En personlig historia om Katja of Sweden
I dokumentärserien Det svenska modet på SVT play avhandlar det första avsnittet 60-talet och två svenska modepionjärer som bryter gränser, varav en var Katja of Sweden. Journalisten Katinka Kant skriver om sina möten med den svenska stilikonen som i dag skulle ha varit över 100 år.
2017 dog Katja of Sweden. Hade hon levt 2020 skulle hon firat sin 100-årsdag. Stora delar av de plagg hon designade och sparade skänkte hon till Kulturen i Lund, som i sommar öppnade en fin utställning med hennes design. Den gjorde att mina minnen av henne piggnade till.
En dag för många, många år sedan ringde det på min telefon. När jag svarade hörde en röst som sa: ”It’s Rod Geiger”. Jag trodde att någon drev med mig. Jag var tonåring men visste mycket väl vem den amerikanske producenten var. Jag hade sett Roberto Rossellinis film Rom – öppen stad (1945) som Rod Geiger producerat, och jag kände till hans framgångar på filmfestivalerna i både Cannes och Venedig med filmen Vi bygga i Babylon (1949). Varför han ringde mig – om det nu var han – begrep jag inte.
Men jo, det visade sig vara Rod Geiger. Han berättade att han sökte skådespelare för provfilmning till ett projekt som bygde på den danska författaren H C Andersens berättelser. Vi bestämde att vi skulle träffas i hans bostad, som var ett av de vackraste privatägda husen på Södra Promenaden vid kanalen i Malmö.
Jag funderade på hur han hittat mig, men utgick från att någon gemensam bekant tipsat honom. När jag stod utanför dörren var jag minst sagt nervös. Dörren öppnades, och jag befann mig i entrén till ett hem som tog andan ur mig. Min nervositet försvann. Det var så vackert, så personligt och i alla avseende andades det utsökt smak. Då hörde jag en röst som sa: ”Kom in, kom in!”
Jag vände mig mot rösten. Där stod den vackra Katja of Sweden, min favoritdesigner.
Jag visste att hon var gift med en amerikansk man, men jag hade inte en tanke på att det var hennes man, Rod Geiger, som ringt mig.
Hon befriade kvinnorna från korsetter med sina klassiska jerseyklänningar
Katja lärde både tonåringar och vuxna kvinnor vad utsökt, enkel design är. Hon stod för nyskapande och nytänkande både när det gäller kvalitet, färg, form och mönster. Hon befriade kvinnorna från korsetter med sina klassiska jerseyklänningar, välskräddade konfektionsklänningar som kunde tvättas, torkas och tas på.
När andra unga blivande designer for till Paris, for den blonda, vackra och begåvade Karin Hallberg från Ekeby utanför Höganäs till New York för att börja på Parsons The New School for Design. Det var då och där hon träffade sin blivande man, filmproducenten, Rod Geiger.
Hon kallades Kata när hon växte upp, men för att det inte skulle uttalas Kate i USA kom de på att de skulle lägga till j-et. Det blev Katja. När hon fick kontakt och kontrakt med det exklusiva varuhuset Lord & Taylor i New York blev hon Katja of Sweden.
Katja, som inte ens avslutat sin utbildning, gick till Lord & Taylor med sin kollektion som bestod av fem blusar, fyra byxor och fem kjolar packade i en liten vit resväska av läder. Hon hade inte bokat tid med den person hon hoppades få träffa och den personen fanns inte på plats. Naivt, kan tyckas, men för Katja blev det rena rama lyckoträffen, hon fick i stället träffa inköpschefen som blev imponerad av både Katja och hennes kollektion.
1948 var Katja of Sweden ett faktum och framgångarna lät inte vänta på sig
Hon berättade för mig om hur innerligt glad hon blev för att han tyckte om hennes design. Hon kunde inte förmå sig till att erkänna att hon inte hade någon fabrik som kunde sy upp plaggen han beställde.
Tur i oturen. Rod kände en italienare som ägde en fabrik i New York som var precis vad de behövde för att få i gång produktionen. 1948 var Katja of Sweden ett faktum och framgångarna lät inte vänta på sig. Två år senare fick Katja Tony-priset.
Det blev förresten inget av Rods projekt med H.C. Andersen-filmerna, finansieringen sprack. Men jag var ändå överlycklig – jag hade fått träffa Katja of Sweden!
Åren gick men jag kunde inte glömma vårt första möte som jag noga berättade om i min dagbok. När jag sedan fick höra att paret efter många år i USA och New York var tillbaka i Sverige, ringde jag Katja och frågade om hon kom ihåg mig, och om jag fick besöka henne och Rod och intervjua dem om vad som hänt sedan vi träffades första gången.
