Skådespelaren Saga Becker: ”Den hånade 'transvestiten' har blivit en hyllad stjärna”

Jag vill berätta om mitt liv.

Om världen vi lever i.

Det är en värld där normer styr oss. 

De flesta märker inte av dem, för att de passar så pass bra in i dem och blir aldrig ifrågasatta eller behöver ens reflektera över sin egen identitet eller sexualitet. Men om man, som jag, inte passar in i dessa normer, i ramarna för vad samhället anser vara ”normalt”, och hela tiden behöver försvara sig och hävda sin existens, kan livet bli krävande och hårt.

Det är svårt att beskriva vem man är eller hur man känner om man inte har ord eller begrepp att kunna förklara det. Man kan bara välja det man känner till, det som finns. Och när jag var yngre var världen ännu mer binär än vad den är i dag. Det fanns inga människor inom populärkulturen som öppet identifierades som trans, som ickebinära eller som vägrade att låta sig definieras av tvåkönsnormen – bortom man och kvinna. Det fanns ingen för mig att spegla mig i, känna igen mig i eller följa.

Det enda ord i biologiboken som handlade om könsidentitet var ”transvestit”, vilket illustrerades av en bild på en man i klänning. Det beskrevs på samma sida som prostitution ... Det var den här sidan och just den bilden alla bläddrade fram till och skrattade åt. Det var det förbjudna, sidan med alla konstigheter avvikelser. 

Saga Becker: ”I kulturen är transpersoner skämt, missbrukare, prostituerade ...”

Pedagogerna lät alla skratta och tog aldrig upp problematiken kring det beteendet, kring skratten och hånet. Jag fick bekräftat av min omgivning att det är en risk att vara sig själv, att detta skulle bli vardagsmat om jag vågade vara öppen med min identitet eller sexualitet.

LÄS MER: Agnes: ”Hbtq-världen tog mig till sitt hjärta, och till en ny nivå” 

Hur ska man känna någon mening med någonting om man inte finns? Om man inte känner sig som en del av något större? Om man inte känner sig speglad och sedd av det samhälle och den kultur man lever i? Hur ska man finna orken utan inspiration och motivation?

Om man tittar på porträtteringen av hbtq+personer, och då framför allt transpersoner, i kulturen och samhället är vi inte sällan skämt, missbrukare, prostituerade och sorgliga personer som aldrig får uppleva lycka i sitt liv. Och om vi inte blir mördade så tar vi livet av oss i slutet av alla filmer.

Jag vände hatet mot mig själv och det ledde flera gånger nästan till min död

I regel spelas och porträtteras dessa karaktärer av cispersoner (personer utan någon erfarenhet av att själva vara trans). Och överlag är det livsberättelser utan hopp eller lyckliga slut. Vi blir objektifierade, avhumaniserade och förlöjligas ständigt.

Saga Becker om hatet och självskadebeteendet

Det gör en hel del med den egna självbilden och med omgivningens blick att växa upp med dessa falska porträtt och bilder. Att det ses som berättigat att skratta åt oss och visa på att vi är mindre värda och inte förtjänar samma respekt. Det gör fruktansvärt ont i mig när jag ser tillbaka på min barn- och ungdom, jag har en lång historia av psykisk ohälsa just på grund av detta. Jag vände hatet mot mig själv och det ledde flera gånger nästan till min död .

Det känns inte så hoppfullt att som liten växa upp i en värld som skrattar och känner äckel inför det enda lilla som man känner igen sig i. I mitt fall gjorde det att jag tog avstånd från min egentliga identitet, utvecklade ett grovt självhat och skadade mig själv. 

Det skrämde mig att se ensamheten och utanförskapet i alla dessa berättelser och det tog mig fram till 19 års ålder innan jag vågade komma ut som mig själv, som Saga.

LÄS MER: Föreläsaren Lovette Jallow: 5 saker alla kan göra för att öka jämlikhet och minska utanförskap 

Om jag hade haft förebilder att se upp till, känna igen mig och spegla mig i när jag växte upp, så kanske jag inte hade skadat mig själv så pass mycket som jag gjort i mitt liv. Kanske hade allt sett annorlunda ut då.

Saga Becker: ”Nu hyllas hbtq+personer av en hel värld”

Men jag känner hopp inför att det håller på att hända något stort i samhället. I dag är hbtq+personer en större och mer självklar del av den internationella populärkulturen, med stora namn som Laverne Cox från Orange is the new black, och program som RuPaul's drag race, Pose (med den största casten någonsin av transpersoner i en tvserie) och Sense8. Tv-serier där de här karaktärerna inte måste dö. 

Vi ser fler hbtq+personer representerade i samhället och i dag hyllas vi för våra prestationer, vårt mod och vår självklarhet.

Vi vågar tar för oss, vågar synas och vi är stolta över att vara de vi är. Vi blir erkända och hyllade av en hel värld. Vi får äntligen äga våra historier på våra villkor och inspirera hela världen – och därmed också rädda liv.

För att leva som hbtq+person i dag är fortfarande ett rent helvete i många länder, där det straffas med både fängelse, böter, och på vissa håll dödsstraff.

Saga Becker om aktivism och politik

Det är svårt att inte vara politisk när vi lever i en så politisk tid. Det är svårt att inte vara aktivist när ens kropp och hela existens är politisk. Mina rättigheter är mänskliga rättigheter. Och mänskliga rättigheter ska gälla alla människor. Inte bara några, inte bara rika, smala och vita – utan alla människor.

Antingen är man för allas lika värde eller så är man det inte. Det går inte att vara för vissas lika värde. Det har tagit tid att lära mig att jag är värd någonting och att jag förtjänar lycka och att må bra. Det är en process som krävt mycket eget arbete, tid och energi. Det har varit värt varenda sekund, för jag är den jag är och jag är där jag är nu tack vare mig själv och att jag aldrig gav upp.

LÄS MER: Sarah Delshad: ”Muslimska influencers är girlpower” 

Att få inspirera och förändra saker genom att använda min röst och mina ord känns mäktigt, och som ett stort privilegium. Att få dela min historia, mina erfarenheter och upplevelser med så många andra när jag föreläser, när jag skriver, i min konst och i min aktivism – bara genom att vara mig själv – betyder allt för mig. För jag vet att det går att skapa förändring i samhället. Jag har sett det med egna ögon och jag har känt det i magen.

Det finaste jag kan få som medmänniska är när människor kommer fram till mig och säger att de har vågat söka hjälp för sin psykiska ohälsa efter att jag varit så öppen kring min, eller att de vågade komma ut efter att de sett mig vara stolt över den jag är.

Det finns inga mallar för hur en människa ska ska vara, och rent hypotetiskt sett finns det lika många könsidentiteter som det finns människor på den här jorden. För det är bara jag som vet hur det är att vara jag. Och det är bara du som vet vad det innebär att vara du.

Vi kan alla vara med och skapa en framtid där alla får plats

Vi är människor och vi kommer i alla olika former, färger och med olika känslor. Och vi borde ta till vara på varandras olikheter och växa genom dem. Vi kan välja att fortsätta reproducera dessa felaktiga och farliga bilder, eller så kan vi välja att vara med och skapa en förändring. Vi kan alla vara med och skapa en framtid där alla får plats.

Varje gång jag tvivlar på mig själv eller är nära att ge upp tänker jag på barnet inom mig, att jag inte får svika mitt yngre jag. Och jag tänker vara den förebilden som jag själv saknade när jag växte upp – den jag önskar att jag hade mött.

Av: Saga Becker