Shima Niavarani: "Jag har hunnit med två års jobb på ett halvår"

Hemma hos skådespelaren Shima Niavarani på Södermalm i Stockholm bjuds det på drakfrukt, en ny upptäckt hon gjorde i Thailand under inspelningen av andra omgången av SVT-serien 30 grader i februari. Där spelar hon en läkare som lämnat sitt liv i väst för att söka andlighet. Nu har hon hamnat i Sydostasien som ledare för ett backpackergäng. Serien spelades in för länge, länge sedan känns det som, fast det är mindre än ett år sedan.

Sedan dess har denna produktiva 30-åring spelat in filmen She's wild again tonight, om en radikal tolkning av Fröken Julie, som hon Guldbaggenominerades för. Hon har haft tre egna konserter, skrivit manus till en show hon gjorde med den brittiske komikern Eddie Izzard i Globen och Scandinavium, hon har spelat in Boy machine som gick på TV4, varit med i Julkalendern och intervjuat regissörer i SVT precis före jul i en hyllning till kortfilmen. Och hon har varit moderator under det stora klimatmötet i Paris.

Men framför allt har hon spelat in sitt första album, både i Los Angeles och i Stockholm, och beslutat sig för att göra det på eget skivbolag. "Jag har hunnit med två års jobb på ett halvår", som hon säger. Puh.

Musiken tycks ta mycket tid i ditt liv just nu?

– Jag har skrivit alla låtar under två års tid, så de finns klara, och jag är ganska snabb i studion. Men jag är lite perfektionistisk så det tar tid. Det är många instrument i den här ljudbilen, det är live, orientaliska stråkar, syntar, och jag har skapat beatsen själv. Ett beat är skapat med en penna med ett suddgummi på en snusdosa.

Hur fick du uppdraget på klimatmötet i Paris?

– Jag har i elva års tid varit offentligt involverad i frågor kring social rättvisa och jämlikhet. Jag har skrivit om det för tidningen Fokus, jag har lyft det i medierna och min första soloföreställning handlade om sociala strukturer, om mitt eget tillträde till det offentliga rummet och de roller jag måste fylla, och om maktstrukturer. Till Paris blev jag inbjuden av svenska ambassaden och Svenska institutet för att hålla ett anförande och moderera samtal med politiker och forskare.

[adSpace placement="manual"]

Var det nervöst?

– Jag kunde inte bara ställa frågor som om jag var nyfiken. Här var det 500 personer i publiken som kunde detta, det var deras hjärtefråga, och då måste jag göra det till min hjärtefråga. Jag forskade i två månader, läste all litteratur jag kom över. Jag förstod att klimatfrågan är grunden för många frågor, som jämställdhet, rasism, kolonialism, kapitalism, livsstil, existentiell ångest. Klimatfrågan har ju inte bara med naturen att göra, det är en pengafråga också. Det handlar egentligen inte i grunden enbart om ekologiska bananer eller raw food eller att inte köpa kläder som barn gjort i Bangladesh.

Det var ett tag sedan du syntes på teaterscenen?

– Jag har tackat nej tillfälligt till teateruppdrag eftersom jag hade filmerna och serierna uppbokade. Men jag är en scenperson i grunden. Jag saknar alltid scenen därför att jag saknar publiken och mina kollegor. Jag älskar den direkta närheten, men den har jag också fått genom att sjunga, vara med i Så ska det låta och Doobidoo.

Film eller teater?

– Jag älskar film som medium, jag ser oftare film och serier, läser böcker och lyssnar på musik än går på teatern. Ibland undrar jag om teatern är roligare för den som står på scenen än för publiken. Samtidigt finns det något med teater som är av kött och blod, det är en illusion som pågår framför dig och den är magisk. Jag har som ambition att man från scenen ska känna hur ådrorna pulserar hos den som spelar. Det var roligt med Ernst-Hugo Järegård, att de som satt längst fram fick lite spott på sig.

