Historien om haute couture: Skapades av en svensk!
Designhögskolan Beckmans rektor, Karina Ericsson Wärn, berättar historien om det mest urfranska inom mode – haute couture. Som, faktiskt, skapades av en svensk!
Genom såväl kejsardömens fall som världskrig tycks kärleken till det välskräddade och luxuösa aldrig sina. Den högsta formen av sömnadskonst – haute couture – kanske i dag främst associeras med modets huvudstad Paris. Men egentligen kan en svensk och hans brittiske samarbetspartner ta åt sig äran för haute couturens födelse.
I den lilla 1700-talssalongen trängdes en tagen presskår. Det var den 2 januari 2002 och en ovanligt kylig dag för att vara Paris. Utanför fönstren till Yves Saint Laurents högkvarter vid Alma Marceau sken solen, vilket kändes direkt opassande. Yves Saint Laurent hade precis lämnat rummet efter att ha meddelat att det nu var över för hans del. Slut. Han bommade igen haute couture-huset. Många drog slutsatsen att det nu var finito även med haute couturen som företeelse. Men så var ju inte fallet. I dag är den still going strong, om än på andra premisser än förr.
Själva fenomenet haute couture är som bekant urfranskt, men det har engelsk/svenska kopplingar. Det senare är något som fransmännen (förstås) inte så gärna talar om. Men faktum är att det franskaste av allt, haute couturen, grundades av en engelsman och en svensk: Charles Frederick Worth och Otto Bobergh.
Charles Frederick Worth (1825-1895) började sin karriär som hjälpreda hos en textilfirma i London. 19 år gammal tog han båten över till Frankrike och fick jobb hos småsnobbiga Gagelin i Paris. Gagelin sålde tyger, sjalar och knappar efter den unge Worths idé om ett skrädderi där kunderna skulle kunna beställa plagg genom att välja mellan ett antal färdiga modeller och tyger. Plaggprototyperna presenterades på livs levande modeller. En av dem, Marie Vernet, blev Worths hustru. Åt hustrun designade Charles Frederick Worth så vackra klänningar att kundernas habegär väcktes, och idén att starta eget föddes.
Men som alltid när ett modeföretag ska sjösättas krävdes ett startkapital, och det saknades. Den gode vännen och svenske affärsmannen Otto Bobergh hade dock pengar så det räckte och blev över, och tillsammans startade de 1858 modehuset House of Worth på Rue de la Paix. Luxuöst inrett, förstås. Här kunde kunderna välja extravaganta modeller ur vackra album fyllda med Charles Frederick Worths modeteckningar.
I societetens översta skikt bytte man om åtta gånger om dagen. Och det var inte ovanligt att en klänning ansågs förbrukad efter att ha använts en gång.
Till kunderna hörde kejsarinnan Eugénie (gift med Napoleon III) och den franska societeten, men man hade också en utländsk kundkrets. Inte minst de amerikanska kvinnorna var som tokiga i allt designat av Worth och drog sig inte för att ta båten över Atlanten för en Worthklänning. Var Worth upptagen med provningar togs kunderna om hand av den vänlige och noble Bobergh.
Affärerna gick strålande. Charles Frederick Worth skapade fyra kollektioner per år och blev känd för framför allt tre saker: luxuösa tyger, historiska detaljer och passform. 1864 övergav han krinolinen och samlade ihop allt kjoltyg på baksidan - han introducerade därmed släpet. Ytterligare fem år senare höjde han midjan, skapade en bulle ovanför baken och lanserade turnyren. Han blev också känd för att strunta i överdrivna rosetter och volanger till förmån för den mer naturliga feminina formen.
Under hela 1860-talet var suget efter lyxvaror nästan omättligt. Det var fest non-stop och behovet av klänningar visste inga gränser. Minst tre gånger om dagen bytte den välklädda kvinnan av rang om. Det var morgonklänning, eftermiddagsklänning och så kvällsklänning. Med tillbehör därefter, förstås. I societetens översta skikt bytte man om ännu oftare – åtta gånger om dagen. Och det var inte ovanligt att en klänning ansågs förbrukad efter att ha använts en gång.
Då som nu kopierades det som var populärt och för att skydda sig mot dåtidens Gina Tricot och H&M skapades 1868 en förening med uppdrag att förhindra designstölder.
Charles Frederick Worth var vid den här tiden naturligtvis inte den enda designern med unika klänningar som anpassats efter kundens exakta mått, det vill säga haute couture. Men han var ett skickligt pr-geni. Han var till exempel först med att sätta en etikett med sitt namn på i kläderna och han blev därmed den mest kända couturiern.
Då som nu kopierades det som var populärt och för att skydda sig mot dåtidens Gina Tricot och H&M skapades 1868 en förening med uppdrag att förhindra designstölder. Föreningen fick det långa namnet Chambre Syndicale de la Confection et de la Couture pour Dames et Filettes, en förening som existerar än i dag och drar riktlinjer för vem som får kalla sig haute couture-designer. Reglerna stipulerar bland annat hur många som måste vara anställda i ateljén året runt och hur många plagg varje kollektion måste innehålla. Per definition och fransk lag kan haute couturen enbart existera i Frankrike. Svenska utställningar som presenterar inhemska haute couture-designers far alltså med osanning. Drivande i bildandet av föreningen var modehuset House of Worth, det vill säga Charles Frederick Worth och Otto Bobergh.
