Elin Kling: Kollektionen bygger på min magkänsla
Det var en killkompis som föreslog att Elin Kling skulle börja blogga, eftersom att han tyckte att hennes klädstil var unik och egen. Hon avfärdade idén och sa nej. Men han gav sig inte och lyckades övertala henne. Hon startade bloggen Style By Kling. Det är ett antal år sedan nu och idag har hennes blogg, gjort att både modehus och modemagasin världen över fått upp ögonen för Mariestadstjejen.
I dag driver hon inte bara bloggen, utan även modemagasinet Styleby, samt klädmärket Nowhere. För ett par säsonger sedan skapade hon en egen kollektion för H&M, som hyllades världen över. Den här hösten är hon aktuell med ytterligare ett samarbete med det amerikanska märket Guess by Marciano. Som första utomstående person har hon fått äran att skapa en egen kollektion för modehuset som fyller 30 år i år.
I fredags startade försäljningen av Elin Klings Guess by Marciano-kollektion på NK i Stockholm. Vi på Damernas.se passade på att prata lite med henne om samarbetet. Läs intervjun efter klicket. Kollektionen ser du genom att klicka på bilderna nedan.
Elin Kling, berätta om ditt samarbete med Guess by Marciano.
– Paul Marciano, som är en av grundarna till Guess, hörde av sig till mig via mejl. Han hade försökt nå mig två gånger utan att jag sett det, men tack och lov hade han även kontaktat min agent i London. Han var väldigt hemlighetsfull och sa bara ”vi skulle vilja göra en grej med Elin, kan hon komma till LA på ett möte?” Jag trodde bara att de ville ha med mitt ansikte i någon kampanj eller så. Min agent lyckades övertyga mig om att åka dit. Jag gillade tanken på att jag inte visste vad som väntade.
– Under våren 2012 var supermodellen Claudia Schiffer deras ansikte utåt, vilket skulle symbolisera det Guess varit tidigare. Men inför deras höstkampanj vill de hitta någon som skulle symbolisera framtiden och det var då jag kom med i bilden. Claudia skulle stå för ”the past” och jag skulle stå för ”the future” för Guess by Marciano. Hur jag skulle kunna bidra var inte helt klart när vi hade vårt första möte, men vi pratade lite och kom fram till att en egen kollektion skulle vara perfekt. Vad hade du för relation till Guess innan du började samarbeta med dem?– Jag hade ingen tydlig relation till dem faktiskt. Eller när jag var yngre ville jag vara modell för dem, men det var väl allt. Deras bilder var alltid så flirtiga och roliga. Det såg ut som att modellerna hade så kul under deras plåtningar. Men jag har aldrig varit någon storkund hos dem. Självklart har jag haft några utav deras jeans, men mycket mer än så gick inte att få tag på i Mariestad, där jag växte upp.Det framstår som ett riktigt drömsamarbete. Är det så du ser det?– För mig har det varit helt fantastiskt att få jobba med Guess i LA. De har varit mycket svett och tårar, men även mycket skratt. Vi har kommit varandra väldigt nära. Och så har vi Paul då, som är väldigt engagerad i allting. Trots att han är en 75-årig man, så känner jag mig väldigt lik honom. Och jag tror att han kände likadant. Men det har varit ett hästjobb, jag känner mig helt slut nu. Jag behöver verkligen några veckors ledighet innan jag börjar på nästa projekt. Men så är det när man vill göra något väldigt bra. Hur lång tid tog det att göra denna kollektion?– Vi började förra hösten och var klara i januari i år. Hela min tanke när jag tackade ja, var att jag skulle åka iväg på semester, helt själv. Jag planerade att åka till Kapstaden, där jag skulle få hyra ett rum. Allt för att försöka komma fram till vad det var jag faktiskt ville göra med den här kollektionen. Men så pratade jag med Guess som sa att de behövde det första 14 skisserna inom två dagar. Så det blev ingen resa till Kapstaden. Den prestationsångesten bara tryckte ner mig.
Du är inte en person som jobbar bäst under press?– Jo, egentligen är jag nog det... Jag bestämde mig för att ta ett möte med Paul Marciano, som berättade massor om företaget och deras historia för mig. Och när jag kom ut ifrån det mötet var det som om alla bitar föll på plats. Jag visste vad jag ville göra! Jag använde mig utav Guess ikoniska bilder för att hämta inspiration. Jag gjorde om deras klassiska plagg till hur jag skulle vilja bära dem idag, 2012. Det bästa med det här samarbetet har nog varit att jag aldrig har haft tid att fundera över ”är det verkligen det här jag vill göra?”, ”vill jag ha den färgen eller en annan nyans?” utan allt har bara flutit på. Man kan säga att hela kollektionen bygger på min magkänsla.Berätta om plåtningen av kampanjen.– Vi var i Joshua Tree, utanför LA och plåtade. Plåtningar är verkligen Paul Marcianos grej och det har det varit de senaste 30 åren. Det stod med i avtalet vi skrev, att när det gäller kampanj-plåtningen, skulle jag inte ha mycket att säga till om. Jag fick helt enkelt inte styra över den. Det var väldigt svårt för mig att gå med på det, eftersom att kampanjen skulle synas över hela världen, men till slut gav jag mig. Jag satte ihop ett moodboard för plåtningen, utifrån deras önsketema ”framtiden”. Western, matadorer och den spanska tjejen, var saker som inspirerade mig. Så jag visade upp mina idéer, och sa något i stil med ”så här skulle jag ha gjort plåtningen, men det är ju du som bestämmer, Paul”. Det blev ungefär som jag önskade, men det var liksom han som ”fick bestämma”. Det handlar om psykologi.Vad bli nästa steg för dig? Vad har du för framtidsplaner?– Jag tycker det är väldigt kul att göra kläder och jag är väldigt glad över att jag kommit fram till det. För ibland kan det vara svårt att veta vad man egentligen känner. ”Tycker jag att det är kul för att jag gillar att klä mig eller tycker jag verkligen om processen?" Man får ju absolut inte kalla sig designer, för då får man ju en kniv i ryggen med en gång, men jag har fått två fantastiskt bra utbildningar tack vare mina samarbeten med Guess och H&M. Jag skulle absolut kunna tänka mig att fortsätta rita kläder, men jag har ju Styleby också. Vad som händer härnäst återstår alltså att se. Någonting inom mode blir det i alla fall.
FOTO: Linnea Wermeling
