Superstylisten Giovanna Battaglia: "Jag har flera garderober i olika länder"

Den italienska stylisten och modeikonen Giovanna Battaglia Engelbert har flera gånger stått på listan över världens mest välklädda kvinnor, och har den mest exklusiva och trendkänsliga garderob jag någonsin har sett – och då har jag ändå varit inne i en och annan walk in-closet.

Eftersom hennes make Oscar är min kusin hade jag också förmånen att få gå på deras fantastiska bröllop på Capri för två år sedan, som har kallats för 2000-talets mest magnifika modebröllop. På sociala medier har hon skapat ett eget alter ego: Bat Gio, med över 880 000 följare på Instagram och horder av fans överallt hon rör sig. Hon är vän med varenda nu levande modedesigner, och hennes känsla för stil har blivit ett begrepp. När hennes bok Gio-Graphy lanserades under den amerikanska modeveckan 2017 fick Giovanna invadera det kända varuhuset Bergdorf Goodman i New York med ett glittrande påkostat releaseparty för världens modeelit, och tilläts dekorera alla skyltfönstren i varuhuset.

LÄS ÄVEN: Ursina Gysi – stylisten som startar trender istället för att följa dem

Giovanna Battaglia Engelbert

Ålder: 38 år.

Gör: Stylist, moderedaktör, creative director och influencer, har 880 000 följare på Instagram.

Bor: Stockholm och New York.

Familj: Maken Oscar Engelbert, två bonusbarn.

Hon har sin egen Barbiedocka gjord åt henne och tonvis av specialdesignade accessoarer med "Bat Gio" skrivet i lysande färger. Ingen färg, dekoration eller exotiskt mönster är för mycket för henne – att vara överklädd vet hon inte vad det är. Inte ens efter att hon gift sig med en svensk och försökt anpassa sig till svenska traditioner som Små grodorna på midsommar i ösregn har hon övergett sin känsla för stil. En av de första gångerna jag såg henne privat var just på en midsommarafton på Dalarö i ösregn. Hon bar en blommig couturekappa av sidenbrokad i original från 1970-talet, inköpt av en av hennes vintagehandlare.

Dagen då jag träffar henne i Stockholm för att botanisera i hennes egendesignade platsbyggda walk in-closet har hon ett stort bandage kring handen. Giovanna föll av en häst i Kenya dagen före förlovningen och skadade handen som först nu har opererats, två år senare. Att vara kring Giovanna är som att befinna sig i en virvelvind av färgexplosioner och fantastiska accessoarer. Hon verkar outtröttlig när hon levererar rappa oneliners på engelska med en hest sexig italiensk accent.

LÄS ÄVEN: Bli din egen stylist - modekurs med Lisa Rogalin

Du verkar alltid vara på resa någonstans i världen. Hur mycket reser du på ett år?

– Oj... Mycket. Jag har en app som räknar mina flygtimmar, jag kan visa dig. När man känner alla på flygbolaget Alitalia och de blir ens vänner, då vet man att man flyger mycket. Fast nu har jag ändrat min karriär lite och gör mer större creative director-jobb för olika märken och inte så många redaktionella stylistjobb. Då behöver jag inte resa lika ofta, för konsultjobben är längre projekt på samma plats. Och jag vill helst inte vara borta från min man för mycket. Vi är fortfarande i den gulliga fasen av ett äktenskap, som nygifta efter två år.

Var är hemma för dig?

– Stockholm. Jag har precis jobbat en månad i LA, det är kul men alldeles för artificiellt för mig.

Var har du dina huvudgarderober?

– Framför allt i New York och Stockholm. Den walk in-closet som jag har här i Stockholm har jag designat själv. Jag älskar den, önskar bara att jag hade mer tid att tillbringa i den.

Många som möter dig blir generade eller känner sig osäkra runt dig. Varför är det så, tror du?

– Oh ja, du ska vara rädd ... Nej, allvarligt talat, är det så? I så fall vågar de inte tala om det för mig. Ärligt talat tror jag att modemänniskor har dåligt rykte, och att det beror på det. Sen kan jag se väldigt allvarlig ut, och då kanske folk tror att jag är arg.

Varifrån kommer ditt artistnamn Bat Gio?

– Det var ett namn jag hittade på för internet, för ingen i New York kunde säga Battaglia. Jag tänkte att jag vill bli en superhjälte och jag älskar Batman, så jag får bli Bat Gio. Numera tror folk ibland att jag heter det på riktigt. De kan komma fram på gatan och säga: "Är du Bat Gio?"

Du växte upp i Milano - kan du berätta om din uppväxt?

