Stjärnkocken Frida Ronge om framgångar och prestationsångest

– Jag går inte runt till vardags och känner mig som en inspirerande kvinna, säger Frida Ronge när jag påpekar att hon lät förvånad över att den här intervjun presenterad under vinjetten Fantastiska kvinnor.

– Det känns ärofyllt att få vara med, och jag blir glad över att andra ser mig som inspirerande. Men jag är nästan alltid osäker på om jag är tillräckligt bra, tillägger hon.

Den där osäkerheten ska vi återkomma till, men först måste vi hitta en ny plats för intervjun. Vi har nämligen precis vänt i dörren på ett av Stockholms finare hotell efter vad Frida kallar ett Pretty Woman-moment. Men till skillnad från undertecknad finner hon sig snabbt där vi står avsnästa i loungen och säger kort med blicken kyligt fäst på receptionisten:

– Tack, vi går gärna någon annanstans. 

Service vet hon ett och annat om och hon har absolut inget övers för dålig sådan.

Vid 37 års ålder har Frida Ronge varit med och drivit flera framgångsrika restauranger – hon fick sitt stora gastronomiska genombrott när hon rekryterades till Råkultur av Michelinkocken Sayan Isaksson, vilket senare ledde till att hon öppnade Vrå. För sju år sedan handplockades Frida av hotellmagnaten Petter Stordalen som ansvarig för den gastronomiska satsningen Tak i Stockholm. Hon har dessutom gett ut kokböcker och är ett bekant ansikte i rutan i Nyhetsmorgon. 

Men mest känd är Frida Ronge kanske för att ha gått i spetsen för japansk matlagning i Sverige i allmänhet, och för sushin i synnerhet. I kokboken Nordisk sushi som nyligen kom ut i ny upplaga visar hon till exempel prov på hur japanska råvaror med fördel kan översättas till svenska. De senaste åren har Frida varit fullt upptagen med att utveckla restaurang Tak, och i höst upprepar hon succén i Oslo.

Frida Ronge om Tak och prestationsångesten

Men, trots framgångssagan tampas Frida Ronge ofta med känslan av att inte räcka till.

– När jag åker hem från Nyhetsmorgon tänker jag att jag borde ha sagt nåt mer pedagogiskt, haft annat porslin eller bara presterat bättre. Men så ringer TV4 igen och vill att jag kommer tillbaka och då känns det som en stor bekräftelse, säger hon och smakar på sin cappuccino inne på Eataly där vi till slut hamnat.

En annan viktig bekräftelse var när fick erbjudande om att driva Tak. Och det faktum att hon nu fått uppgiften att upprepa konceptet i grannlandet är ett kvitto på att hon lyckats. För Frida, som tidigare varit van att jobba med små exklusiva restauranger, var Tak ett lika kul som utmanande projekt. Plötsligt handlade det om att tillgodose 200 gäster per kväll snarare än 25, och dessutom samordna flera koncept under samma tak. För att fixa det har Frida fått jobba med såväl självkänslan som förmågan att skilja på jobb och privatliv.

– För några år sedan blev jag extremt utarbetad typ en gång i halvåret och mådde inte direkt toppen. Bland annat för att jag hade svårt att skilja på mina behov som privatperson och det jag ville prestera på jobbet. Jobbet tog över. För mig funkar det inte i längden att köra på utan att känna efter, säger hon.

I dag jobbar Frida en hel del med att ta hand om sina privata behov, men hon medger att det fortfarande kan vara svårt att ha distans till jobbet. 

– Jag kan grubbla över varför någon lät kort eller verkade sur på jobbet. Jag är nog känslig för människors energier. Men det var värre förut, varje gång någon sa upp sig så kändes det nästan som att de gjorde slut med mig, säger hon.

Frida Ronge hittade balans med yoga och terapi

KBT-terapi, yogaretreats och andra prioriteringar blev svaret för bättre mående. Såväl kosten, som var en viktig del av den resan, som lärdomarna finns samlade i hennes hälsoorienterade kokbok Food retreat. Titeln kommer delvis av Fridas då nyfunna kärlek till yogaläger. Hon har provat flera – från lyxiga till enkla. Favoriten är högst spartansk: ett retreat på Blidö i Stockholms skärgård där man yogar två gånger om dagen, sover i en 90 centimeterssäng, tvättar sig i havet och serveras enkel hemlagad mat.

– Jag har som ambition att åka på yogaretreat en gång i halvåret, även om jag inte alltid får till det. Men träning och att träffa familj och vänner är lika viktigt som ett ledningsmöte numera, säger hon.

