Veronica Maggio: "Ibland har jag med två olika pojkvänner i samma text"

I det privata kan min kompass vara lite trasig.

Den 13 augusti ställer sig Veronica Maggio på scen på Stockholms stadion för sin största konsert hittills med 25 000 i publiken. Hittills är ett viktigt ord att få med i sammanhanget, för med tanke på hur hennes karriär har utvecklats tyder det mesta på att hon inom kort kommer att spela på ännu större arenor. Under de tio år som har gått sedan skivdebuten har Veronica Maggio utvecklats till en av landets skarpaste låtskrivare, med en exceptionell förmåga att fånga stora känslor och viktiga ögonblick med några få ord. Vi vände på steken och gjorde ett försök att fånga henne i ord. Det blev ett samtal om förebilder, stökig kärlek, italienska somrar, artistisk envishet och om att släppa fram sin egen personlighet i stället för att oroa sig för vad andra förväntar sig.

LÄS OCKSÅ! Veronica Maggio om sin look och stil: ”Min ständiga förebild är Debbie Harry”

Mormor en otroligt bra förebild för hon var envis och skulle ha sin vilja fram till varje pris.

Veronica Maggio om personer som påverkat henne...

– När jag var liten arbetade mamma som sjuksköterska och eftersom hon jobbade mycket natt hängde jag ofta hos mormor. Hon läste jättemycket för mig och vi skrev ihop. Hon gav mig verkligen känslan att ord var viktiga och att man kan påverka andra med det man säger och skriver. Jag tror att jag har fått de flesta av mina stilreferenser från henne. Hon gillade färg och var väldigt mån om hur saker såg ut. Inte på ett ytligt sätt, men hon var estetisk. Ur ett kvinnligt perspektiv var mormor en otroligt bra förebild för hon var envis och skulle ha sin vilja fram till varje pris. Det fanns inget sätt för någon att förminska henne. Även min mamma är otroligt bestämd.

Är du lik din mamma och mormor? 

– Ja, på gott och ont, får jag väl säga, för livet kanske blir lättare om man inte tar alla strider ... Jag är precis lika envis och dålig på att kompromissa. Jag har försökt lära mig det, men det känns inte bra i mig när jag inte får precis som jag vill, haha. Och nu menar jag såklart inte när det gäller barnsliga småsaker, utan i det större perspektivet, speciellt sådant som gäller mitt yrke. I det privata kan min kompass vara lite trasig och ibland går jag med på saker som inte känns riktigt bra efteråt, men när det gäller musiken händer aldrig det. Där kan saker bli dåliga för att jag fattade fel beslut, men det var i alla fall mitt beslut. Fast vissa gånger är det där att man behöver ta striderna bara en illusion, och ett år senare kan jag tänka "vad var det jag skrek om? Varför skulle jag prompt ha igenom det där? ".

Det gav en trygghet att veta lite hur vuxenvärlden såg ut i verkligheten.

Kopplingen till Italien ...

– Som barn identifierade jag mig jättemycket med Italien, för jag fattade att det var något som skilde mig och andra människor åt. Eftersom pappa är från Italien pratade jag italienska och kunde alltså två språk medan mina kompisar kunde ett. Och vi var ju i Italien varje sommar, hela sommaren. Det kändes som att mamma stod med bilen redo som vid ett bankrån och bara väntade på att skolan skulle ta slut så vi kunde åka. Jag förstod aldrig när någon i skolan sa att de hade varit i Grekland en vecka, och undrade alltid "men vad gjorde ni resten av sommaren? Var er semester bara sju dagar lång, vad hann ni på den tiden? ". Vi brukade hyra ut vår egen lägenhet och hyra en där. Vi var på olika ställen, men alltid norr om Rom.

Vad är det som är så speciellt med Italien? 