Är rollfiguren i 30 grader i februari och hennes andliga sökande något du kan relatera till?

– Jag har en spiritualitet som framför allt kommer från poesi och sökandet efter en kärna. Det är där min besatthet ligger. Som med musiken, jag kan inte "bara" vara en tjej som sjunger och uppträder utan jag vill veta vad musik är, hur man skapar den. Vad är toner, hur funkar stråkar in i någon annan person, hur producerar man? Jag måste veta alla mekanismer. Den typen av besatthet och noggrannhet tror jag bottnar i en spiritualitet. Världen är både såpass liten att man kan ta reda på saker men också så pass stor att det inte finns tid att slösa på att inte utforska den. Jag tror också det har att göra med en viss sorg som drabbat mig de senaste åren, att man blir så här existentiell. Man blir påmind om sin och andras dödlighet. Det gör att man också värderar saker på ett annat sätt och blir mer spirituell.

[adSpace placement="manual"]

Vad har du drabbats av för sorg?

– Jag miste fyra personer som stod mig nära. Man har några människor som är ens egna, man har sin bästa vän, sin konstnärliga parhäst eller han som är 74 år som har jobbat sedan han var 19 och som jag påminner mycket om. Och min mormor som gick bort samtidigt som jag spelade Jag ringer mina bröder. Henne växte jag upp med när jag levde under jord i Teheran. En mormor kan bli som en mamma, det är tryggt, man får en famn där. När de som skulle bli mina vapendragare försvann kände jag också att det inte fanns någon tid att spilla på saker som var oväsentliga, som negativ energi från andra eller att man inte tar vara på det liv man fått.

Hur väljer du roller eller vad du ska göra?

– Jag väljer på lust och intention. Jag har förmånen att ha fått en ganska bred plattform: underhållning, kulturelitistisk, artistisk, politisk och akademisk. Vad ska bli sagt i den här världen? Vad ska man lämna för spår? Vad ska man sjunga om man ska sjunga, och i vilket sammanhang? Det tänker jag mycket på.

Tackar du nej till grejer?

– Jag tackar nej. Det är bra att vara positiv, peppig och tacksam, men man ska vara varsam. Jag tror folk uppskattar att man inte slumpmässigt hoppar på allt som är kul. Det finns en eftertanke. Men det är ingen motsättning i att ena sekunden skriva en väsentlig text eller ett stycke litteratur och i andra ögonblicket uppträda och dansa som om det inte fanns en morgondag. Det är viktigt att jag även är en förebild för hur man kan göra. Det är så mycket typecasting i vår bransch, som om folk inte skulle begripa en komplex person i det offentliga rummet. Men det upplever jag precis tvärtom, jag känner att folk förstår mig mer och mer ju fler sidor jag visar.

Du är ju autodidakt, och sköter mycket själv. Har du ett kontrollbehov?

– Jag har inget kontrollbehov men jag är snabb själv, och lite frihetstörstande till min karaktär. Jag tycker inte om att känna mig som gisslan av ett system eller en institution.

Vilken är den största missuppfattningen om dig?

– Att jag skulle vara väldigt social. Jag är klassiskt introvert. Extremt social i korta perioder, sedan går jag in i mig själv.

Vilken kulturupplevelse har varit mest betydelsefull för dig?

– När jag var 9 år och såg Bizets Carmen på Folkoperan. Jag lyssnar på musiken konstant, jag älskar klassisk musik och opera.

Vad finns alltid i ditt kylskåp?

– Nagellack, de håller längre i kylskåpet, och hostmedicin. Och just nu drakfrukt.

Vilken del av din vardag kommer vi aldrig att få se på Instagram?

– Den förställda. Jag försöker bara lägga upp saker som är på riktigt. Inga konstiga, arrangerade matfoton.

Av: Annika Bergson, Foto: Carl Thorborg