Regissören Farnaz Arbabi: ”Vi blir bättre människor av teater”
Talang, vilja och hårt, målmedvetet arbete har säkrat Farnaz Arbabis plats på landets stora scener. Damernas Värld möter regissören och ledaren som aldrig väjer för mörkret, men alltid lyfter fram ljuset.
Hon bjöd in allvaret i det glättiga musikalformatet i Cabaret på Dramatens stora scen häromåret. På samma sätt som hon bjudit in det lekfulla mitt i det svarta allvaret på teaterscener i snart 20 år. Regissören Farnaz Arbabi har med lika delar humor och svärta gjort teater av alltifrån Jonas Hassen Khemiris romaner till den älskade klassikern Angels in America (pjäserna kom 1991 och -92, tv-serien kom 2003). Men det är framför allt som konstnärlig ledare för Unga Klara – Sveriges nationella scen för barn och ungdomar – som Farnaz Arbabi i dag formar framtiden med sin regipinne.
Farnaz Arbabi
GÖR Regissör och konstnärlig ledare på Unga Klara.
ÅLDER 45 år.
BOR Stockholm.
FAMILJ Maken Jens Ohlin, regissör, dramatiker och skådespelare, tre barn.
AKTUELL Regisserar musikalen 9 to 5 på Uppsala stadsteater. Musikalen, baserad på filmen med samma namn och med musik av Dolly Parton, har gjort succé på både Broadway och West End. Premiär 30 september.
Vi ses på Farnaz kontor i södra Stockholm, en lokal som hon delar med en rad andra kreatörer, bland andra en koreograf. Det är i hens rymliga rum, med plats för dans, som vi slår oss ned.
Farnaz är mitt uppe i arbetet med att regissera de sista föreställningarna av pjäsen Brinn på Unga Klara, en historia om två tonårstjejer på ett slutet boende och deras lika nära som destruktiva vänskap – och bollar parallellt sitt nästa stora projekt, som vi ska återkomma till.
Farnaz föll för teatern redan som barn
Trots att allvaret alltid är närvarande i Farnaz konstnärliga arbete, med teman som rasism, förtryck och 1980-talets aids-epidemi, ger hon inte intryck av att vara en särskilt tungsint person. Hon skrattar ofta och har ett påtagligt ödmjukt och avväpnande sätt. Faktum är att det var det ogenomträngliga allvaret som skrämde henne bort från skådespelaryrket en gång i tiden.
– Till en början ville jag bli skådespelare, men när mina vänner började söka till scenskolor blev jag tveksam. Som skådespelare gillade jag leken och förställningen, men nu var det som att jag skulle visa äkta känslor, säger hon och fortsätter:
– Jag tyckte om att spela lite groteskt och överdrivet och göra karaktärer som låg långt ifrån mig själv. Att vara den som visade upp djupa känslor inför andra var jag inte bekväm med, förklarar hon.
Men även om Farnaz hade spelat teater ända sedan hennes pappa anmälde sin då åttaåriga dotter till Kulturskolan i Husby på 1980-talet (”Efter första gången vägrade jag gå tillbaka, men pappa övertalade mig – andra gången blev jag hooked.”) var hon fast i tanken på att det är skådespelare man blir om man ska jobba med teater. Det var inte förrän i gymnasiet, när hon gick med i en ambitiös teatergrupp i Gamla stan, som det gick upp för henne att det fanns något som hette regissör.
– Jag var ganska bossig som barn och ville gärna bestämma och styra i lekarna, så jag kanske hade anlag redan då. När jag som 19-åring regisserade för första gången kände jag direkt att alla mina bra egenskaper kom till sin rätt, minns hon.
Efter skolan sökte Farnaz in till en regiutbildning och blev trots sin ringa ålder och erfarenhet kallad till intervju. Det gav självförtroendet en boost. Men samtidigt kom hon in på journalisthögskolan, en plats som hon tackade ja till.
– Där startade jag en teatergrupp, säger hon och konstaterar med ett skratt att teatern nog trots allt var hennes kall.
Farnaz Arbabi: ” Jag tillförde ett nytt perspektiv”
Journalistutbildningen blev kortvarig eftersom Farnaz snart fick jobb som regiassistent vid Uppsala stadsteater och senare Unga Klara. Efter det följde regiutbildningen vid Dramatiska Institutet och sedan dess har hon aldrig lämnat teatervärlden.
Det stora genombrottet kom 2006 med uppsättningar som Utvandrarna på Stockholms stadsteater och Invasion på Riksteatern. Hon fick tidigt i karriären ta emot Teaterkritikernas stora pris och Expressens teaterpris, och har hon fortsatt att gå från klarhet till klarhet. Farnaz har med andra ord gjort en storstilad karriär i en bransch där många känner sig manade, men få når framgång. Vad var det som gjorde att just hon lyckades?