– Vi bodde mitt i centrum, på Via Monte Napoleone, det som idag är lyxshoppinggatan nummer ett, men det var annorlunda då. Jag bodde där tills jag var i tioårsåldern. Jag minns varenda butik på gatan från när jag var liten. Där Louis Vuitton-butiken ligger nu fanns en butik som sålde köksutrustning, och Ralph Lauren-butiken var en mataffär. Det enda som fortfarande är kvar från den tiden är kaféet Cova, det har alltid legat där. Jag har tre syskon, två bröder och en syster. Vår barndom var bra, mina föräldrar jobbade och tog hand om oss. Min farfar var den vi såg upp till. Under kriget satt han i koncentrationsläger men klarade sig och blev en god affärsman.

Berättade din farfar om sin tid i koncentrationslägret?

– Ja, det gjorde han. En gång spelade jag in honom när han berättade om det i timmar. Min yngre bror tog bandet och spelade över allting med en idiotisk film. Jag har aldrig förlåtit honom för det.

Alla dina syskon har kreativa yrken inom konst och mode...

– Ja, min syster Sara är modedesigner, min bror Antonio har ett galleri i Milano, och Luigi, "minstingen", är en väldigt duktig scenograf. Alla vi syskon har kreativa talanger, och som familj är vi mycket italienska, högljudda och familjekära. Och alla är väldigt roliga – vi är en familj full av komiker.

 Giovanna har till och med en egen barbiedocka, som läser ett mini-exemplar av hennes egen bok Gio-Graphy.

Du och din syster verkar stå nära varandra?

– Hon är min syster, det är klart att vi är nära. Både jag och Sara har starka personligheter. Vi bråkar mycket men blir sams direkt igen, även om hon oftast vinner fighterna. Min mamma lärde oss väldigt tidigt att "ni kan bråka och hata varandra, men hon är din syster och i morgon kommer ni att äta middag tillsammans". Hur hon uppfostrade oss har satt tonen för hur jag behandlar min syster och mina bröder. Men Sara är inte lika utåtriktad som jag, utan mer reserverad. Jag har sagt till henne att hon måste ge lite mer till sin omgivning för att lyckas i den här branschen, eller så får hon göra "en Martin Margiela" och aldrig synas. Men när hon väl släpper folk inpå livet är hon superrolig, mycket roligare än jag.

Tycker du italienare klär sig bra generellt?

– Ja, milanesarna klär sig väl i alla fall. De har det i blodet. Man blir exponerad för mode och god smak om man växer upp i Milano.

Varifrån kommer ditt modeintresse?

– Inte från min mamma. Hon jobbade med konst men var inte modeintresserad, även om hon hade en period då hon bar mer eleganta kläder i jobbet, vilket jag naturligtvis älskade. Jag tror faktiskt också att jag blev inspirerad av fönstershopping i Milano. Jag gick förbi skyltfönstren hela tiden och lärde mig älska det. Men kom ihåg att på 1980-talet var det inte coolt att arbeta med mode, det ansågs vulgärt. Inte alls som nu, när mode och konst förenas och anses fint. Jag kommer från en konstfamilj, och då ansåg man inte mode vara lika upphöjt. Barbie gillade jag också, inte själva Barbiedockan utan Barbies kläder. Jag vet att jag tänkte: "Snälla Gud, gör den här t-shirten i min storlek."

Hur hamnade du i modebranschen?

– Jag var lyckligt lottad att ha en kropp med de rätta måtten för att börja jobba som modell när jag var 17 år, och eftersom jag inte kände någon i modebranschen blev det min väg in. Samtidigt gick jag på konstskola. Jag fick modelljobb direkt och tänkte: "Det här är cool, jag tjänar ju massor av pengar!" Jag gillade inte modellandet, men jag tjänade pengar och kunde köpa alla kläder som jag ville ha.

Vad var ditt första stora modelljobb?

– Det var för Chanel Beauty i Milano, men egentligen kan man säga att jag började jobba för Dolce & Gabbana direkt. Jag blev något av deras musa och gjorde fantastiska visningar för dem.

LÄS ÄVEN: Klä dig kungligt snyggt - hovstylisten Tina Törnquists bästa stylingtips 

När slutade du modella och började styla?

– När jag var 23 år. Jag minns att jag tänkte: "Herregud, jag är så gammal nu, jag måste sluta jobba som modell." Då bestämde jag mig för att jag skulle bli stylist. Eller egentligen trodde jag att jag först ville jobba för en designer och sen själv bli designer. Men jag kom på att om jag skulle göra det skulle jag vara låst till en enda estetik, och det ville jag inte. Fast på den tiden var stylist inte ett "riktigt" yrke som i dag. Till exempel hade stylisterna ingen framträdande roll på italienska Vogue. De gömdes liksom undan.

Berätta om dina första stylistjobb!

