Svart hårkultur: Hår som identitet, känslor och ursprung

Modelltvillingarna Elizabeth och Victoria Lejonhjärta i sina långa dreadlocks och The Mamas i sina afrofrisyrer är exempel på svenskar som omfamnar det rika arvet kopplat till svart hårkultur.

”Det är fantastiskt att se att allt fler även här i Sverige vågar ta plats och ha sitt naturliga hår precis som det är”, säger Sainabou Chune som är hårstylist med fokus på lockigt och krulligt hår och som står bakom hårstylingen både på bilderna till den här artikeln.

”Jag tror att det handlar om att svarta har fått nog av att manipulera sitt hår, men även att afrohår har blivit mer accepterat i samhället”, säger Sainabou när hon ombeds dela sina tankar kring varför vi glädjande nog ser allt fler omfamna sitt hårarv.

Foto: Paul Edwards

Trots att hår på den afrikanska kontinenten och i diasporan är en viktig del av människors kultur, historia och identitet så har det inte alltid varit helt lätt att omfamna det. Svart hårkulturhistoria sträcker sig från tidiga afrikanska civilisationer och fortsätter att väva sig in i politiska och sociala diskurser kring svart identitet än i dag. 

Hår som budskapsförmedlare

I tidiga afrikanska civilisationer användes hår, och används i många fall fortfarande, för att förmedla budskap. Diverse frisyrer indikerar en ­persons familjebakgrund, etniska tillhörighet samt civil och social status. På 1400-talet hade afrikanska kungligheter frisyrer som symboliserade deras status i hierarkin. Bland exempelvis folkgruppen wolof – den största folk­gruppen i det moderna Senegal och Gambia – rakade unga kvinnor av en del av håret för att kommunicera att de var ensamstående och tillgängliga. Män som skulle ut i strid demonstrerade att de var ogifta genom att bära håret i flätor. 

”Genom att endast titta på en persons hår kunde vi lära oss nästan allting om den personens identitet”, förklarar journalisten Lori Tharps som är medförfattare av boken ”Hair Story – Untangling the Roots of Black Hair in America”.

Men en av de kulturella markörer som ingen lyckades frånta folk var just hårkulturen. Genom att fläta och vårda håret på det sätt de lärt sig av sina förfäder så lyckades många bevara en tradition och färdighet trots de hårda omständigheterna i fångenskapen.

Den transatlantiska slavhandeln ägde rum mellan åren 1525 och 1867. Närmare 12 miljoner afrikaner kidnappades brutalt och fördes över Atlanten för att säljas som slavar i, främst, Amerika och på de karibiska öarna. Lori Tharps beskriver att man flätade in ris i sitt och i sina barns hår inför den långa, förskräckliga båtresan. Detta för att man skulle kunna plantera riset i det nya, okända landet och försäkra sig om att man skulle ha mat. Hårstilen protective hairstyle, som inbakade flätor ämnade att skydda håret, sägs komma från ris-i-håret-metoden. Men människor tvingades inte endast bort från sina hem och familjer och rötter, de fördes även bort från sina kulturer. Men en av de kulturella markörer som ingen lyckades frånta folk var just hårkulturen. Genom att fläta och vårda håret på det sätt de lärt sig av sina förfäder så lyckades många bevara en tradition och färdighet trots de hårda omständigheterna i fångenskapen. Som ytterligare ett sätt att avhumanisera människorna de fört bort liknade slavägare fångarnas hår vid ull. Slavägare rakade bort håret, som de ansåg vara osanitärt. Och kanske var det ytterligare ett sätt att avlägsna människorna från deras kulturella identiteter.

Svenska Salem Yohannes, som fördjupat sig i afrohår och vithetsnormer, skriver hur slavägare delade upp arbetsbördan mellan hus och plantage utifrån hudton och hårtextur.

”Ju ljusare svart hud desto bättre, ju mjukare lockigt hår desto bättre”, skriver hon.

Med vithetsnormen som utgångspunkt sattes de med mjukare krulligt hår i hushållsarbete och de med krulligt hår ute på plantagen. En frisyr som ansågs välvårdad var cornrows, inbakade flätor. Termen cornrows, som översätts till majsfält, kommer från att flätorna såg ut som rader av majs i ett fält. I 1800-talets Etiopien ska kejsarna Tewodros II och Yohannes IV burit denna hårstil. Och precis som i tidiga afrikanska civi­lisationer blev hårstilen i det nya landet ett sätt att förmedla hemliga budskap till andra förslavade personer. Bland annat finns det dokumenterat att man, genom flätorna, ska ha förmedlat hemliga meddelanden samt kartor över flyktvägar från plantager.

