Chefredaktör Jonna Bergh minns Marie Fredriksson: ”Tack för musiken – tack för inspirationen”

Det är med stor sorg nyheten når mig att artisten Marie Fredriksson har lämnat oss. Jag har alltid hyst den största beundran för denna kvinna, både som artist och sångerska – men också som stilinspiratör. Ända sedan jag som tonåring satt fastlimmad framför MTV och såg Marie i sitt blonda hår, transparenta body med de långa ärmarna och de tighta, svarta jeansen sjunga ”It must have been love” med stor inlevelse så har hon varit en av mina stora svenska stilförebilder. Faktum är att när jag skulle lansera ett helt nytt modemagasin, STYLEBY som jag vid sidan av Damernas Värld fortfarande är chefredaktör för, 2011 så var det inget snack om vem jag skulle tillfråga om att medverka i första numret: Marie Fredriksson.

Det är som att gå in i ett modemuseum. Ett popmuseum. Jag är hänförd. Marie är uppenbart förtjust över min reaktion och berättar anekdoter om de otroliga plagg som jag stryker med handen över.

Det löper en förvånansvärt kraftig röd tråd (eller snarare svart), inte bara musikaliskt utan också visuellt genom Maries karriär. Där andra artister byter stilar allt eftersom vinden blåser än hit, än dit så har Marie konsekvent hållit sig till sin tajta rockstil. Ofta klassisk med skinnjacka, linne och till det jeans, skinn, lack, silver. Ibland mer jobbad, ofta med lite mer arbetade jackor som ger en lyxigare zest till Maries uppenbarelse. Bild på bild visar en kvinna som tidigt i sin karriär hittat sin stil – och som sedan konsekvent hållit den genom alla singlar, album, turnéer. Och i hennes fall även genom en allvarlig sjukdom och – otroligt nog – ytterligare plattor och långa världsturnéer. Förr om åren dök hon även upp i popdrömmar som paljett-jumpsuits, harlekinmönstrade tights och Alaïa-bodys som skulle få vilken Rihanna som helst att överväga stöld. Jag misstänkte att få, för att inte säga ingen, garderober i detta land kunde mäta sig med hennes.

Jag hade rätt.

Någon vecka efter att jag tillfrågat Marie via hennes agent träder jag in i det, för en mode- och popkulturnörd som jag, paradis som Marie Fredrikssons garderob utgör. Det är som att gå in i ett modemuseum. Ett popmuseum. Jag är hänförd. Marie är uppenbart förtjust över min reaktion och berättar anekdoter om de otroliga plagg som jag stryker med handen över. Jag suckar drömmande över ett par jobbade byxor från Gucci med insydda spegelglas (”det är bara Madonna och jag som har var sitt exemplar”), jag provar en fantastisk skinnjacka med femton år på nacken som hade fått vilken Balmain-beundrare som helst att gå upp i brygga (”använd en gång på någon promotion-grej”). Stryker med handen över en magnifik matadorjacka (”Jag fick den uppsydd i Spanien, men oj vilken kamp det var, kvinnor får egentligen inte bära den typen av plagg”), får glädjechock över paljett-jumpsuiten och den stenbeströdda röda bodyn från Big L-videon (Katy Perry, du skulle svimma!). Fnissar åt att de svarta glänsande scenkläderna från Joyride-turnén blev kallade ”kondomdräkterna” i media (i dag skulle ingen ens reagera på detta, Marie var något av en pionjär i fråga om scen-outfits). Och - flämt - där plockar Marie fram den färgglada Fendi-pälsen från Milk And Toast And Honey-videon (”jag använde den senast på nyårsafton”). Och så, tada, där hänger min favorit: den delvis transparenta bodyn med förstärkt ärm från videon It Must Have Been Love. Marie, lyfter ner en galge och säger: ”Känner du igen den här?” Marie håller upp den där ikoniska jackan med leopardslag från plattan som gav det internationella genombrottet – och som också på något sätt är det allra bästa sättet att sammanfatta Marie Fredrikssons coola, eviga signaturstil: Look Sharp!

Ytterligare en gång fick jag nöjet att besöka Marie och prata om hennes underbara garderob, det finns en film från det tillfället, som du kan se här nedanför. Hon var stolt över sin garderob, men kanske lite överraskad av att den väckte sådana starka känslor hos andra – den var så självklar för henne, och på många sätt bilder av ett liv i rampljuset. Men samtidigt så var den, precis som hennes musik, en del av henne. Den kom inifrån – hon ägde sitt uttryck hela vägen, visuellt såväl som musikaliskt. Hon var tydlig och stilsäker i alla aspekter av sitt artisteri, och hon var äkta. Hon var 100 procent Marie Fredriksson.

Tack för musiken, Marie. Och tack för inspirationen, för att du delade med dig av dina tankar kring stil och vad den kan betyda. Jag kommer alltid att vara tacksam för att jag och mina läsare fick ta del av dem.

Se filmen från Jonna Berghs möte med Marie Fredriksson: