Shima Niavarani om nya showen ”Shima is a punkrocker”, hjärtrusningar och nepo babies
Shima Niavarani har offrat mycket för att kunna göra det hon brinner för – men alltid känt att det är värt det. Hon är expert på att kombinera högt och lågt, lätt och tungt. Och hon gör det med livet som insats.
Underhållning är på liv och död – det är något som Shima Niavarani ständigt återkommer till. Det är därför hon själv skriver, regisserar, komponerar, designar och spelar alla roller i sin nya show. Det är därför hon kräkts ner varenda toalett på Dramaten. Det är därför hon aldrig hade semester innan hon var 24. Och det är därför hon tar emot i sitt vardagsrum – på ett hotell.
– Jag har en ny lägenhet, men jag har inte tid att flytta in i den nu, säger hon och ursäktar de många resväskorna och kläderna som är spridda över rummet.
– Att sätta ihop en sådan här show är egentligen ett jobb för åtta personer och bitvis har det varit så intensivt att jag haft hjärtrusningar. Men jag tog ett EKG och det såg bra ut, även om de rådde mig att ta det lugnare.
Shima Niavarani
GÖR Skådespelare, programledare, manusförfattare, regissör, artist.
BOR På hotell, i glappet mellan två bostäder.
FAMILJ Mamma, pappa och storebror Shebly, som också är skådespelare. Plus en utökad familj av nära vänner.
KARRIÄR I URVAL Debuterade som 19-åring i soloshowen Autodidakt i enmansakt och har sedan kunnat ses i föreställningar som Apatiska för nybörjare, Jag ringer mina bröder, Bullets over Broadway, samt filmer och tv-serier som She’s wild again tonight, Hundraettåringen som smet från notan och försvann, Sjölyckan och Folk med ångest. Hon har också medverkat i Stjärnorna på slottet och programlett Melodifestivalen. AKTUELL Med soloshowen Shima is a punkrocker.
2013 hörde jag dig säga att du jobbade på en soloshow som skulle heta Shima is a punkrocker – nu i mars har den premiär. Vad hände?
– Mycket, bland annat gick min parhäst Emma Kjellander bort och jag kände att jag inte ville göra föreställningen utan henne. Sedan satsade jag på film och tv. Efter Emma var det också flera andra närstående personer runt mig som dog, under ganska kort tid.
Shima Niavarani drabbades av ”positiv galenskap”
Hur påverkade det dig?
– Någonting lossnade i huvudet, kanske ett slags positiv galenskap, och jag blev orädd för saker som skrämt mig tidigare. Samtidigt som jag började värdera andra saker väldigt högt, som jag blir rädd för att mista – till exempel tid med mina föräldrar, som blir allt äldre.
Vad kan vi förvänta oss av showen?
– Jag vill att det ska vara stor och pampig underhållning full av musik och humor, att publiken ska känna att de är med på en jäkla resa. Bland annat musiksätter jag en text som min pappa har skrivit och som är det vackraste jag läst i hela mitt liv – det bara rann tårar första gången jag såg den.
Jag har ingen fritid, jag träffar inga andra än mina kolleger, och journalister
– Samtidigt vill jag bygga en berättelse i många lager och säga sanningen om vår tid. Jag försöker göra det drägligt för människor att leva, berätta på ett sätt som folk kan ta till sig i sina hjärtan.
Vilken typ av person måste man vara för att kunna ro iland något sådant?
– Jag tror att man måste vara väldigt dedikerad och villig att uppoffra ganska mycket. Jag har ingen fritid, jag träffar inga andra människor än mina kolleger och journalister. Jag är nog väldigt envis och egensinnig med min vision.
Du säger ofta att underhållning är på liv och död?
– För att det är det. Och för att många tror att underhållning bara är underhållning, till skillnad från konst. Men när du gör underhållning har du en plikt gentemot din publik att ge dem skratt, tårar, spänning. Vissa människors liv blir räddade av popkultur, den har räddat mig flera gånger om – inte minst i tonåren.
Shima Niavarani: ”Min show är på liv och död!
Har det alltid varit så för dig?
– Ja, ända sedan jag var riktigt liten och vi hyrde förbjudna filmer på VHS i Iran. Efter revolutionen 1979 förändrades allt, så mycket kultur och underhållning blev förbjuden och man behövde smuggla fram den. Vi tittade på Scorsese, Fellini, Bond, Rambo och Schwarzenegger-filmer i smyg.
– Fritt uttryck är alltid farligt i ett stängt samhälle, därför förbjöds Irans största popstjärna Googoosh. Och därför blir popsånger som skapar en känsla av samhörighet bland protestanterna i dagens Iran virala.