Jag har fallenhet för ledarskap men också starka visioner
– Jag ville verkligen det här med hela mig. Jag arbetade hårt och målmedvetet och så hade jag förstås talang. Jag har fallenhet för ledarskap men också starka konstnärliga visioner som jag kan förmedla. Sedan tillförde jag ett nytt perspektiv inom svensk teater: jag var en kvinna med invandrarbakgrund från förorten och det var extremt sällsynt på teatern för 20 år sedan. Jag tror inte att det fanns en enda regissör som hade min bakgrund. På många sätt var jag en pionjär, säger hon och tillägger:
– Jag har också alltid haft ett stort samhällsengagemang som jag tog med mig i arbetet. Jag skapade teater som, förutom att vara konstnärligt intressant, också lyfte aktuella frågor och bidrog till en samhällsdebatt.
Tiden var med andra ord redo för dig och allt du stod för?
– Ja, så kanske det var. Jag märkte också tidigt att jag var bra på det jag gjorde, vilket jag också fick höra från medarbetare och åskådare. Jag har ju älskat teatern sedan barnsben, och i regissörsrollen hittade jag en uppgift som jag älskade att utföra.
Då, när Farnaz förälskade sig i teatern och såg i stort sett allt som sattes upp på Unga Klara, var det få som såg ut som hon där. Mångfald var ännu inte ett begrepp som gjort avtryck i verkligheten och de stora regissörerna var oftast män. Det fanns med andra ord inte så många kvinnliga förebilder att identifiera sig med.
– Jag hade nog inte tänkt på att de som jobbade med teater såg ut på ett annat sätt än jag. Men så såg jag en uppsättning på Stockholms stadsteater där skådespelaren på scenen var en ung kvinna som såg ut att kanske ha min bakgrund – jag tänkte att hon nog kom från Iran, minns Farnaz.
– Och då blev det synligt för mig hur osynlig jag varit innan. Jag hade aldrig sett mig själv speglad från scen. Jag blev nästan lite besatt av henne och av att ta reda på vem hon var. Känslan hos mig var att kunde hon stå där på scenen så kanske jag hade en chans att bli regissör?
Farnaz Arbabi sätter upp Dolly Partons ”9 to 5”
I dag händer det att unga människor skriver till Farnaz och berättar att hennes arbete har inspirerat dem till att satsa på teater, och hon har även mött flera yngre skådespelare som vittnat om att just hennes uppsättningar fått dem att bli skådespelare.
– Jag blir så rörd när jag hör det, att jag har lyckats med att inspirera andra.
Med sina egna erfarenheter nära till hands är hon djupt engagerad i att skapa en teaterscen som är både inkluderande och välkomnande för alla.
– Spegling och identifikation är extra viktigt på teatern som i sig är en ganska sluten plats där många kanske inte känner sig hemma. På Unga Klara, där vi ofta spelar för barn och unga som är på teater för första gången, är det extra viktigt att de känner sig välkomna och möter människor som de känner igen. Hos oss är det både skådespelare och publikvärdar. Sedan är det också viktigt att vi gestaltar en bredd av historier och olika perspektiv, säger hon och konstaterar:
– Om ens första teaterupplevelse är positiv så vill man komma tillbaka och då ser man mer teater och upptäcker olika sorters scenkonst. Att teater främjar empati och att kulturupplevelser förlänger livet och håller oss friska längre finns det en hel del forskning som visar. Vi blir helt enkelt bättre människor av det.
Kvinnan som blev något av en mentor för Farnaz och vars uppsättningar på Unga Klara hon fyllde sina tonår med var ingen mindre än regissören Suzanne Osten. Osten var, när det begav sig, en hyllad konstnärlig chef på Unga Klara och har på många sätt format dagens barn- och ungdomskultur med sitt lekfulla allvar. Farnaz tog mod till sig och skrev till Susanne Osten – kunde hon möjligen behöva en regiassistent på Unga Klara? Det gjorde hon, och på så sätt gjorde Farnaz entré på scenen. Kontakten med Osten har levt vidare genom åren.
– När de ringde från Unga Klara 2014 trodde jag att det var för att fråga om jag ville sätta upp en pjäs. Men de undrade om jag och Gustav Deinoff ville ta över ledarskapet efter Susanne Osten.
Svaret var ja, och sedan dess har Farnaz Arbabi skapat stora teaterupplevelser på den scen där hon själv upplevt några av livets största kulturögonblick. Cirkeln är, om man så vill, sluten.
Men i höst tar hon tjänstledigt för att göra musikal av den ikoniska Dolly Parton-filmen 9 to 5 på Uppsala stadsteater. Liksom i alla Farnaz Arbabis verk vilar historien på ett allvar av förtryck och maktmissbruk, men gestaltningen kommer att rymma såväl humor och värme som sång och dans. Med sin varsamma regipinne lyfter Farnaz Arbabi med andra ord åter allvaret med stänk av humor, och synliggör lekfullhetens konturer genom djupt allvar.
LÄS MER: Liv Mjönes om mobbningen, kärleken – och filmhånglet
LÄS MER: Marie Olsson Nylander om cancern, skilsmässan, återfunna kärleken – och nya karriären