– Jag gillar ju det där klyschiga, att man käkar stora middagar och hela familjen umgås. Alla barnen fick vara med och vi fick vara uppe hur länge som helst, och man åt bisarra mängder mat i en massa timmar och diskussionerna rullade. Det gav en trygghet att veta lite hur vuxenvärlden såg ut i verkligheten. I vår familj var det så även hemma i Sverige, att jag fick vara med de vuxna, men ofta när jag var hos kompisar kändes det som att det var ett vuxen-prefix före allt som gjordes. De vuxna skulle äta vuxengodis och sitta vid vuxenbordet, och det var jag inte alls van vid. Det kändes snopet på något sätt, lite "jaha, vad tråkigt, vad gör vi barn nu då?". Tyvärr märker jag att jag kan göra likadant själv nu, att man umgås bara med de vuxna och då ska inte barnen vara med.

Nu vill jag att det ska finnas ett lugn i förhållandet.

Maggios syn på kärlek...

– Jag har alltid gillat en kärlek där man känner att man kan få ut något kreativt av varandra också, och att man känner sig besläktad med någon på riktigt. Jag tycker om att göra saker ihop och förstå varandra på ett kreativt plan. Ibland kan det bli slitsamt i det övriga livet men på något sätt är det ändå värt det för mig. Det kreativa är en så stor del av mitt liv, och om jag inte kan dela det med personen jag är tillsammans med hamnar han lätt i marginalen och då fungerar inte förhållandet.

Har din syn på kärleksrelationer ändrats med åren? 

– Förr var jag väldigt impulsiv och otroligt styrd av någon sorts primalinstinkt. Jag tänkte inte en vettig tanke innan jag gjorde saker, bara "det här vill jag nu! ". Folk varnade mig och sa "är det här verkligen bra? " men jag hade inget framtidsperspektiv alls. Bosse, min son, ändrade såklart på den saken. Inte med en gång, kan jag säga, men nu har jag ett helt annat perspektiv eftersom jag har ansvar för hans liv och då kan jag inte ställa till med vad som helst. Jag vill inte göra det heller. Och förut valde jag en annan personlighetstyp att vara ihop med. Nu vill jag att det ska finnas ett lugn i förhållandet också, att man kan ha lite tråkigt ihop ibland. Det är också viktigt, men det förstod jag inte tidigare. Då skulle det nämligen aldrig vara tråkigt eller lugnt. Jag har förresten hört att småsyskon ska dejta storasyskon och tvärtom, det ska tydligen vara väldigt bra.

Det är alltid fel person som blir smickrad och tror att det är honom jag har skrivit om.

Varför det är så tacksamt att skriva om relationer...

– Det är ju det hela livet bygger på, så det vore sjukt om man inte intresserade sig för det. Jag känner ofta att människan är både fantastisk och konstig och att jag inte förstår mig på relationer, därför känns det intressant att skriva om. Det blir inte tjatigt eftersom det är så konstigt.

Finns det en risk att bli som en vampyr på sitt eget liv som låtskrivare, och att man till slut behöver det där stöket för att få material till texterna? 

– Jag skräms lite av den tanken, och ibland får jag för mig att jag skapar mitt eget privata helvete för att jag ska ha något att skriva om. Men å andra sidan finns det många exempel på människor som lever väldigt stillsamma liv men ändå kan skriva om allting, som Alice Munro. Jag stökar till det för mig själv ibland men det är antagligen i onödan, för jag tror inte jag skulle behöva lida någon brist på saker att skriva om. Tricket är väl att kunna förstora upp det lilla till en hel låt.

Men du använder väl en del av dina egna relationer i texterna? 

– Jo, men jag skriver ganska diffust och detaljerna är inte så specifika. Ibland har jag till och med haft med två olika pojkvänner i samma text. Sorgligt nog har det aldrig hänt att någon jag har skrivit om har blivit riktigt smickrad, det väntar jag fortfarande på, haha. Det är alltid fel person som blir smickrad och tror att det är honom jag har skrivit om. Senast i förrgår fick jag ett mejl av en person som jag träffade när jag var 17 år och som nu undrade om en av låtarna handlade om honom. Vilket den inte gjorde. Det var helt bisarrt att jag fick det mejlet.

Du svarade inte, va? 

– Nej, jag gjorde inte det. Jag bevärdigade inte det mejlet med ett svar.

Det jobbigaste jag har gjort som chef var när jag sparkade hela mitt första band.