– Jag började som frilansstylist och jobbade för en tidning som hette Pig, ett coolt streetstylemagasin. Chefredaktören var 22 år och satt i ett garage. Det var mitt första redaktionella jobb. Fast det var Anna Dello Russo (känd italiensk modejournalist, reds anm) som gav mig de första tunga modejobben. Hon frågade mig om jag var seriös kring stylistjobbet och om jag ville göra herrmode, och jag sa ja. Sen frågade hon om jag ville jobba för Vogue Hommes. Jag svarade att eftersom det är du och du är en så inflytelserik stylist följer jag dig vart som helst – skulle du be mig så skulle jag jag tacka ja till "Dog Vogue". På det sättet började jag med herrmode.

Din vänskap med Anna Dello Russo är stark, ni är alltid tillsammans. Berätta om er vänskap.

– I början var hon min chef och jag var hennes goda soldat. Vi jobbade tillsammans dygnet runt i fyra år, så vänskapen växte fram. Anna är en väldigt speciell person, hon är min mentor.

Ni två är alltid de mest färgstarka personerna under modeveckorna, har det alltid varit så?

– Nej, inte alls. Under de fyra år som jag arbetade nära henne klädde hon aldrig upp sig. Det var jag som sa åt henne "kom igen nu, klä upp dig", för själv älskade jag att klä mig för att gå till jobbet. Vad Anna framför allt har lärt mig är jobbdisciplin. Hon är extremt disciplinerad i arbetet och tar det mycket seriöst. Först kommer fotograferingen, inget annat får komma emellan. När jobbet är klart kan man leka med kläderna och skoja, men inte innan fotograferingen är över.

Psst.. Inspireras av Giovanna - bli din egen stylist! Klicka här för att läsa mer.

När utvecklade du din karaktäristiska stil?

– Jag har klätt upp mig så länge jag kan minnas. Jag gick ju på herrmodevisningarna, och där var det inte lika vanligt med uppklädda kvinnor som jag, så jag stod ut i mängden. En gång kom en kille fram till mig och ville ta en bild på mig. På den tiden var det inte vanligt att någon ville ta bilder på en, och killen var The Sartorialist (modebloggaren Scott Schuman, reds anm). Efteråt, när bilden fanns på internet, visade jag Anna, som blev imponerad... På så sätt kom jag i kontakt med sociala medier från början och började förstå kraften i dem.

Hade du någon sociala medier-strategi?

– Nej, absolut inte. Man kan säga att jag lärde mig den hårda vägen, efter att jag upptäckte att de ville ta bilder av mig. Det var mer "åh nej, nu har jag glömt att borsta håret eller sminka mig". Sedan eskalerade det av sig själv. Nu är det ett astronomiskt fenomen – kidsen på gatorna som tar bilder gör stora pengar i dag.

Hur gör du kring alla förfrågningar du får om annonssamarbeten?

– Jag gör bara samarbeten som passar mig, när jag får jobba som konsult bakom scenen. Fast jag är väldigt aktiv när det kommer till Instagram, jag behandlar det som min egen lilla tidning. Kändisskapet som man får på Instagram är smickrande, men det är inte allt för mig. Alla dessa kids som vill bli min assistent för att de tror att de ska bli kända på så sätt fattar inte vilket hårt arbete som ligger bakom. De tror att det handlar om att sätta på sig en snygg klänning och gå på modevisning, men det är bara de sista meterna på ett maratonlopp.

Jag har sett din garderob och undrar hur du gör med alla kläder – rensar du, köper du, lånar du?

– Jag köper mycket kläder. Jag brukar faktiskt säga att jag ger tillbaka mycket till modeindustrin med tanke på hur mycket kläder jag köper. Det är en cirkel. Jag har flera garderober i olika bostäder och så har jag klädlager med grejer. Ibland ger jag bort kläder eller säljer dem och ger pengarna till välgörenhet. Men på ett sätt är det ett problem, klädsamlingen växer hela tiden.

Du köper mycket vintage också?

– Ja, jag samlar på vintage och arkivprover av kläder. Då förlitar jag mig på mina vintagehandlare runt om i världen, som alltid letar efter unikt mode åt mig.

Bär du vintagekläderna som du köper eller samlar du bara?

– Jag bär dem alltid. Det enda jag inte bär är några Chanelsaker från 1930-talet. Jag ville ha dem, även om de inte passar mig särskilt väl.

Jag känner mig bekväm i en korsett, vilket inte så många gör.

Är du intresserad av modehistoria?

– Ja, jag älskar modehistoria och kan massor. Mina kunder kallar mig "Gio-pedia". Ibland har jag ingen plats kvar för någonting annat i hjärnan, så mycket passion har jag för modehistoria.

Klär du dig någonsin praktiskt?