”Good hair” och vithetsnormen påverkan

På 1800- och 1900-talet, när slaveriet avskaffades i stora delar av världen och när många afrikanska kolonier blev självständiga, innebar friheten emellertid att många kände att de ville passa in i de vita samhällen de försatts i. Håret kom ännu en gång att spela en viktig roll. Man ville gärna anpassa sitt hår så att man liknade den europeiska standarden av skönhet – det vill säga utslätade afrolockar och rakt hår. Termen good hair är en term som används i vissa svarta samhällen för att beskriva svartas hår som anses rakt, mjukt och lätthanterligt i motsats till mer afrotexturerat hår. Eftersom personer med ”good hair” bemöttes bättre än de som inte hade det använde man mycket farliga metoder för att manipulera håret att bli rakt. I USA testade man allt från rakpermanent innehållande frätande alkalielösningar till heta stålkammar för att släta ut det krulliga afrohåret. Dessa metoder ledde ofta till svåra brännskador i hårbotten. 

Men att gå till salongen grundade sig inte enbart i samhälls- och skönhetsnormer. För vissa var det också ett tillfälle där man fick befinna sig i en enbart svart kontext. I essän ”Straightening Our Hair” skriver författaren Bell Hooks: ”Hair pressing was a ritual of black women’s culture of intimacy. It was an exclusive moment when black women – even those who did not know one another well – might meet at home or in the beauty parlor to talk with one another, to listen to the talk.”

Foto: Paul Edwards

Att befinna sig på svarta hårsalonger eller barberare blev, och förblir än i dag, en träffpunkt där svarta människor möts för att umgås, politisera, skvallra och finna gemenskap. Och för svarta människor – i synnerhet dem som lever i ett majoritetsvitt samhälle – blir dessa platser ett slags safe space där man på ett öppet sätt kan diskutera viktiga frågor relaterade till exempelvis rasism, rasprofilering och rasdiskriminering på arbetsplatsen.

Den konstanta strukturella rasismen resulterade i att svarta människor internaliserade både vitmaktordningen och det som brukar kallas för kolorism, vilket innebär att ljusare hudtoner uppfattas som mer attraktivt och ­förknippas med högre intelligens än mörkare hudtoner. Ljusare personer ansågs ha en högre social status, vilket gjorde att många strävade efter att göra sig ljusa. I post­koloniala samhällen kom även håret att bli en rasmarkör som avgjorde huruvida en person kunde passera som ljusare, mixed och ibland, till och med, vit.

Fler började omfamna sitt naturliga hår under 60-talet

Under apartheid i Sydafrika, som ägde rum mellan 1948 och 1994, tillämpades folkbokföringslagen som krävde juridisk klassificering av sydafrikaner i rasgrupper baserat på fysiska och socioekonomiska egenskaper. Vita och colored hade högre juridisk och social status än svarta människor. Eftersom sydafrikanernas rastillhörighet inte alltid var tydlig införde myndigheterna det så kallade penntestet. Med det som kompass kunde man avgöra vem som hade mindre krulligt hår och därmed kunde klassificeras som colored – det vill säga en person som är av blandad etnisk härkomst. Penntestet innebar att man stoppade in en penna i en persons hår och lät personen skaka på huvudet. Om pennan trillade ut och inte satt kvar, som den förmodligen hade gjort i ett afrohår, så kunde personen klassificeras som colored.

Medborgarrättsrörelsen stärkte många svarta amerikaner och gjorde att fler började omfamna sin svarthet inklusive sitt naturliga afrohår.

Även i USA rådde rassegregering i form av Jim Crow-lagar som infördes efter slaveriets avskaffande år 1865. Som svar på Jim Crow bildades i mitten av 1950-talet en stark medborgarrättsrörelse som krävde att svarta människor skulle ha samma medborgerliga rättigheter som vita. Medborgarrättsrörelsen stärkte många svarta amerikaner och gjorde att fler började omfamna sin svarthet inklusive sitt naturliga afrohår. Ur rörelsen föddes även kulturrörelsen Black is beautiful, som kom att spridas både i afrikanska diasporan och på kontinenten. Ur Black is beautiful-rörelsen ­föddes 1960 The natural hair movement som uppmuntrade personer av afrikansk härkomst att omfamna sitt afrohår. Det naturliga afrohåret blev för somliga en form av politiskt ställningstagande och aktivism där svarta ville göra anspråk på den afrikanska identitets­kultur som tagits från dem.

