Läs första delen av novellen "Kvinnor som hatar män"

Kiruna. 1903. Det har hållits möten för kvinnlig rösträtt och känslorna i trakten är blandade. Så hittas lillpigan Marja Alapää mördad … Häng med från början i den för DV specialskrivna spänningsnovellen av succéförfattaren Åsa Larsson.

Foto: Niklas Alm
Styling: Malin Thorngren
Setdesigner: Anton Thorsson 

Det är när hon passerar myren som hon får för sig att hon inte är ensam i skogen. Lillpigan Marja Alapää vandrar från Kiruna bortåt mot Karhuniemi. Hon bor där nu under sommaren, ensam i en vinterlada med sin vallhund Virkku. Tar hand om några Jukkasjärvibönders kor som går på sommarbete.

Klockan är fyra och det är snart morgon. Så här i början av juni är natten ljus som på dagen. Solen går inte ner, rullar som ett klot längs horisonten och häver sig sakta upp igen, vilar aldrig. De knotiga björkarna har nyss slagit ut. Små musöron till löv som bildar den allra skiraste grönska. Luften är ännu natt­sval och frisk. Jorden kyler under hennes fötter. Virkku springer framför henne. Hon är så liten ännu, måste sticka ner nosen i varje hål, plaska i alla bäckar, just som en valp. Och inte ser hon mickel som tvärsar myrängen med grodor hängande ut ur käften, nej då har hon hittat en pinne som hon kastar till sig själv i luften. Hennes skall klingar. 

Fåglarna sjunger som tokiga, som om det inte fanns någon morgondag, drillar och tjirpar överallt. Myggen svirrar runt henne, bara långnäsor än så länge. Det blir värre längre in på sommaren med knotten och svidingarna, som kryper in under kläderna och ner i öronen och biter så illa. 

Men det är något som känns i nacken. Hon vänder sig om, men ser inget. Skogen är nattstilla. Hon står orörlig en stund och känner hur håren reser sig på hennes armar. 

Snart skall hon fylla tolv, till hösten skall hon läsa för prästen. Hon borde inte vara rädd, men så är det i alla fall. Särskilt ute på myren. Hon hoppar mellan tuvorna och hjärtat slår i bröstet på henne. Det är så mycket ont i skogen som vågar sig fram när man är ensammen. Vittror med köttiga hål i ryggen. Döda barns andar som kommer upp ur underjorden, griper efter henne med sina vita fingrar och vill dra ner henne. 

Och ibland tänker hon att det finns något större ont i skogen. Det som fanns före satan själv. Det urtida onda. Det skulle kunna finnas på den ogästvänliga myren. Eller under. Läcka upp som lömsk dimma. Ta hennes själ för alltid.

I ett knyte under armen har hon en bit kaffeost och bröd och palt med fläsk från mor. Hon har tillbringat lördagskvällen i Kiruna. Besökte ett möte för kvinnlig rösträtt. Hon hade hoppats på att det skulle vara dans någonstans, lite folk vill hon se när hon kommer in till samhället. Men rösträttsmötet var nog så roligt. Den fina fröken som talade, Marja har aldrig sett något liknande. Det röda håret och den stora hatten. Klänningstyget som lät när hon rörde sig. Predikanterna skulle nog säga att det var som en bild av den babylonska skökan, men Marja har knappt sett något så fint någonsin. 

Efter mötet tillbringade hon kvällen med mor och syskonen, somnade vid elden med minsta brodern på armen. Vid tretiden väckte mor henne och sa att det var dags om hon skulle hinna med morgonmjölkningen. 

Hon försökte att inte gråta när hon skulle gå. Ville inte göra mor ledsen. Men det är tungt att vara så mycket ensam ute i skogen. 

Fast korna är då så snälla. Aldrig att de sparkas efter henne eller sparkar omkull mjölkspannen eller boxar henne med den hårda knölen de har på huvudet. Och hon har ju Virkku, lilla tokan, alltid får hon skratta åt den. När hon jagar efter kosvansarna eller snurrar runt, runt efter sin egen.

Nu känner Virkku igen sig och ger upp ett skall. Sedan springer hon i förväg. 

Marja vill ropa efter hunden att vänta på henne, men inte vet den att lyda. 

Var det inte något som knakade i skogen bakom henne? Nu har hon kommit över myren och börjar springa. De grå, risiga tallarna trängs som tiggare runt henne. Skägglaven hänger som klädtrasor från deras utsträckta magra armar. 

Det är ingenting, tänker hon, fast hon springer allt vad hon förmår. Det är inget. Jag är en stor flicka nu.