– Det beror på vad du menar med praktiskt. Jag måste känna mig bekväm i kläderna, annars syns det i ansiktet. Fast å andra sidan känner jag mig bekväm i en korsett, vilket inte så många gör. Du vet, det finns så många rörliga bitar att leka runt med i en outfit.

Vad menar du med rörliga bitar?

– Vädret, vilket humör jag är på, om jag vill känna mig glamourös – allt sånt är rörliga delar som påverkar hur jag klär mig den dagen.

Finns det något du aldrig skulle ha på dig?

– Svart är inte riktigt min grej. Jag har inte så mycket svart, förutom när jag är en farlig Bat Gio. Jag hade en svart look på mig senaste modeveckan, och då frågade min vän Bianca Brandolini mig alldeles förskräckt: "Vad har hänt, varför bär du svart?" Men jag blev förtjust i ett par svarta leopardtights och så började jag bygga outfiten utifrån dem. Det är därför jag måste packa så många saker när jag reser, för jag vet aldrig vad jag behöver. Som nu i Paris, det regnade hela tiden. Den fjärde regniga dagen blev jag galen och satte på mig min regnbågströja.

Hur håller du dig i form?

– Jag går inte på gym regelbundet. Men jag gillar olika sporter och gör det mesta: spelar tennis, dyker, surfar, åker skidor, skridskor, ja, egentligen gör jag allt som är lite äventyrligt och kul.

Du har varit gäst i Vita huset, hur var det?

– Det var ett episkt ögonblick. Det var den sista statsmiddagen som president Barack Obama hade under sin tid i Vita huset. En italiensk statsmiddag för framstående italienare i USA. Det var ett emotionellt besök på många plan. Och klädmässigt var det ingen lätt look att få ihop. Jag ville vara högtidligt klädd, samtidigt som jag ville vara mig själv och glamourös. Sen hittade jag en Armaniklänning och visste att den var rätt.

Nyper du någonsin dig själv i armen och undrar "hur fick jag leva detta fantastiska liv"?

– Ja, särskilt då – jag undrade varför de hade bjudit mig. Det visade sig vara Michelle Obamas kontor som hade sagt att Giovanna Battaglia var ett måste på en italiensk statsmiddag. Då hade jag bott i USA i åtta år och jag antar att jag hade ett bra rykte. I sitt tal sa Obama att "om ni är samlade i detta rum och bjudna hit beror det på era insatser i ert arbete" - då började jag gråta. Jag tänkte: "Nu ramlar mina lösögonfransar av..."

Hur är det att leva ett så privilegierat liv?

– Utan att låta högdragen måste jag säga att privilegier inte är något du föds med, utan det är något du förtjänar. Jag tänker att jag har förtjänat alla privilegier som jag fått. Självklart är jag tacksam, för det kan alltid gå fel. Men jag tror fortfarande att om du lever väl, tänker på din omgivning och jobbar hårt får du vad du förtjänar.

Privilegier är inte något du föds med, utan det är något du förtjänar.

Vart du än går flockas människor runt dig. Kan du leva utan uppmärksamhet?

– Uppmärksamheten kommer av det jobb jag har och de saker jag gör, men jag gör aldrig saker bara för att få uppmärksamhet. Det är inte så att jag tänker att jag måste skriva en bok för att få lite publicitet, utan snarare tvärtom. När jag skrev min bok kom jag på att "woops, nu måste jag börja synas och göra reklam för boken", det hade jag inte tänkt på. Egentligen vet jag inte hur det skulle kännas att inte stå i rampljuset hela tiden, om jag skulle sakna det så mycket. Kanske kommer jag att testa nästa år, och inte vara ute lika mycket.

Var det du som kom på boktiteln Gio-graphy?

– Ja, men jag var tvungen att strida för den. Bokförlaget tyckte att den var för kryptisk och att folk inte kände mig tillräckligt väl för att förstå poängen. Då sa jag: "Om jag får ha Gio-grahpy som titel kan ni välja vilken undertitel ni vill, till och med att jag har en bred rumpa." Viktigast för dem var att orden "fun" och fashion var med, så undertiteln blev till sist "Fun in the wild world of fashion". Bokförlaget tyckte det var roligt, lite som Indiana Jones, och jag fick min vilja igenom.

Vad är ditt nästa projekt?

– Jag har mycket på gång, men nästa bok ska heta

Gio-graphy at home. Glöm allt jag sa i förra boken, nu vill jag vara hemma i pyjamas och inte festa runt lika mycket. Jag är i en annan fas nu, jag är 38 år och har rest runt som en galning hela mitt vuxna liv. Jag är klar med glam-epoken. Nu är jag lyckligast hemma uppkrupen i soffan, tittande på en Pixarfilm med min man och mina bonusbarn.