Louise Boije af Gennäs: ”Livet har aldrig varit så bra som nu”

När Damernas Värld frågade Louise Boije af Gennäs om hon ville agera modell i en modestory om semestergarderoben fick vi till vår glädje ett ja som svar. I samband med detta passade vi på att tala med Louise om hennes nya bok (”uppföljaren” till succéromanen Stjärnor utan svindel), musikkarriären, träningstankarna, ålderismen och, naturligtvis, om hur hon upplevde sitt inhopp i modebranschen. 

LÄS MER Här kan du se Louise Boilje af Gennäs debutera som modell i Damernas Värld

Förra året firade du 30 år som författare – hur skulle du själv beskriva ditt författarskap som sträcker sig över tre decennier och tolv romaner – samt manus och dramatik?
– Jag är otroligt glad över att ha lyckats få jobba med det jag verkligen älskar: skrivandet. Jag visste redan som barn att jag ville bli författare men utbildade mig till journalist eftersom jag inte var säker på att jag skulle bli utgiven. Genom åren har jag skrivit många olika saker: tidningsartiklar, romaner om självständiga kvinnor, vänskap och kärlek; tv-serier; pjäser för Dramaten och Stockholms Stadsteater. När jag tittar tillbaka ser jag två saker som löper som ”röda trådar” genom min karriär: dels mitt feministiska budskap om att kvinnor behöver få synas och ta för sig i en värld som fortfarande på ett orimligt sätt kontrolleras av män, dels att jag hela tiden har skrivit det jag själv vill läsa eller se på scen. Nu har jag äntligen tagit tag i min stora kärlek till musik och sång - jag började min karriär som punksångerska i San Francisco 1986 men la den sedan på hyllan - och det är samma sak där: jag gör bara låtar som jag själv vill lyssna på. Mitt grundbudskap är att vi människor alltid är mycket mer lika än olika; det enda man behöver göra är att vara sann mot sig själv. Om jag tycker att den här berättelsen - eller pjäsen eller låten - är intressant eller viktig eller underhållande så finns det med största sannolikhet andra där ute som tycker likadant. Det centrala med all form av skapande verksamhet är att vara genuin och berätta om hur det är för just mig att vara människa. Då känner andra igen sig, och så ökar närheten och minskar ensamheten och avståndet mellan oss människor.

Som Tove Jansson sa: ”Det är väl ingen konst att vara modig om man inte är rädd?”

Bilden vi fått av dig är att du är en orädd person med ett stort driv? Stämmer den tycker du?
– Numera är jag nog ganska orädd. Det är en av de största fördelarna med att bli äldre: man inser att det är väldigt lite av det man är rädd för som ung som egentligen spelar någon roll. Om man kastar sig ut i det okända genom att göra något man inte tidigare vågat - som att ställa sig på scen och sjunga till exempel - vad är då det värsta som kan hända? Att man gör bort sig och folk skrattar? Ja, men då har man ju bjudit dem på ett gott skratt och hur farligt kan det vara? Samtidigt har jag varit oerhört rädd i mitt liv. Som barn var jag rädd för precis allt: pojkar; att gå i skolan; att vara separerad från min mamma; mörker; ensamhet. Som äldre utvecklade jag olika problem och fobier, till exempel flygrädsla, vilket jag fått jobba länge med i terapi. Därför känns det väldigt bra att numera våga både resa och stå på scen. Som Tove Jansson sa: ”Det är väl ingen konst att vara modig om man inte är rädd?” Och ja: jag har ett stort driv, annars hade jag nog inte tagit tag i alla mina problem och kämpat på med min karriär. Vissa ser det som positivt, andra retar sig säkert på det och tycker att jag tar för mycket plats, inte minst som kvinna. Själv brukar jag tänka att en människas bästa egenskaper alltid är exakt desamma som hennes sämsta, de är bara två sidor av samma mynt. När man väl insett det blir det mycket lättare att älska både sig själv och andra.

Vad arbetar du med just nu?
– Relationsromanen Stjärnfall ges ut av Norstedts förlag i höst och har en viss koppling till min tidigare roman Stjärnor utan svindel. Den handlar om två familjer med tonårsbarn där man är väldigt nära vänner och där plötsligt ”fel” vuxenpar blir förälskade i varandra, vilket får konsekvenser för samtliga. Parallellt med det jobbar jag med ett pjäsprojekt tillsammans med några av de duktigaste personerna inom svensk teater och håller tummarna för att det ska bli verklighet. Och så planerar jag som sagt för nya skivor och framträdanden.