Vid den tomma höladan i Karhuniemi står fjällkorna och väntar utanför inhägnaden där hon brukar mjölka dem. Virkku springer omkring och skäller uppfordrande, vill som låtsas att det är hon som samlat ihop dem, fast Marja vet att korna nästan alltid kommer själva. Deras juver spänner och de längtar efter att bli mjölkade.

Hon släpper in dem innanför gärdesgården och drar fram pallen och mjölkstävan. Hon tänder myggrökar för att hålla blodsugarna borta. Lägger på gräs och ris som bildar stickig rök runtomkring dem.

Hon lägger kinden mot Mansikkas varma sida. Lyssnar på tarmarnas buller, på mjölkens hårda strilande ner i kärlet. I vanliga fall gör det henne så lugn, så lugn. Vem kan vara orolig i själen när man är tillsammans med korna? Men nu vill obehaget från myren inte släppa. 

Så börjar Virkku skälla. Det är hennes höga uppvaktande skall. Marja släpper spenarna och vänder sig om på pallen. Men myggröken är tät runtom henne och får hennes ögon att tåras. Hon ser inget.

Men hon hör något. Det är som ett grymtande. Ett utstött läte. Ett omänskligt ljud. Och så tystnar hunden. Sista skallet kommer ut som något som låter mer som en hostning. 

Marja öppnar munnen för att ropa på hunden. Men något knyter sig i hennes strupe. För det är något som närmar sig. Hon känner hur korna drabbas av oro. De lyfter sina huvuden. Mansikka sparkar omkull mjölkstävan. Marja torkar ögonen med baksidan av handen, men det svider bara värre. Hon tänker att hon borde be till Gud. Att han skall beskydda henne. Men hon åkallar sin mamma i stället.

- Mor, viskar hon. Mor!

Och det är hennes sista ord. För sedan är det onda framme vid henne. Tätt inpå. Rycker av henne huvudduken och lyfter henne i håret. 

- vänta pojke! Inte så fort.
Kronolänsman Björnfot klafsade sig fram över myren på väg mot Karhuniemi. Framför honom sprang en gosse, hoppade som en sork från tuva till tuva. Pojken hade klappat på hans port i ottan, andtrutet berättat att pigan Marja Alapää blivit ihjälslagen. Hundstackaren tillika! Länsman hade fått på sig kläderna och gett sig av utan att ens dricka kaffe.

Nu kämpade han sig fram i terrängen. Grässkallarna vek sig under honom och han trampade ner sig i det kalla myrvattnet, fötterna blev blöta. Han var en stor karl, länsman. Bredaxlad och med en respektingivande mage innanför guldknapparna. 

Betydande kroppskrafter och diplomatisk förmåga, det var vad gruvbolaget i Kiruna eftersökte hos rättens tjänare uppe i lappmarkerna. Det vill säga, de kroppsarbetande unga männen i staden måste hållas i schack, inte supa för hårt och inte slå varandra sönder och samman om lördagskvällarna. Samma sak gällde för religiösa frimicklare, politiska agitatorer, fackföreningskämpar och rent allmänt vettlösa som sökte sig upp till lappmarkerna, civilisationens sista utpost och Sveriges sjudande Klondyke. 

Nu rände gossen över en smal spång som ledde över en brusande bäck. I början av juni var vattnet vilt och strömt för all snö och is som smält. Kronolänsman hann knappt kliva ut på spången förrän den brast under honom. Med ett brak hamnade han i vattnet. Pojken såg förskräckt ut och räckte fram en hjälpande hand. 

- Förlåt kronolänsman, sa han.

Björnfot viftade avvärjande med handen och tog sig upp ur bäcken. Nu var han blöt ända från midjan och nedåt. Ilsken på spånguslingen som var så vek. 

Borta vid ladan hade kvinnor och män redan samlats. De slog ihop händerna och vojade vid åsynen av sin blöte kronolänsman. Och inte fanns det någon av karlarna som hade tillräckligt stora byxor att låna ut.

- Han kan låna min kjol, sa Viola Larsson frankt. Jag har ju underkjolen. Nog klarar jag mig.

Hon var en imponerande kvinna i vanliga fall och nu väntade hon dessutom sin sjunde. Och jodå, det visade sig att kjolen satt som en smäck runt länsman om han placerade den under magen. Något kort blev den förstås, nådde honom halvvägs på vaden.

Och de skrattade lite åt att han blev ett sådan fint fruntimmer. Han tålde att skrattas åt kronolänsman, skrattade till och med själv. Och männens skratt övergick i några bekräftande nickningar. Det behövde inte sägas högt. Kronolänsman Björnfots auktoritet var av det slaget att en kjol inte kunde förminska den.