LÄS ÄVEN Skådespelaren Nanna Blondell: ”Att tvätta håret är en stor ritual för mig”

Kritik mot hårstilar typiska för afrohår som ”trend”

Det har riktats kritik mot mode- och artistvärlden för hur de använder hårstilar som är typiska för afrohår på vita modeller som en sorts ”trend” – när afrot faktiskt har fungerat som en ”revolt” mot att det vita platta håret har varit norm. När modellen Kendall Jenner nyligen hade cornrows hyllades hon av magasinet Marie Claire som beskrev hennes inbakade flätor som ”djärva flätor på en helt ny nivå”. Uttalandet orsakade vrede. Många uttryckte på sociala medier sin avsky för att säga att när icke-svarta personer har svarta hårstilar hyllas de, medan svarta personer häcklas och diskrimineras. 

Kolorism och den negativa inställningen till naturligt afrohår är fortfarande regel snarare än undantag i många delar av världen i dag. På läro­säten och arbetsplatser runtom i världen vittnar svarta människor om andra människors ignorans, diskriminering och rasism gentemot afro­håret. De vittnar även om hur främmande människor tar sig friheten att tafsa på deras hår, som om det vore godtagbart bara för att det är ”unikt”, ”stort”, ”coolt”, ”mjukt” eller ”vackert”.

”Jag tycker att det är tröttsamt att behöva förklara”, säger Sainabou Chune.

”Komplimanger kan man ge, men att ta sig friheten att ta på folks hår är inte okej, det är bisarrt.”

Vissa antar att man använder droger om man har dreadlocks. Och att man är militant om man har ett utsläppt afro

I 2019 blev Kalifornien den första stat att signera The Crown Act – lagen som förbjuder diskriminering på grund av hår. Enligt Emma Dabiri, författare av boken ”Don’t Touch My Hair”, ökade diskriminering kopplad till afrohår med 66 procent under 2019.

”Vissa antar att man använder droger om man har dreadlocks. Och att man är militant om man har ett utsläppt afro”, förklarar Emma Dabiri.

Det finns många fördomar om dreadlocks – som även kallas dreads eller locs. Bland annat att det skulle vara ohygieniskt eller att de som bär frisyren är drogmissbrukare. Locs, som från början har en religiös eller spirituell koppling, har en lång historia. De tidigaste spåren av dreadlocks kommer från Grekland och Egypten cirka 3500 f Kr. På den afrikanska kontinenten har flera etniska grupper varianter av ­frisyren i olika stilar med olika kulturell innebörd. I exempelvis Östafrika är massajerna kända för sina långa, leriga lockar färgade av rödockra, och i Senegal är följarna av den sufiska Mouride-rörelsen kända för att ha dreadlocks. 

Svart hår skapar debatt

Svart hår, vare sig det är det naturliga afrohåret, dreadlocks, bantu knots eller cornrows, fortsätter att imponera, provocera och leda till debatt. Det debatteras bland annat huruvida icke-svarta personer får ha frisyrer som anses tillhöra den svarta hårkulturen eller om det i själva verket ska stämplas som kulturell ­appropriering. I den debatten är det viktigt att förstå känslan och signalerna det skickar när samma frisyr som svarta personer i hundratals år förlöjligats och diskriminerats för – nu accepteras och hyllas på vita personer. 

1960-talets natural hair movement gjorde comeback under 2000-talet, och i dag är svart hårkultur i en fas av utveckling. Allt fler väljer sitt naturliga afrohår över farliga kemikalier eller extrem värme som förstör håret. Svarta modeller med naturligt afrohår syns oftare i reklam. Trots framstegen saknar de flesta hårfrisörer i Sverige kunskap i att hantera svart hår. Tack vare populärkulturen – där kändisar som sångerskan Solange Knowles förespråkar afrohår eller tv-program som SVT:s ”Mitt afro och jag” – sker, sakta men säkert, attitydförändringar. Fler inser att hår inte bara är hår – hår är kultur och historia. 

LÄS ÄVEN: Andrea gör sin egen hårgelé: ”Den billigaste och bästa jag har testat”