Den som tror att det är något ”lalligt” jobb att göra ett modereportage kan tänka om totalt: det är stenhårt arbete

Hur upplevde du modeplåtningen för Damernas Värld? Vad var roligast – och vad var utmanande?
– Jag hade förmånen att få jobba med ett superproffsigt team, vilket gjorde det väldigt roligt. Hår och smink, stylist och fotograf - alla hade stenhård koll på vad de skulle göra samtidigt som vi hade väldigt trevligt och skrattade mycket. Men den som tror att det är något ”lalligt” jobb att göra ett modereportage kan tänka om totalt: det är stenhårt arbete med allt från styling till miljöer, ljussättning och tidsschema. Jag har lärt mig från tidigare fotograferingar att det är väldigt viktigt att vara närvarande framför kameran, dvs inte stå och tänka på annat utan verkligen delta i arbetet och koncentrera sig på vad som händer. Det blir en helt annan blick hos den som plåtas om man är fokuserad på att bilden ska förmedla en känsla - man är inte bara en skyltdocka. Efter den här fotograferingen, som pågick i nio timmar, var jag väldigt glad men också helt slut.

Vad var viktigt för dig för att tacka ja till att delta?
– Att jag direkt fick gehör för min tanke att jag å ena sidan gärna ville se snygg ut på bild - vem vill inte det? - men att det också skulle synas att jag är sextio år gammal. Jag känner mig så otroligt fylld av energi och tycker att livet aldrig har varit roligare än nu, men jag vill också att det ska framgå att jag har levt - åren som gått har satt sina spår i mig, med allt från skrattrynkor till spår av oro och sorg. 

Hur upplevde du kläderna/stylingen?
– Stylisten Maria Montti presenterade idén att vi skulle göra min stil i bilderna ganska ”bred”, från hippielook med kaftaner till svart aftonklänning och pumps. Det passade mig perfekt eftersom jag lever mitt liv precis så: mjukiskläder till vardags när jag skriver eller sångrepar, lite avslappnat uppklätt när jag går ut på stan och träffar vänner, och så en rad klänningar till kavajmiddagar och smokingfester. Jag tror att många kan känna igen sig i detta: man är inte exakt samma person i alla sammanhang, utan anpassar sitt yttre efter omständigheterna. Människor är komplexa och mångfasetterade, det är roligt om det får komma fram i vår klädstil också.

En gång ägde jag en nästan perfekt svart middagsklänning från Gucci, men på den tiden var jag en stressad småbarnsmamma och råkade köra den i tvättmaskinen tillsammans med barnens jeans.

Beskriv din stil?
– Jag tycker om sköna kläder när jag jobbar och köper nästan aldrig någonting som behöver strykas. Eftersom jag sitter hemma och skriver om dagarna har jag en uppsättning slitna kashmirbyxor och tröjor som jag varvar mellan, och luddiga Birkenstock på fötterna. Så fort jag ska ut på stan blir det en helt annan sak: då tycker jag om att klä mig lite tufft och har en förkärlek för skinnkläder, udda plagg och snygga jackor från exempelvis Max Jenny eller Palm Angels. Alltid stövletter med klack, jag gillar att bli lite längre. Vår familj är en riktig ”sommarfamilj” som älskar att sola, bada och snorkla, så jag har väldigt mycket bad- och sommarkläder. Och så älskar jag att gå på fester året runt, allra helst i klänning. Jakten på ”den perfekta lilla svarta” tar aldrig slut, min garderob innehåller många varianter av den. En gång ägde jag en nästan perfekt svart middagsklänning från Gucci, men på den tiden var jag en stressad småbarnsmamma och råkade köra den i tvättmaskinen tillsammans med barnens jeans. Ofattbart klantigt, jag blir fortfarande förbannad på mig själv när jag tänker på det.

Har du något stiltips att dela med dig av?
– Det är inte viktigt att hänga med i trender, däremot centralt att komma på vilken typ av plagg man trivs med och känner sig snygg, cool och bekväm i. Dels är det roligt att bejaka de olika sidor man har - i mitt fall från myskläder till hippie till skinnpaj till smokingklänning - dels är det förmågan att våga gå ut i omvärlden och vara sig själv som betyder något. Om jag kommer in på ett jobbmöte eller en fest och känner mig trygg i mina kläder därför att jag både visar vem jag är och samtidigt kan koppla av eftersom jag är nöjd med hur jag ser ut, blir det mycket enklare att hålla i en förhandling, förmedla ett budskap eller knyta nya sociala kontakter. Kläderna ska vara våra vänner, inte fiender: de ska ”ha vår rygg” så att vi känner självförtroende och därmed kan agera så som vi innerst inne vill. 

Numera är jag nog ganska orädd. Det är en av de största fördelarna med att bli äldre: man inser att det är väldigt lite av det man är rädd för som ung som egentligen spelar någon roll.