Sedan blev de allvarliga. För hon var ju död, lillflickan.

- Och hundstackarn också, sa en av kvinnorna. Den ligger där borta vid björkarna. En ungtik och en
lillflicka. Vad är det för vettvilling?

Det tog en stund för ögonen att vänja sig vid mörkret i den fönsterlösa ladan. Först när han klev in från det flödande solljuset såg kronolänsman ingenting. Sedan vande han sig. Solen föll in genom dörren och springorna i väggarna och taket.

Det stod en spann vatten med en trasa hängande över kanten bredvid kroppen. Kvinnorna hade varit i färd med att tvätta den döda när länsman kom, de hade redan satt på henne en vit särk. 

- Hennes mor är på väg, sa en av kvinnorna, vi vill inte att hon skall behöva se sin dotter så …

Kronolänsman Björnfot blev så betryckt av att se den lilla kroppen att han bara kunde nicka till svar. Han böjde sig ner och betraktade henne, såg på de fula märkena runt hennes handleder och halsen. 

- Men vad är det här? frågade han och betraktade hennes mun.

Det låg ett gulaktigt grässtrå mellan hennes läppar. 

Jo, kunde kvinnorna berätta och var genast framme med den våta trasan och torkade runt munnen. Flickan hade haft munnen full av gräs och mossa och jord. 

Kronolänsman Björnfot öppnade flickans mun och kisade ner i hennes svalg. Det gick inte att se något. Han stack in sina fingrar i hennes mun och rafsade fram ännu mer mossa.

- Det är något mer där, sa han, men mina fingrar är för stora. Jag kommer inte åt det.

Viola Larsson kommenderade fram sin äldsta dotter med en knyck på huvudet. Flickan knep ihop ögonen och stack ner sina tunna fingrar i den dödas hals. När hon drog ut dem höll hon i ett hopknycklat papper.

Kronolänsman Björnfot tog emot det och vecklade ut det. Texten löd: ”Rösträtt för kvinnor! Lyssna på Anna Willgren i Frälsningsarméns sal lördagen den 13 juni 1903 klockan aderton. Mötesvärdinna: Josefin Hedin.”

- Josefin Hedin, sa Björnfot. Är hon inte kontorist vid Bolaget?

De övriga närvarande ryckte på axlarna. Det kom så mycket nytt folk till samhället. Själva var de ju torpare, pigor och drängar, fick vara glada om man kunde komma loss en afton någon gång.

- Henne måste jag tala med, sa Björnfot. 

- Det går bra att fortsätta låna kjolen, sa Viola Larsson. Jag reder mig. Han skall få uppleva vilken frihet det är när det fläktar därunder!

- Och uppleva hur det är när myggen kommer åt att bita där det känns, tillade en av de äldre kvinnorna med ett förnöjsamt krax.

Polisuppsyningsman Lindvall satt på polisstationen i Kiruna denna söndagsmorgon och skrev protokoll när kronolänsman Björnfot stegade in iklädd kjol och med ett papper i näven som krävde rösträtt för kvinnor.

Han var en stackare, Lindvall. Hade tidigare varit framgångsrik i den nya sporten boxning, men efter en match där motståndaren dog hade han slutat tvärt. Gruvbolaget
i Kiruna hade gett honom anställning som polisuppsyningsman i den glada förvissningen att en före detta boxare i uniform ju var precis vad samhället behövde. En sådan karl skulle väl inte mer än behöva spänna ögonen i buset för att lugnet skulle lägga sig.

Men ack vad dessa förhoppningar kommit på skam.
Lindvall var en föredetting. Han var bred som en vägg, hade nävar som släggor, men de hängde kraftlösa längs sidorna. När lördagsspriten kom med tåget fick Lindvall huvudvärk och gick och lade sig på kammaren. 

Medlemmarna i Kiruna atletklubb försökte ständigt övertala honom att komma och träna tillsammans med dem, lyfta tyngder eller slå på en sandsäck som man hängt upp i lokalen samma dag som den nye polisuppsyningsmannen kommit till samhället. Men Lindvall hade inte låtit sig övertalas. Han svarade undvikande på deras uppvaktning och tog omvägar förbi deras lokal.

Kronolänsman Björnfot lät honom hållas inomhus. Lindvall sopade och gjorde upp eld i polisstationens kakelugn, skrev protokoll och tog emot anmälningar. Då och då tog Björnfot med honom för att han åtminstone skulle komma sig ut och träffa folk. Då hängde Lindvall med som i ett snöre. 