Hur hon är som chef...

– Jag gillar att det är någon sorts god stämning, och vill gärna vara vän med alla jag jobbar med, som mitt band, de på skivbolaget och mitt bokningsbolag.

Det är viktigt att känna att jag är ganska nära folk och att de har det bra. Jag klarar inte riktigt av att stå för att jag vill vara auktoritär, så eventuellt är jag lite som den där jobbiga chefen i The Office. Han fixar inte att vara chef fullt ut och måste alltid låtsas att han är en i gänget, men när det väl gäller vill han ändå bestämma. Så jag är kanske lite som han, fast inte lika vidrig.

Och med mycket bättre klädsmak. 

– Och bättre tur med det motsatta könet. Men du fattar vad jag menar. Jag vill ändå att vi ska vara kompis allihopa, och är det ett beslut som står och väger mellan att jag ska få rätt och att sammanhållningen ska påverkas negativt så kan jag ge med mig. Jag kör inte med management by fear, jag är inte den sortens person. Det jobbigaste jag har gjort som chef var när jag sparkade hela mitt första band, utom basisten. Det fanns många anledningar till att det blev så men då kändes det inte alls kul att vara chef och vara tvungen att ha de där jobbiga samtalen.

Jag var så självkritisk att jag slog knut på mig själv.

Utvecklingen som scenartist

– När jag var riktigt liten kunde inget stoppa mig från att uppträda. Oftare än min mamma säkert skulle vilja erkänna gick vi och käkade pyttipanna till middag på den lokala syltan, Rackis. De hade många artistuppträdanden där så det fanns alltid en ljudanläggning uppställd. Jag minns att jag stod och såg på den med lystna blickar, och smög runt och kollade om det möjligen var någon mikrofon som var på. Då var jag väldigt oblyg men sedan trädde självmedvetenhet och dålig självkänsla in i bilden.

Och sedan gick tiden och du släppte Dumpa mig, som blev en hit ganska snabbt. 

– Ja, då blev jag bokad på hyfsat stora scener, men det var inte så mycket publik, och jag kunde inte alls hantera det. Jag visste inte vem jag var som artist, och vem jag var i förhållande till låtarna, eftersom jag inte hade skrivit dem själv. Jag begränsade mig själv genom att tänka "vad tycker alla, hur gör jag det här, hur låter jag? ". Jag var så självkritisk att jag slog knut på mig själv. Det här låter ju helt sinnesjukt nu, men jag kommer ihåg en konsert då jag hade skrivit upp på en liten lapp ungefär vad jag skulle säga mellan låtarna. Herregud ... Hur som helst, lappen blåste bort och när en av mina musiker samtidigt kom fram och skulle säga något eller bara vara lite så där skön på scenen, då tappade jag tråden helt. Det här var precis i början, men ändå.

Men sedan hände något till den andra skivan, eller hur? 

– Jag började hänga med Oskar och Daniel (Linnros och Adams-Ray, reds. anm.) och hakade på dem på konserter. De höll på med Snook då och man kan tycka vad man vill om den musiken men de hade ett eget scenspråk och scenkläder, och jag reagerade på att de gick in i något helt annat när de uppträdde. Samtidigt började jag vara på festivaler och kunde stå i kulisserna och titta på när folk spelade och studera vad de gjorde. Jag började inse att det krävdes lite mer än att klä på sig sin finaste klänning och säga "hej hej".

Så när du spelade live efter den andra plattan, då var du mer dig själv? 

– Tusen procent mer. Det fanns inget kvar av det jag hade gjort tidigare, på ett bra sätt. Det jag hade gjort innan var att skruva ner mig själv till 90 procent, nu gjorde jag tvärtom. Jag bestämde att jag skulle bli så mycket kaxigare eller så mycket roligare och unna mig lite storhetsvansinne. Det var ändå ett ganska blygsamt storhetsvansinne, men det var roligare än att vara den där personen som bad om ursäkt för sig själv. 

LÄS OCKSÅ: 18 gånger Veronica Maggio sjöng PRECIS det vi kände

Text: Jenny Bergquist

Foto: Björn Terring/Cameralink