Hur tar du hand om ditt yttre?
– Vad gäller det yttre tränar jag mycket, min man Calle och jag går regelbundet på gym och tränar även hemma. Jag mår otroligt bra av träning och känner mig lycklig varje gång jag motionerar. Det kanske bromsar kroppens åldrande lite, men framför allt handlar det om hälsa: vi älskar båda livet och vill hålla oss friska så länge som möjligt. Våra barn Elsa och Puffe är 19 och 21 och vi har väldigt roligt tillsammans i familjen, så Calle och jag vill förstås hänga kvar och se vad som händer! Sedan försöker vi att äta ganska nyttigt, men vi älskar också kaffe, riktigt goda drinkar och bra glass, liksom sena nätter med mycket dans. Jag tror att man ska vara både medveten om sin hälsa och samtidigt snäll mot sig själv: om man inte får njuta av livet, vad är det då för mening med att vara i fysisk toppform? 

Hur tar du hand om ditt inre?
– Vad gäller det inre tror jag mycket på välbefinnande och på att definiera vad som får en att må bra som människa. Jag älskar verkligen att samtala med nära vänner, sitta runt ett bord och skratta och prata och studsa mellan politik, livsfrågor och skvaller från senaste festen - att skapa närhet till andra. På samma sätt mår jag bra av läsning, filmer och musik: det är mitt sätt att förstå andra och därmed mig själv mer på djupet. Och så tror jag att det är viktigt med olika typer av andlighet, från gudstro till yoga och mindfulness.

Du spelade in och släppte en julskiva förra året – som även genererade en stor summa till välgörenhet. Berätta mer om det?
– Jag har alltid älskat amerikanska julsånger och spelade in min första låt hösten 2020. I samband med att vi la upp den på Spotify tänkte jag att jag kanske skulle kunna göra något mer av det, så jag startade en insamling till Sveriges covidsjuksköterskor tillsammans med Svensk sjuksköterskeförening. Vi drog in 650 000 kronor som under 2021 har delats ut som skattefria stipendier på upp till 5000 kronor var till över hundra utmattade covidsköterskor. Det gav mig blodad tand och när jag skulle ge ut mitt första fullängdsalbum julen 2021 kontaktade jag Stockholms Stadsmission. Det visade sig att de har ett projekt där de hjälper utsatta kvinnor och barn - perfekt att berätta om i juletid, när folk känner sig generösa och gärna vill hjälpa till. I samband med skivsläppet drog vi in närmare 800 000 kronor till denna verksamhet, vilket jag är otroligt stolt över. Och så är jag förstås fantastiskt stolt över skivan också.

Är mer musik planerad?
– Jajamänsan. Jag älskar att sjunga och har hittat fantastiskt bra personer att samarbeta med. Just nu har vi flera projekt på gång, vi får se vilket som kommer först.

Äldre kvinnor, gör både samhället och er själva en tjänst: fundera igenom vad ni vill göra med resten av era liv och sätt i gång med att förverkliga det nu!

I DV, samt i övriga samhället, har ålderismen mot kvinnor äntligen blivit ett ämne som lyfts mer i dag. Har du några tankar om ålderismen att dela med dig av?
– Absolut. För mig känns hela frågan som upp- och nervända världen. Min upplevelse är att livet aldrig har varit så bra som nu, vid 60, samtidigt som det kommer en strid ström av indikationer i media om att äldre kvinnor känner att de inte behövs och att livet med nödvändighet måste vara eländigt när man åldras. För mig som feminist är det här bara gammal skåpmat som ett nytt gäng kvinnohatare steker upp: ett sätt att aktivt jobba för att äldre kvinnor ska skämmas och gömma sig i stället för att kliva ut i rampljuset och ta plats. Äldre kvinnor är underbara: de bär på enormt mycket visdom och livserfarenhet samtidigt som de sällan lider av samma dystra självupptagenhet som äldre män kan drabbas av, kanske för att de inte blivit lika bortskämda med uppmärksamhet som yngre eller i sina karriärer. Bland våra barns vänner – alltså inom gruppen äldre tonåringar till 25-30-åringar – märker jag att det finns ett enormt sug efter att umgås med och prata med äldre, om allt från karriär och jobb till kärlek och meningen med livet. Ungdomar är ofta väldigt kloka: de förstår att äldre kvinnor sitter inne på kunskap som de vill ha del av. Till de äldre kvinnorna själva vill jag säga: gå inte på den här myten om att ”livet är slut” för att man åldras och blir rynkig! Det kanske tvärtom är nu det verkligen börjar - när man väl har blivit av med både tonårsfinnarna och rädslorna, skaffat sig kunskap, mod och erfarenhet och börjar veta vad man faktiskt vill ha. Genomskåda konsumtionssamhällets sjuka försök att ständigt lyfta ungdomen på bekostnad av äldre! I själva verket behöver vi varandra allihop och har väldigt mycket att ge varandra. Äldre kvinnor, gör både samhället och er själva en tjänst: fundera igenom vad ni vill göra med resten av era liv och sätt i gång med att förverkliga det nu!

LÄS MER Stjärnkocken Frida Ronge om framgångar och prestationsångest

LÄS MER Bästa hudvården i klimakteriet – specialisternas tips

LÄS MER Skådespelaren Jennie Silfverhjelm om baksidorna med Metoo