Succéförfattaren Sofia Lundberg: ”Någonstans visste jag att jag hade bröstcancer”
När Sofia Lundberg efter flera refuseringar äntligen släppte sin debutroman 2015 blev det omedelbar succé – och framgången har fortsatt. Nu är hon aktuell med en ny roman, och DV har samtalat med Sofia om skrivande, intuition och vägen tillbaka efter bröstcancern.
Författaren Sofia Lundberg är produktiv, och har hunnit med att ge ut ett antal böcker sedan hon romandebuterade 2015. Den senaste kom i våras och heter Det sista konstverket. Sofias förmåga att gestalta människoöden uppskattas världen över och hennes böcker har översatts till sammanlagt 37 språk, vilket gör henne till Sveriges mest översatta, nu aktiva, kvinnliga författare.
SOFIA LUNDBERG
Gör Författare, journalist och pedagog. Ålder 48 år.
Bor Stockholm. Bakgrund Slog igenom stort med debutromanen Den röda adressboken 2015, har sedan dess gett ut fyra romaner under eget namn och en som hon skrivit med två andra författare. Aktuell Romanen Det sista konstverket. Hennes roman Som en fjäder i vinden, som släpptes förra året, medföljer DV nummer 8 2023 som sommarpresent.
Du har i flera intervjuer sagt att du visste att du var författare innan du blev författare. Vad menar du med det?
– När jag läste böcker som liten kändes det bara så självklart, som att det var min grej. Jag tror att jag haft den känslan med mig hela tiden. Folk frågar ibland om jag blev förvånad när jag slog igenom med min första utgivna bok, men det blev jag inte eftersom jag någonstans vetat att det skulle bli så. Men det har varit svårt också, jag har fått kämpa. Det är inte lätt att bli författare.
Jag har skrivit många manus som blivit refuserade.
Din debutroman gjorde succé hos både läsare och recensenter världen över. Men innan dess skrev du romaner som förlagen refuserade, något som nästan alla med författardrömmar går igenom.
– Jag har skrivit många manus som blivit refuserade. Det första var en barnbok. Jag minns hur glad jag var när jag var klar, att jag hade min bunt med papper och tänkte ”nu är det klart, nu är jag här”. Men sedan kom refuseringsbreven. När jag till slut förstod att den där barnboken aldrig skulle bli utgiven skrev jag en ungdomsbok, därefter en vuxenroman som båda blev refuserade. Det var en skola i sig. Men för att bli bra på ett hantverk måste man verkligen öva. I dag är jag glad att de där manusen inte blev utgivna, även om det var kämpigt då.
Hur orkar man fortsätta när förlagen gång på gång säger nej?
– För mig lossnade det när jag började skriva till mig själv. När jag gav upp, tänkte att jag kanske aldrig skulle bli utgiven och bara skrev … då blev det bra! Jag tror inte man ska tänka på framgång, vad folk vill läsa eller vad marknaden vill ha, utan utgå ifrån sig själv och skriva det som ligger närmast hjärtat.
Jag växte upp i ett hem utan någon direkt skönlitterär tradition och fick söka upp böcker på egen hand.
Har du fler tips till andra som vill börja skriva?
– Läs mycket, vad som helst! Jag växte upp i ett hem utan någon direkt skönlitterär tradition och fick söka upp böcker på egen hand. Jag läste allt som var ord, till och med reklamblad och kokböcker. Allt som det fanns ord i ville jag läsa och det tror jag är bra. Jag läste serietidningar och Harlequin-romaner så väl som Dostojevskij.
Hur ser din skrivprocess ut?
– Jag får ofta någon form av gryende idé när jag är i slutfasen av att färdigställa en roman. Jag vill gärna ha kommit en bit när jag ger ut en bok utifall att det blir pannkaka, då kan jag säga ”nämen här har jag en ny, vi fokuserar på den i stället”. Men idéer kan komma av allt möjligt. I min nya bok Det sista konstverket var det en byrå jag har här hemma som fick i gång processen. Jag satt i ett Zoom-möte med min agent och såg den i bakgrunden och kom på att jag skulle bygga en bok utifrån en byrå av bråte.
Berätta lite mer om Det sista konstverket!
– Jag har, som i många av mina böcker, försökt förstå hur händelser i barndomen formar personligheter och vad de har för konsekvenser för oss som vuxna. Det sista konstverket handlar om en konstnär vid namn Hanna Stiltje som i en samlingsutställning på Moderna Museet i Stockholm ställer ut en byrå som är byggd av skräp. Det är inget uppseendeväckande i sig att ett konstverk ser ut så, men Hanna har alltid värnat om kvalitet och konstnärlig skicklighet. I boken är hon känd för sina oljemålningar och bronsstatyer. Byrån bryter helt mot hennes tidigare konstverk och boken försöker bena ut varför hon gjort på det sättet och hur hennes framgång och liv skett till priset av andra personers olycka.
Jag hade suttit och skrivit boken med cancer i min kropp.
I boken får vi också veta att Hanna är sjuk i bröstcancer.
– Det är ingenting som står i direkt fokus i bokens handling, men det är det som får henne att göra upp med sin barndom, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Bara ett par veckor efter att jag satt punkt och skickat in manuset till min förläggare fick jag själv samma diagnos. Jag hade suttit och skrivit boken med cancer i min kropp. Det var otroligt obehagligt, lite som att jag skrivit om min egen död.
Det måste vara surrealistiskt att skriva något fiktivt som sedan, på ett sätt, blir ens egen verklighet.
– Jag tror att den intuition vi människor har om vår hälsa, hur vi mår och vad som händer är väldigt stark. Jag tror också det kan ha påverkat när jag skrev, att jag någonstans visste att jag hade bröstcancer.
Hur mår du i dag?
– Jag håller på med behandlingen fortfarande, men cancern och tumörerna är bortopererade. Jag hoppas att jag ska bli frisk, håret är på väg att växa ut nu. Jag har varit ganska obrydd om mitt utseende tidigare, så det har inte varit något stort trauma. Ibland har det varit svårt att se sig själv i spegeln men det ordnar nog upp sig, det växer ju tillbaka!
LÄS OCKSÅ Skådespelaren Magnus Krepper: ”Jag har varit otroligt kroppsmedveten”