Det var något mer än motståndaren som dog under den där sista ödesdigra boxningsmatchen, brukade Björnfot dystert tänka när han ibland betraktade den hukande polisuppsyningsmannen.

- Upp och hoppa Lindvall, sa kronolänsman Björnfot nu. Vi måste prata med Josefin Hedin och den här Anna Willgren.

Han pekade med sitt stora finger på rösträttslappen som han hade i näven.

Lindvall lät blicken gå från papperslappen till kronolänsmans kjol, men han sa inget om detta. Tog sin uniformsmössa från kroken på väggen, som hängde utanför dörren och sprang efter Björnfot som redan var ute på gatan med kjolen flaxande runt benen.

Fröknarna Anna Willgren och Josefin Hedin satt på Jernvägshotellets restaurant och frukosterade. Bygget höll på för fullt, men i Kiruna spelade inte sådant någon roll. Så fort det fanns någon brädlapp till skydd för naturens krafter så började det användas. Och i dag var det ju söndag. Man behövde inte överrösta hammarslag, såganden eller jobbare som hojtade om det ena eller andra. En buffé stod uppdukad flankerad av två förmakspalmer och det enda buller som hördes var ljudet från någon hästkärra på gatan, slamret från restaurantporslinet och sorlet från gästerna.

Den tillresande rösträttskvinnan Anna Willgren var ett fruntimmer som syntes lång väg. Så fort Björnfot klev in i matsalen för första- och andraklassresenärerna såg han det stora röda uppsatta håret och hörde hennes skratt som färdades ända ut på gatan genom de stora södervända fönstren. Hon bar en grön puffärmad blus med ett stort krås fäst med en brosch i halsgropen. 

Josefin Hedin var en blekare uppenbarelse. Yngre än sitt sällskap, men mycket stramare klädd i vit enkel blus och svart kjol med jacka. Hon hade rena drag och ett mörkt hår som hon riktigt tuktat in i en hård knut, stora själfulla ögon och en midja som en ungbjörk. En vacker kvinna, fast hon tycktes anstränga sig för att dölja det. Björnfot noterade att hon inte ätit av sin frukost, bara delat alltihop
i mindre bitar och spritt ut den på tallriken.

Kronolänsman Björnfot redogjorde för sitt ärende och kunde under tiden knappt slita ögonen från fröken Anna Willgrens hatt som låg på bordet vid sidan om tallriken gröt med smöröga, assietten med salt sill och det kokta ägget i en kopp. Den var som en halv svan, den där hatten. Man kunde lätt tro att det stod fågel på menyn. 

Damerna i sin tur sneglade på kronolänsmans utstyrsel och polisuppsyningsman Lindvall stod med gapande mun och betraktade dem allihop under tystnad medan kronolänsman ställde frågor och damerna svarade. De blev förstås bestörta över nyheten att lilla Marja Alapää var mördad. Josefin Hedin bleknade en nyans ytterligare och satt med servetten för munnen en god stund.

Jodå, lilla Marja hade varit med på rösträttsmötet kvällen innan. Anna Willgren for ju runt som den värsta kolportören, från Lund till Kiruna och värvade medlemmar till den nystartade rörelsen LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, höll anföranden, startade lokalföreningar och samlade in pengar.

Det hade blivit ett fasligt hallå mot slutet av gårdagskvällens möte. Tvätterskan och kalaskokerskan Eulalia Johansson hade blivit tvärarg och undrat varför hon skulle gå med i LKPR. Det var ju ändå inte rösträtt för henne och hennes likar man kämpade för. 

- När inte ens de arbetande männen har rösträtt, hade hon ropat, varför skall jag kämpa för att fina fröknar som ni skall få gå till valurnorna? Räcker det inte med att jag tvättar och stryker era blusar och lägger upp era kokta ripor i gelé? Allmän rösträtt för män, det är det viktigaste nu. Att våra bröder och arbetande karlar får rösta. Inkomsten skall inte spela någon roll! LKPR, tvi vale! Då kan man lika gärna stödja förslaget om dubbel rösträtt för gifta män! Ni kommer ju ändå att rösta som karlarna av er egen sort. Det är en klassfråga, detta!

Och sedan stod Eulalia Johansson och skrek förrädare åt de kvinnor som löste medlemskap i LKPR för en krona, bland annat lilla Marja Alapää.

- Ni skulle ha låtit kalla på mig, sa kronolänsman Björnfot. Jag brukar närvara vid allehanda agitationsmöten, det är lugnast så.

