Så får du kärleken att hålla – vägen till en varaktig relation
Ni blir kära, allt är fjärilar och rosa moln. Men sen går relationen åt skogen - varje gång. Känns det bekant? Då är du en av många som har svårt att få till det här med "hållbar kärlek". Sofie Zettergren tröttnade på att alla hennes relationer sprack och bestämde sig för att göra något åt saken. Nu har hon och terapeuten Daniella Gordon skrivit en bok om vägen till en hållbar relation.
Vi miljökompenserar, sorterar nogsamt våra tomma förpackningar, köper second hand och äter enligt alla ekoregler. Det ligger i tiden att tänka på långsiktiga konsekvenser av vår livsstil, och de flesta av oss är nog rätt duktiga på att leva och tänka hållbart. Men den hållbara kärleken är inte lika självklar. Kanske för att det inte behövs. Det finns alltid ett nytt alternativ efter några swipes på dejtingappen Tinder – i alla fall i teorin.
Jag insåg att jag måste förändra något för att inte förlora. Och det gjorde han med.
Det är ju i sanningens namn ganska lätt att hitta någon som är snygg och kul nog att hänga med ett tag, men desto svårare att finna en livskamrat. Jo, jag vet, det låter lite mossigt med livskamrat, men jag vill gärna slå ett slag för det ändå. Trots den ålderdomliga klangen är innebörden i ordet något många av oss söker.
Jag sökte den i alla fall, men fann mest kaos tills jag nådde ett vägskäl någonstans där i början av 30-årsåldern. Relationerna som jag hade haft blev svåra, uppslitande och långdraget jobbiga. Varför träffade jag fel hela tiden? Jag gick hos olika terapeuter för att få ordning på mig själv och kärlekslivet, och visst analyserade vi före detta pojkvänner och deras mönster och eventuella diagnoser, och visst kändes det bra att gå därifrån med en bekräftelse på att problemet låg hos någon annan.
Men någonstans gnagde en känsla av att det inte var hela sanningen ändå. Så dåliga val hade jag inte gjort, och det hade inte saknats engagemang eller vilja från någon sida. Jag tänkte på något en tidigare pojkvän skrikit halvt desperat en gång: "Sofie, det går inte att känna efter varenda j-a sekund! " Nähä. Men hur gör man då?
Här någonstans kom terapeuten Daniella Gordon in i mitt liv. Jag hade då träffat E, min kärlek. Vi var förälskade med ett eftertryck som ingen av oss hade mött tidigare, och jag visste att här fanns något som kunde bli väldigt fint. Men ändå höll kärleken på att krascha de första åren efter uppslitande gräl, göra slut-samtal och ömma försoningar.
Det var jag som initierade det mesta; ifrågasatte honom, och oss, tills ingen av oss orkade med ett enda bråk till. Hans ord räckte inte, och orken var på väg att sina. Jag insåg att jag måste förändra något för att inte förlora. Och det gjorde han med. I det här läget förstod vi båda att ingen egentligen kunde förändra den andra, men att vi båda kunde åtminstone modifiera oss själva en aning. Eller nej, nu ljög jag, så enkelt var det inte. Vi förstod inte alls det eftersom båda tyckte att det mesta var den andres fel. Men Daniella gav oss beskedet att så inte var fallet.
Kärlek på allvar är en kärlek man inte slarvar med, en kärlek som man går in helhjärtat i.
En vän hade gett mig numret till Daniella Gordon. Jag hade sett henne på tv och visste vem hon var. Jag hade imponerats av hennes raka sätt och brist på ängslighet och konventioner. Första mötet med denna yvigt rödhåriga och skarpsinniga kvinna var omvälvande och – i ärlighetens namn – rätt irriterande. Hon såg på mig och log lugnt som om hon såg rakt igenom alla lager av försvar och sa: "Sofie, ditt beteende är ju stört! Det är inte han som är rädd – det är du som är livrädd." Meh! ... What? Jag hade visserligen haft en liten gnagande misstanke om att jag hade ett finger med i kaoset, men nu när hon uttryckte det så där! Rädd? Jag? Det lät inte rimligt. Jag såg mig själv som en öppen bok som gav och tog emot utan några som helst spärrar. Men Daniella var av åsikten att bara för att jag var onödigt verbal och sa många ord betydde inte det att jag vare sig kommunicerade eller öppnade mig för kärleken.