När jag körde fram till gården där de bodde och parkerade, möttes jag av en gigantisk engelsk mastiff-hund som tryckte nosen mot bilrutan och viftade på svansen. Finnigan, den imponerande bjässen var huvudet högre än jag när han ställde sig på bakbenen och la framtassarna på mina axlar. Han var världens snällaste vakthund, det enda han attackerat var Katjas skor och Rods hörapparat som han tuggat sönder.
Ingrid Bergman som blev kund hos Katja, precis som andra celebriteter. Katjas framgångar lät inte vänta på sig
Medan Katja berättade om sitt liv och arbete för mig, stod Rod i köket och förberedde lunchen. Han visade sig vara en enastående kock. På det svarta bordet av komstadkalksten dukade han med vackert porslin och randiga servetter, allt designat av Katja. Hon älskade ränder. Att flytta en rand till nästa och se hur mönstret förändras gjorde henne lycklig.
Första gången Katja och Rod lämnade USA var på 50-talet som var McCarthys och kommunistskräckens årtionde i USA. Rod angavs av sina kolleger, på oriktiga grunder, som kommunistsympatisör och bojkottades av filmvärlden.
Då packade Geigers sina väskor, lämnade New York och bosatte sig i Rom där Katja öppnade ateljé. I Rom fanns både Rods gamle vän Roberto Rossellini och hans hustru Ingrid Bergman som blev kund hos Katja, precis som andra celebriteter. Katjas framgångar lät inte vänta på sig.
När hon fick en svår lunginflammation ville hon hem till den svenska sjukvården och ett svenskt sjukhus. Rod, hennes son Anders (från hennes första äktenskap med radiomannen Kjell Stensson) och deras gemensamma söner, Christoffer och Lincoln, följde med. Det blev en längre vistelse än de tänkt sig när de hittade ett hus i Skånska Huaröd. De bestämde sig för att stanna i Sverige.
Det blev för att Katja att börja om på nytt. Hon fick kontakt och kontrakt med det skånska trikåföretaget MMT och snart visste varje svensk kvinnan vad jersey var. MMT var tidigare mest kända för att sy herrkalsonger. Hennes klassiska jerseyklänningar och stickade plagg satte fart på både MMT och Katja of Sweden, exportframgångarna blev enorma. Efter att hon visat sin kollektion i Paris 1966, gjordes reportage i modetidningarna Paris-Match, Vogue, Elle, Look och Life.
Men är man framgångsrik och inte förnyar kontraktet med det företag man arbetat för i många år kan konsekvenserna bli förödande och Katja lämnade MMT (hon tyckte att det inte ens var lönt att kommentera dumheterna).
Framgång, precis som pannkakan, har två sidor. Rod och Katja råkade ut för problem med skattemyndigheterna och Geigers flyttade tillbaka till USA där de stannade i 23 år innan de flyttade tillbaka till Sverige och Skåne.
I New York designade hon inte bara kläder, hon hade en egen avdelning på bland annat Saks 5th Avenue, hon designade också för badrum, sovrum, matrum och kök. Tillsammans med den då kände amerikanske designern Bill Blass var hon den första som tog steget från kläder till heminredning. Hon skapade miljöer, ritade mönster till lakan, örngott, överkast och filtar, badlakan, badrockar och badrumsmattor i milda färger och estetiska mönster.
När hon visade mig de otroligt fina kollektionerna som låg staplade på hyllor i henne ateljé, frågade jag henne:
”Varför finns inte Katja House i Sverige?”
Katja förklarade det med att är andra mått på amerikanska sängar och kuddar än på de svenska, därför hade ingen i Sverige köpt in hennes kollektioner och hon hittade ingen fabrikör som kunde ta Katja House, som hennes märke hette, till Sverige.
Det blev fler oförglömliga möten med Katja och Rod och vi höll en sporadisk kontakt under åren som kom. 2000 fick jag veta att Rod gått bort. Världen kändes med ens lite tristare. Katja sålde så småningom deras gemensamma hem och flyttade till Tollarp, där vi träffades några gånger. Vi åt lunch och pratade minnen, tog promenader och talade om dagens unga designers vi gillade. I mina gömmor har jag kvar både mina jerseyklänningar, och stickade koftor designade av Katja of Sweden. Och jag har kvar skor hon ritade för Idoffs i Malmö – de hade utskurna mönster i skinnet, som många tyckte såg ut som afrikanska tatueringar.
Jag är innerligt glad för att jag sparat mina Katja-plagg. De är lika snygga idag som de var då, för många, många år sedan. Jag säger som Sven Lundh på Källemo sa om bra design ”Det ska tåla ögats slitage”. Det gör Katjas design. Är ni i Skåne och Lund i sommar gå och se utställningen på Kulturen. Ni kommer inte att ångra er.
Serien Det svenska modet kan du just nu se på SVT Play.
https://youtu.be/QzNGBR8QvYYAv Katinka Kant
LÄS MER: Mette-Marits hyllning till svensk modehistoria – budat hem klänningen på Ebay