Vad är mest på liv och död i din nya show?
– Det faktum att jag gör den, haha. Det har tagit mer än ett decennium att ens komma till punkten att jag vill göra den. Jag har inte gjort en show på sex år, jag har inte ens stått på scenen. Nu ska jag ta en publik, gå in i ett universum på scenen – det kan vara skräckinjagande. Samtidigt känner jag mig otroligt hungrig och taggad.
Kräktes ner Dramaten
Du har hunnit med en släng scenskräck under pausen från tiljorna också?
– Ja, efter åtta år på scenen kom den plötsligt, när jag spelade på Dramaten. Jag spydde före varje föreställning. När jag väl stod på scenen var det som bortblåst, men timmarna innan, skräcken över allt som kan vara jobbigt och gå fel …
Hur kom du över det?
– Med terapi. Jag tror egentligen att jag var drabbad av utmattningssymptom, men förstod det inte. Jag behövde nog bara få vila, men visste inte hur man gjorde. Jag var 24 och hade jobbat oavbrutet sedan jag var 19. Min familj hade aldrig haft möjlighet att åka på semester så jag visste liksom inte hur man tar ledigt och bokar en resa.
Den största utmaningen är den jag är i nu
Du blev geniförklarad som 19-åring, hur hanterar man det?
– I min show Shima Niavarani är en Übermensch gjorde jag ironi av det, men det ställer så klart höga krav på att man ska överträffa sig själv. Fast jag tror att jag har varit ganska bra på att spela på min egen trumma och inte följa någon specifik mall. Jag har varit lojal mot det jag själv vill uppnå och utmanat mig själv i varje projekt.
– Och den största utmaningen är den jag är i nu. Att vara vass och skärpt samtidigt som jag ska arbetsleda ett stort team med öm hand och ge dem luft under vingarna. Att få ihop en produktion från scratch.
Ja, jag får hjärtrusning bara av att höra om det …
– Haha, ja. Men jag försöker att alltid ha kul i det jag gör, att plantera en lust som smittar av sig och som gör mina medarbetare taggade också. Då kan de bära mig när jag har en trött dag.
”Känns futtigt att prata om nepo babies”
Du är 37 år och har en stor, imponerande karriär. Hur känner du att du ligger till privat?
– Jag försöker nog fortfarande att navigera mig fram mellan ett privatliv som är mitt eget och där jag kan vårda mina nära relationer, och ett yrkesliv som är offentligt. Jag är inte purung, men jag har fortfarande många saker kvar att ta mig förbi. Jag gissar mig väl fram, det är ju ingen som har facit. Och jag tror att man måste försöka leva så nära sin egen sanning som möjligt.
– Jag visste tidigt att jag skulle få gå något slags pionjärväg, ge mig in i sådant som inte naturligt erbjuds mig och skriva min egen historia – och att det får vara värt det. Att som född utanför Europa spela huvudroller i klassisk teater. Att både vara upphovsperson och stå på scenen. Att skriva låtar och sjunga samtidigt som man är en seriös skådespelare. Att som kvinna regissera på stora scenen. Jag har varit först med mycket och slagits för sådant som en yngre generation nu tycker är självklart, och jag är glad att få vara med om det.
Det har pratats mycket om nepo babies på sistone, människor som får fördelar för att de fötts in i kulturvärlden. Vad tänker du om det?
– Det fanns redan så många strukturella orättvisor kring min person så det skulle kännas futtigt att prata om nepo babies. När förutsättningarna inte erbjuds måste man bygga upp allt själv. Inom mig tänkte jag på mig själv som en kulturgubbe och lät mig inte påverkas av hur andra såg mig. Jag har ingen utbildning men jag läste allt, såg allt, lyssnade på all musik. Jag bildade mig och skapade en uppfattning om vad jag ville göra och säga.
– Och jag älskar berättelser, att få paketera dem så att de når fram till andra. Till deras hjärtan.
Mina största personliga historier har jag fortfarande kvar att berätta
Men det du själv har närmast hjärtat får komma fram senare i livet?
– Ja, det måste nog få mogna och jag behöver få perspektiv och förstå. Dessutom är jag för nyfiken på resten av världen för att ta mig an det nu.
Vilken typ av verk blir det?
– Jag vet inte, det kanske blir en film?
Och vad blir temat?
– Det kan jag inte säga nu. Men mina största personliga historier har jag fortfarande kvar att berätta.