Ridå. Jag fick tänka om, fokusera inåt i stället för utåt, och jag lade mig helt i hennes händer. Under tiden hos Daniella kom jag i kontakt med rädslan i stället för tvivlen, och förstod hur läskigt jag faktiskt tyckte att det var att misslyckas. Jag kände, rent fysiskt, både rädslan och sårbarheten, och hade Daniella inte regelbundet sagt "Sofie, jag håller dig" så hade jag nog avbrutit terapin och stängt igen dörren igen.
Jag gick hos Daniella regelbundet i ett år, både själv och med min kille, och lärde mig att kärlek inte är det där som uppstår och gnistrar vid ett initialt möte, utan handlingarna som följer därefter. Jag lärde mig att montera ned murarna, våga förlora och framför allt - att våga vinna. I dag har E och jag varit ihop i fyra år och har en liten dotter tillsammans.
Nu mer än någonsin är jag övertygad om att det inte beror på det vi kände när vi såg varandra på det där kaféet en grå februaridag för fyra år sedan. Utan hur vi har agerat därefter. E sa något häromdagen som jag tänker är själva kärnan i en långvarig relation. "Det här ska ju liksom fungera i morgon också." I det ligger vetskapen om att när ens eget beteende inte fungerar är det ens uppgift att se till att hitta ett mer hållbart sätt – vare sig det gäller Maldivernas eventuella framtid eller relationens.
Så vad var det då Daniella gjorde? Jo, hon lärde mig att våga vara sårbar. Hon lärde mig att se inåt i stället för utåt. Att våga säga vad jag behöver i stället för att ifrågasätta och kräva. Hon lärde mig vad kärlek på allvar är. Och det är också titeln på boken som vi har skrivit tillsammans. Boken är skriven för dig som undrar varför Det inte händer, och för dig som redan funnit kärleken men undrar varför den inte fungerar. Hur du och jag än vrider och vänder på det kommer vi inte ifrån att vägen till kärlek börjar med dig och mig –inte med objektet för våra känslor.
Jag och Daniella pratade mycket om kommunikationens olika vägar. Jag tyckte att E stängde av, att hans tystnad var en mur, medan mina många ord var befriande och förlösande. Daniella menade i stället att det var lika mycket mina ord och mitt eviga analyserande som byggde muren. En vårkväll för tre år sedan –som jag också skriver om i boken – blev det tydligt hur mitt sökande efter en garanti för att inte bli lämnad började utgöra själva grunden för att just det skulle hända.
Om allt rör ihop sig och man går vilse i gräl och ord är det ibland läge att bara hålla handen och kolla på Netflix.
E och jag satt mittemot varandra på en bar i Stockholm. Depeche Modes låt Enjoy the silence skvalade i bakgrunden. Ännu ett samtal initierat av mig: om vad saker är och inte är, djupdykningar i hans känslor som alltid ledde mig på villospår och slutade med bråk. Han var trött på ständiga ifrågasättanden, jag var vansinnigt trött på mig själv. Jag hade vänt och vridit på orden i oändlighet, ställt till svars och analyserat. Han såg trött ut, sa inte mycket och verkade uppgiven. Det plingade till i telefonen och jag avbröt min monolog som han hört så många gånger förr för att kolla mobilen. Det var ett sms från andra sidan vinglasen. Jag läste:
"Words like violence/ Break the silence/ Come crashing in/Into my little world/Painful to me/ Pierce right through me/ Can't you understand/ Oh my little girl / All I ever wanted/ All I ever needed / Is here in my arms/ Words are very unnecessary/ They can only do harm."