Otto Bobergh insåg dock i samma veva som haute couture-föreningen startades att kejsardömets eventuella fall skulle innebära slutet för House of Worth. Det ändlösa festandet skulle upphöra och behovet av exklusiva klänningar därmed minska. Otto Bobergh tog det säkra före det osäkra, upplöste kompanjonskapet och flyttade hem till Sverige som en väldigt förmögen man.
När så kejsardömet kollapsade 1870 stängde Worth sitt modehus. Lyxkonsumtionen var ett minne blott. Men inte så länge. Året därpå öppnade Worth igen.
Till hans kunder hörde nu Sarah Bernhardt, Lily Langtry och Jenny Lind, heta kändisar och trendsättare. Worths båda söner började snart arbeta inom familjeföretaget, och det var sonen Gaston Worth (1853-1924) som blev haute couture-föreningens första ordförande.
1940 fick nazisterna idén att flytta hela den franska haute couture-verksamheten till Berlin. Den gråtyska huvudstaden behövde lite glamour.
Under sin långa historia har haute couturen varit nära total kollaps ett antal gånger. När nazisterna under andra världskriget ockuperade Paris tvingades flera haute couture-hus stänga. Madeleine Vionnet (1876- 1975), känd för att ha befriat kvinnan från korsetten, valde att gå i pension. Italienfödda surrealistiska Elsa Schiaparelli (1890-1973) flydde till Amerika. Hennes ärkefiende Coco Chanel (1883-1971) lät sig dock gladeligen ockuperas även privat, i sitt sovrum på Hotel Ritz, av en nazist. Senare ursäktade hon sin kärleksaffär med att ”i min ålder får man var glad om någon vill dela ens säng”.
1940 fick nazisterna idén att flytta hela den franska haute couture-verksamheten till Berlin. Den gråtyska huvudstaden behövde lite glamour. Designern och ordföranden för Chambre Syndicale de la Couture (som det nu hette), Lucien Lelong (1889-1958), sa dock ifrån. ”Paris haute couture är inte flyttbar. Varken i små eller stora delar. Den existerar i Paris, eller inte alls.” Och så fick det bli. Haute couturen sysselsatte då drygt trettontusen personer med oerhörda kunskaper i den högre sömnadskonsten. Nazisterna kontrade med att förbjuda Frankrikes modeindustri att exportera sina varor. Men det franska modet, inklusive haute couturen, överlevde.
Dagens haute couture har knappt några kunder överhuvudtaget. Hur kan den då existera?
Nästa dödsryckning orsakades på 1960-talet av Yves Saint Laurent, Sonia Rykiel och Kenzo när de lanserade pret-à-portern. Många trodde att konfektionen skulle konkurrera ut haute couturen. Men den lever vidare, mot alla odds.
Dagens haute couture har knappt några kunder överhuvudtaget. Hur kan den då existera? Jo, i dag när många modehus ägs av större konglomerat och holdingbolag är kunderna inte nödvändiga. Haute couturen har mer funktionen av smart marknadsföringsapparat vars fantastiska kreationer, tragiska designeröden och extravaganta skapelser inte bara modepressen älskar att berätta om, utan även dagstidningarnas ekonomisidor. Den används som ett smart reklamkonto och håller därmed liv i gamla ovärderliga hantverkstraditioner. Haute couturen existerar because it's worth it!
Haute Couturens tre kategorier 2023
Dagens haute couture-förbund heter Chambre Syndicale de la Haute Couture. Ordförande är Bruno Pavlovsky. En gång om året prövas vilka som ska få kalla sig haute couture-designers. Haute couture-medlemmarna delas in i tre olika kategorier där Haute couture är den högsta, sedan följer Haute couture Membres Correspondents och sist kommer Haute couture Membres Invités. Följande designers är godkända av förbundet som haute couture-designers/hus 2023.
1. Haute couture
Adeline André, Alexandre Vauthier, Alexis Mabille, Bouchra Jarrar, Chanel, Christian Dior, Franck Sorbier, Giambattista Valli, Givenchy, Jean Paul Gaultier, Julien Fournié, Maison Margiela, Maison Rabih Kayrouz, Maurizio Galante, Shiaparelli, Stépahne Rolland.
2. Haute couture MeMbres correspondents
Alaïa, Atelier Versace, Elie Saab, Fendi, Giorgio Armani Privé, Iris van Herpen, Ulyana Sergeenko, Valentino, Victor & Rolf.
3. Haute couture MeMbres invités
Aelis, Gaurav Gupta, Georges Hobeika, Imane Ayissi, Juana Martín, Julie DeLibran, Maison Sara Chraibi, Rahul Mishra, Robert Wun, RVDK Ronald van der Kemp, Yuima Nakazato, Zuhair Murad.
Huvudtexten publicerades i Damernas Värld 2012
LÄS MER Haute couture-samlaren Fredrik Robertsson: ”Modehusen ger mig blommor och presenter”
LÄS MER 6 saker du ska veta om haute couture