6 stora enligt Shima Niavarani – verken som betytt extra mycket
1. Sheena is a punk rocker
– Originalet är ju en låt av The Ramones, men när jag var tonårig goth i Upplands Väsby gjorde tjejduon Shebang en cover på den. Även om jag inte var punkare var jag den enda som stack ut med min stil, och då började folk sjunga ”Shima is a punk rocker” till mig, i stället för att säga rakt ut att jag var annorlunda. Och nu är det namnet på min show.
2. Without you med Mariah Carey
– En otrolig låt. När Mariah Careys album Music box kom 1993 lyssnade jag på det om och om och om igen varje dag efter skolan och sjöng med. Så när det var marknad på Runby torg och de hade en talangjakt i stil med Småstjärnorna kom en klasskompis springande med andan i halsen, ringde på och frågade om jag inte ville uppträda med min favorit Without you. Jag tog fram min Mariah-look – quiltad väst, svart tröja och svarta byxor – sprang till torget och gjorde mitt första scenframträdande som nioåring.
– Mariah Carey var min första stilikon, bara att få se en stjärna i mörkt lockigt hår var stort. Och så sjöng hon melankoliska, maffiga kärleksballader – det var hon som fick mig att sjunga.
3. Bibeln
– Ja, jag har läst hela Bibeln. Som barn kunde jag bli väldigt rigid i mina övertygelser och jag kom in på det religiösa spåret när jag sjöng i Pingstkyrkans kör. Och när mina kompisar började konfirmera sig kände jag mig utanför för att jag inte tillhörde någon religion. Jag tog det på väldigt stort allvar, men min bonuspappa sa att jag skulle få en moped om jag inte konfirmerade mig. Sedan blev alltihop för mycket, jag skulle dessutom behöva döpa mig – i Guds namn. Ett livslångt åtagande gentemot Gud … Så det blev inget, och jag fick moppen.
Det är ett mysterium att vi inte styr världen.
– Men jag behöll fascinationen för dedikation, som jag upplever att tonårstjejer ofta dras till. Tjejer mognar tidigt och är så smarta, kapabla och bra på att uppoffra delar av sig själva för något vi tror på. Det är ett mysterium att vi inte styr världen. Jag tror att män har behövt överkompensera för att de bidrar med en sådan liten del i att föra mänskligheten vidare, så de har tagit över mark och länder i stället.
4. Rocky 3 och 4
– Jag växte upp med Rocky-filmerna. Självklart identifierade jag mig med en underdog som kom från en migrantfamilj i en ruffig förort. Som hade en dröm, slogs för den och vann mot alla odds. Min mamma var också ett stort fan. När jag var 19 och skulle sätta upp min första show hamnade jag på en fest med mycket äldre människor, där en full snubbe började hacka på mig och det jag gjorde. Jag kom hem jätteledsen och arg klockan fem på morgonen och berättade allt för min mamma. Nästa dag när jag vaknade hade hon lämnat en lapp till mig där det stod: ”Skit i alla, tänk på Rocky 3 och 4!”. Det har blivit ett statement i min familj och en symbol för att ta revansch.
5. Lambada
– När vi först kom till Sverige bodde vi på en flyktingförläggning i Hammarstrand i Jämtland. Det var en annan tid, vi blev varmt välkomnande och hade stora fester som hela byn kom på. Det var allsång och dans och några chilenska flyktingar spelade alltid ett blandband med bland annat låten Lambada. När vi flyttade därifrån ville jag så gärna ha det med mig. Det fick jag och jag har det fortfarande kvar.
6. Thriller av Michael Jackson
– När min storebror Shebly såg Thriller-videon med dansande zombier första gången blev han så rädd att han kissade på sig. Då satte mamma mig bredvid honom, så att vi skulle titta på den tillsammans och alla tre lära oss dansen. Det var ett sätt för henne att avdramatisera så att vi inte skulle bli rädda. Alla anklagelser mot Michael Jackson har så klart komplicerat hur man ser på honom, men för mig är Thriller höjden av popkultur. MTV-erans långa välproducerade musikvideor tillsammans med estetiken från 70- och 80-talsskräckfilmerna som jag älskar – i kombination med popmusik. Det blev så rätt för mig.
FOTO JOHAN NILSSON
STYLING AMANDA MBALIRE/ROCKSON
HÅR OCH MAKEUP HELEN BORG/AGENT BAUER
LÄS MER: Bahar Pars: ”Allt jag har gjort har lett fram till det här”
LÄS MER: FRÅGA MODEREDAKTÖREN | Vilket trendplagg ska jag satsa på i vår?