Jag fattade. Mer ord just då hade bara lett oss än mer vilse och gjort mer skada. Han ville inte prata mer. Vi har gått en lång väg sedan dess, och det var inte där saker vände. Men jag tänker ofta på den kvällen. Min tro att ord är lika med kommunikation, och därmed lösningen på allt, höll inte. Det jag ständigt påminner mig om nu är att kommunikation inte nödvändigtvis är ord – tystnad, beröring, blickar, agerande kan säga nog så mycket när orden blir röriga. Det är också en av sakerna jag försöker göra annorlunda nu. Om allt rör ihop sig och man går vilse i gräl och ord är det ibland läge att bara hålla handen och kolla på Netflix några kvällar för att sedan ta upp tråden på nytt. Mer kommunikation än man kanske anar har fortlöpt i tystnaden.
Min historia och vad som stod i vägen för mig är bara en mur av många. Vi har olika slags hinder, olika slags föreställningar och rädslor som står i vägen för att bli trygg i kärleken, vare sig det handlar om kärleken till sig själv eller till någon annan. I boken Kärlek på allvar riktar vi oss till dig som är singel och undrar varför det inte bara händer, och till dig som lever i en parrelation som inte går som önskat. Första delen handlar om dig som individ, vare sig du är singel eller inte. Och andra delen är för par eller dig som vill hitta vägar till att få en parrelation att fungera.
Man behöver inte agera på känslan varje sekund.
Titeln Kärlek på allvar kändes rätt i en tid då det vilar en slit och slängskugga över relationer, och då intimitet och närvaro är en bristvara. Kärlek på allvar är en kärlek man inte slarvar med, en kärlek som man går in helhjärtat i. För såväl singlar som par innebär det att man måste släppa garden – att inte ljuga för sig själv eller för den andre, att inte fly eller stänga av. Kärlek på allvar kräver att oberoende ersätts av intimitet och rädsla av tillit.
Det vore ju snyggt om jag kunde avsluta denna lilla berättelse ur mitt liv med att säga att vi sedan levde lyckliga i alla våra dagar. Så är det ju såklart inte alltid. Men för det mesta, och det är bra nog. Det betyder inte att jag är klar, eller att någon av oss någonsin är klar. Vi var två som rev ner våra murar för att kunna mötas, vi är två som vill vara här. Det räcker långt. Och så var det ju det där med att känna efter varenda sekund. Det kan man visst det. Och det kommer jag nog alltid att göra vare sig jag vill eller inte. Men man behöver inte agera på känslan varje sekund. Och det är, faktiskt, en helt annan sak.
Tre andra böcker om relationer:
Hemligheten: Från ögonkast till varaktig relation
Av: Dan Josefsson och Egil Linge
Hemligheten är en bok för singlar som tröttnat på att vänta och som vill veta vad hur de kan hjälpa framtida kärleksrelationer på traven. Men också för dem i parförhållanden som vill veta mer om vad som händer i oss när vi försöker gå från förälskelse och vidare in i en varaktig kärleksrelation.
Kärlekens koreografi: Du och jag och vi hos psykologgen
Av: Allan Linnér och Anders Nyman
Vad är det som leder fram till att två människor som knappt kunde vara ifrån varandra nu inte står ut med den andra? Psykologerna Allan Linnér och Anders Nyman skriver om relationer och par i terapi med förhoppningen att vi ska bli bättre på att möta svårigheter, oavsett om det gäller sex, gränser, makt, intimitet, ekonomi, arbetsfördelning eller något annat
Medan vi fortfarande älskar – att ta hand om kärleken
Av: Mattias Stølen Due
Nästan hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Varför är det så, och hur kan man undvika det? Psykologen och parterapeuten Mattias Stølen Due menar att vi måste vårda relationen medan vi fortfarande älskar varandra, precis som vi servar en bil medan den fortfarande fungerar. Boken fokuserar på vad man kan göra för att förebygga uppbrott, i stället för att förklara varför så många till slut lämnar varandra.