Min favoritmat som barn var mammas fisksufflé

Frida växte upp i Pixbo utanför Göteborg som dotter till en fiskhandlare, så det är ingen slump att havet blivit hennes gastronomiska specialitet. 

– Min favoritmat när jag var liten var inte pizza eller hamburgare, utan mammas fisksufflé med ris och skirat smör, minns hon.

Numera är Frida ambassadör för miljöorganisationen MSC och en respekterad debattör i det delikata ämnet hållbart fiske. Senast i går, berättar hon, hamnade hon i en debatt på sociala medier med en matprofil som hävdade att om man förespråkar hållbarhet så ska man inte äta fisk över huvud taget. Hon suckar och tar sats för att försvara sin filosofi ännu en gång.

– Jag har valt att lita på MSC-märkningen, för att det finns vetenskap bakom den. Den har så klart luckor, men som kock inom fisk och skaldjur måste jag ta rygg på något. Det är stor skillnad på att driva en stor verksamhet och en liten, och därför är certifieringar något bra att luta sig mot. Det är omöjligt att hålla på med min typ av matlagning med bara gotländsk quinoa, baljväxter och småskaligt fiske. 

Frida tror på att göra hållbara val och framför allt på att ta ett steg i taget – förändring måste få ta tid.

– När jag gick i skolan var hållbarhet synonymt med bäst-före-datum. Och när jag började jobba på restaurang var all sushifisk vakuumförpackad och importerad från Japan eller Thailand. Så är det inte i dag och jag vet att jag med mitt arbete har varit en viktig del i att styra den utvecklingen i rätt riktning. 

”Jag har bara mött respekt och uppmuntran från kollegor”

Frida var till exempel först i Sverige med att använda nordisk tång i matlagning, något som hon hoppas få jobba mer med i framtiden.

– När vi började med tång på Vrå var det fortfarande svårt att få tag på. Nu börjar det dyka upp överallt. Men vi var faktiskt före Noma (prisad Köpenhamnsrestaurang med tre Michelinstjärnor, reds. anm.) med tång, säger hon stolt. 

Frida rör sig i en bransch där det på senare år rapporterats om båda mobbning och sexuella trakasserier, men själv har hon lyckligtvis främst positiva upplevelser. 

– Jag har bara mött respekt och uppmuntran från kolleger, säger hon och nämner bland andra Esperanto-grundaren Sayan Isaksson som en peppande röst längs vägen.

– När jag jobbade med Sayan på Råkultur fann jag för första gången någon som tänkte precis som jag om mat. Vi var överens om att sushi kanske inte alltid behövde vara autentiskt.

Kan man verkligen servera makirullar med potatis, garam masala och friterad papadam? frågade sig Frida trevande.

– Varför inte, det är ju svingott! svarade Sayan, berättar hon.

Jobbet åt liksom upp privatpersonen Frida

Det gränsöverskridande köket är mer självklart idag. Men när det begav sig var det franskt och italienskt som regerade på menyerna i Sverige. Fridas asiatiska hybridmat var något nytt och hon trampade gasen i botten för att nå ut med den. I viss mån på bekostnad av privatlivet. Och det tog sin resa av självrannsakan och terapeuter för att resa sig efter utmattningen. Numera, säger hon, kan hon bättre skilja sitt privata jag från varumärket Frida Ronge. 

– Det där var ett kaos för mig i många år, prestationsdelen åt liksom upp privatpersonen Frida, förklarar hon och tillägger att även relationer har varit knepiga på grund av det.

I dag har Frida funnit kärleken med en norrman, och även om prestationsångesten finns kvar har hon nu verktygen att hantera den.

– Den där stressen har ju två sidor – det är också den som tar mig framåt och delvis har gjort att jag är där jag är i dag. Men jag vet nu att jag mår som bäst på en Söderhavsö bland mango och kokosnötter, snarare än på Michelinkrogar på Manhattan.

För bara några år sedan prickade hon gladeligen av Michelinkrogar runtom i världen och hade inga problem att lägga 10 000 kronor för notan. Men nu finns det en annan, minst lika viktig, sida av måltiden – allt det där runtomkring.

– I helgen gick jag och min kille och åt pizza på en enkel pizzeria i kvarteret. Maten var inte speciell alls. Men det var lugnt, mysigt och vi satt ute i solen – den stunden kommer jag att minnas länge. 

LÄS ÄVEN: Kajsa Bergqvist: ”Jag har nog varit rätt taskig mot mig själv”

LÄS ÄVEN: Damernas Världs guide till Stockholm – redaktionens gömda pärlor