jag tror inte det.

– Och i dag hyser jag bara kärlek till mina föräldrar, jag har förstått vad pappa bar på och varför han drack. När jag äntligen kunde försonas med mina föräldrar gick mitt liv från svartvitt till färg, och jag började minnas min uppväxt i färg också. Det mörka i min barndom hade skuggat över allt det bra, men om man bara vågar peta i det jobbiga kan allt det fina komma fram igen. Som historien om mitt extra finger.

Ursäkta, va?
– Jag föddes med sex fingrar på ena handen, och det extra lillfingret klipptes bort. Sedan brukar man bränna bort stumpen, men pappa valde att låta mig behålla den. När jag frågade honom varför svarade han: ”Jag behöll den för att jag ville att du skulle veta att du var speciell Peter.” Han hade det där i sig, trots allt.

Med färgen kom också ljuset?
– Jag har alltid sett ljuset. När jag gjorde Fantomen på operan kände jag verkligen igen mig i rollen – det utnyttjade barnet som försöker överleva genom att sätta på sig en mask. Men medan Fantomen valde mörkret så valde jag ljuset, hoppet. 

– Det finns alltid möjlighet till förändring – där kommer min andlighet in. Och enligt ursprungsbefolkningen i Nordamerika har den som föds med sex fingrar på en hand en närmare kontakt med det andliga, haha.

Känner du att du har det?
– Ja, jag är inte kristen, men andlig. Jag är inte en fader vår-person, jag är en moder jord-människa – jag tror på naturens spirit. Min stora hobby är min trädgård, jag älskar att följa årstidernas gång. Under åren jag inte mådde bra var jag bara i storstäder, för att jag behövde bruset som dövade ut känslorna. Jag klarade inte av tystnaden. Nu finns det inget bättre än tystnaden, att sitta under stjärnorna i trädgården och höra syrsorna. 

Jag känner verkligen att jag har landat. Jag är här nu

Peter Jöback har kommit fram, både bildligt och bokstavligt. Han har nått sitt tioåriga jags peak-ålder, och bilen har parkerat inför hans möte.

– Många vägar har lett till det här året när jag fyller 50. Och det är först nu, när jag gjort det och skrivit självbiografin, som jag känner att behovet att berätta om mig själv börjar avta, för nu tror jag att folk vet vem jag är – till slut. 

– Jag är väldigt modig i den här boken och jag hoppas att läsaren ska få känslan av att allt är möjligt. Det blir som ett bokslut: jag står här och känner att något händer med mig, med min musik, hur jag uttrycker mig, vad jag har framför mig. Jag känner verkligen att jag har landat. Jag är här nu.

Peter Jöback om …

Så mycket bättre

– Det var en jättefin resa. Jag blev helt knockad av några av tolkningarna av mina låtar och fick träffa unga artister som jag verkligen blev förtjust i. 

Jesus Christ superstar

– När jag fick frågan om att göra JCSS sa jag ”Ja, jag gör det om Ola Salo är med.” Vi träffades första gången när jag var 24 och han 18 och han var inhoppare för mig i Kristina från Duvemåla. Genom åren har vi sagt att vi borde göra något tillsammans och nu dök chansen upp. Jag känner också mycket för storyn och kan se relationen mellan mig och min bror i Jesus och Judas, eftersom min bror alltid fick stå i skuggan av mig.

Samarbeten

– Jag har börjat hänga lite med rapparen Erik Lundin som skriver fantastiska samtidsskildringar, och vi har börjat prata om att göra något tillsammans – det vore ett oväntat möte. 

Better man

– Min senaste låt handlar om att förändring är möjlig. Jag har blivit väldigt inspirerad av rörelserna vi sett de senaste åren: Black lives matter, metoo, Asian hate, Greta Thunbergs Fridays for future. Styrkan i att folk står upp och säger ”Nu har vi fått nog” har blivit ett wake up call till att stå för något, att ta ansvar.

Filmdrömmarna

– Att spela in Jag kommer hem igen till jul var spännande och läskigt, eftersom storyn byggde på min historia. Men jag trivdes framför kameran, vi fick bra respons och publikens guldbagge – så jag känner att jag nog har en plats där. 

LÄS MER: Loreen & Markiz: ”Ser mamma att vi förlorar oss i karriären säger hon åt oss att komma tillbaka till jorden”