- Om jag bara hade vetat, sa Anna Willgren och lyste upp inifrån som av frälsningens ljus. Då hade jag kommit och hämtat kronolänsman personligen.

Och så log hon mot kronolänsman så ogenerat att han måste harkla sig och slå ner blicken och säga tack för att fröknarna tog sig tid, men nu måste han nog uppsöka Eulalia Johansson.

- Inte för att jag misstänker henne för dådet, förtydligade han. Men jag måste vända på varje sten.

- Vi följer med, sa fröken Anna Willgren och reste sig beslutsamt. Flickan var med på mitt möte. Jag känner mig ansvarig för vad som hänt henne. 

Hon grep hattfågeln och fäste den högst upp på sin konstfulla rödskimrande håruppsättning genom att med stor träffsäkerhet köra en lång hattnål rakt igenom den.

Polisuppsyningsman Lindvall stirrade på hatten som om han väntade sig att den skulle ge upp ett skri.

Så marscherade de i tropp genom Kiruna ner till Tvättjärn, där Eulalia Johansson bodde ensam i en enkel fyrväggsstuga. Det var ett lustigt tåg att skåda. Kronolänsman i täten med kjolen svängade under uniformsjackan. Polisuppsyningsman Lindvall steget efter, storväxt och stark men med huvudet som vanligt lite nerkört i kragen, som om någon bankat honom i skallen och förkortat hans nacke. Och så damerna som småsprang efter. Josefin Hedin, tunn som ett papper, med kjolarna i ett stadigt grepp för att inte smutsa ned sig, det var ju kostsamt att lämna till tvätt, rik blev man inte på en kontoristlön. Anna Willgren som en färgsprakande kunglighet, en frasande klänning som släpade i marken och en hatt som fick folklivet att komma av sig mer än kronolänsmans benklädnad.

Anna Willgren njöt av uppmärksamheten. Och av staden så frisk och porlande av liv. Barn som lekte utanför brädskjul och torv-kojor. Unga kvinnor i söndagsskjol som skyndade till högmässan nere vid järnvägen. Lika unga karlar som skyndade i deras spår eller långsamt och lite vingligt traskade hemåt till ungkarlsbaracker och backsvalor, jordkojor ingrävda i Haukkivaaras sluttning. Inga gamla människor syntes till, knappt ens halvgammalt folk. Anna Willgren kunde, trots lillpigans sorgliga död, inte känna annat än liv och lust vid åsynen av den sköna nya värld som bredde ut sig i solskenet. Denna stad där allt skulle bli annorlunda, också för medlemmar av hennes eget kön, det var hon säker på. Eulalia Johansson hade inte behövt ängslas. 

I städer som Kiruna fanns utkomstmöjligheter för kvinnor, utrymme att lämna gamla arbetarvanor, välja en bättre framtid. Anna Willgren andades morgonluft på mer än ett sätt denna sorgliga söndag.

- Det är naturligtvis gräsligt det som hänt, viskade hon till Josefin Hedin och klämde hennes arm. Men nog är det härligt med män i uniform, inte sant?

- Varför i allsindar har han kjol på sig? väste Josefin Hedin tillbaka.

- Ingen aning, men det skall till en riktig karl som inte genast behöver förklara det.

Gardinerna var fördragna för fönstren i Eulalia Johanssons hus. När kronolänsman knackade på var det ingen som svarade.

Kronolänsman drog upp sin silverrova ur fickan. Tack och lov att den hade klarat sig när han trillade i bäcken. Den visade på fem över elva redan. De flesta var i mässan vid den här tiden en söndag. Och även om man inte var kyrksam, så inte sov en arbetarkvinna när klockan passerat elva.
Full av onda aningar öppnade han dörren. Det var ohaspat. I dunklet därinne låg Eulalia Johansson mitt på golvet. Hon hade nattsärken på. Under hennes huvud fanns en mörk fläck i trasmattans ljusa rand. Kronolänsman Björnfot morrade ”ut med er” till Josefin Hedin och Anna Willgren som båda stannat precis innanför dörren. Polisupp-syningsman Lindvall föste vänligt ut de båda kvinnorna. Sedan la han på haspen. 

Björnfot hukade sig över Eulalia Johansson. Han drog ner nattsärken så att hennes blottade kön doldes och öppnade försiktigt hennes mun.

Mycket riktigt. Där fanns en hopknycklad papperslapp. Han visste vad det stod på den innan han vecklade ut den. ”Rösträtt för kvinnor!” 

MISSA INTE: "Kvinnor som hatar män", del 2, som du kan läsa i Damernas Värld nummer 8, 2012.