Intervju: Designern Beate Karlsson hyllar sexuell frihet och nakenhet
Fetischer, censur och rumpklyftor. Stefanie Ravelli zoomar med den Florensbaserade svenska designern Beate Karlsson som via Kim Kardashian, Pyer Moss och AVAVAV är med och skulpterar om hur vi ser på sexigt mode.
”This is literally the McQueen bumster reincarnated” är en av flera hundra kommentarer när det svensk-italienska modemärket AVAVAV postar sin AW22-kampanj på Instagram som bär titeln Neo-Nude. För under några korta filmminuter syns flera low-rise-byxor, så pass lågt skurna att de bildar en rumpklyfta. Den berömda bumster-byxan myntades 1993 när Alexander McQueens debutkollektion Taxi Driver tände eld på trenden med de låga jeansen, även om de aldrig var så låga som McQueens originaldesign – förän nu! Det är Beate Karlsson, creative director för AVAVAV som återupplivar den faktiska rumpklyftan och framhäver ännu mer av det som historiskt täckts över.
Hur provocerande ska det vara att visa kvinnobröst? Det är så gammalt och löjligt att vi fortfarande är där.
– Många tror kanske att McQueen hämtade inspiration för bumster-byxan från den så kallade ”builders bum” – när byxor av misstag bärs för lågt – men i själva verket handlade det om att förlänga den kvinnliga formen. Vilket är något jag gillar och går in i det som jag tänker på i fråga om buttocks cleavage eller rumpklyfta, krokiposer där modellerna bär ett vitt skynke som liksom avslöjar början på rumpan och det ser ut som en omvänd push-up, säger Beate.
LÄS ÄVEN: Svenska designstjärnan Beate Karlsson om succén: ”Det mest pinsamma som kan hända”
Beate, som har en examen från Parsons School of Design i New York, började som designer på Coach för att sedan jobba med Kerby Jean-Raymonds och hans nu historiska modehus Pyer Moss, innan hon hösten 2020 blev creative för märket AVAVAV. Men man skulle kunna säga att det för Beate faktiskt började med en mycket känd bakdel. Kanske har du hört talas om den bärbara silikonkopian av Kim Kardashians rumpa? Tillsammans med de konceptuella konstnärerna Ida Jonsson och Simon Saarinen skapade de The Bum, som är en kommentar om fetischeringen av kändisar i ett hyperboliskt socialt medielandskap där alla kämpar för att sticka ut. Tyvärr har Kim Kardashian inte hört av sig om The Bum, berättar Beate. Men de har planer på att skicka silikonkopian till Kim.
https://www.instagram.com/p/CFc7pjqlboR/– Jag kommer tillbaka till just rumpan i den här kollektionen. Men det ligger något i det som McQueen ville med bumster. Det handlar inte om att visa rumpan, det handar om ryggslutet, som han tyckte var den mest erotiska delen av kroppen, man som kvinna. Det är också kul när man tänker på det… att rack och crack är lite samma grej. Alla har inte bröst, men alla har rumpor. Är det pretto att säga att vi vill demokratisera cleavege? Jag tror i alla fall att rumpklyftor kommer bli en stor kollektiv trend.
Kollektionen hyllar sexuell frihet och nakenhet
Beate är inte ensam om att undersöka sex i samtiden. Modet har återigen blivit sexigare men med en annan blick. Också filmkulturen med svenska Pleasure, den guldbaggeprisade långfilmen öppnar upp porrindustrins kulisser. Regissören Ninja Thyberg ägnade flera år på research inom porrindustrin innan hennes film kom ut förr året där vi får följa Bella Cherry, spelad av Sofia Kappel, en svensk tjej som söker lyckan i Los Angeles och vill bli den nästa stora porrstjärnan. Ninja säger i DN att ”det är ett vanligt misstag att projicera en internaliserad manlig blick på en bild av en kvinna, och tro att det är bilden i sig som är exploaterande.” Det är i den projiceringen och utgångspunkten som Beates Neo-Nude-kollektion tar plats mot den ständiga dubbelheten i det sexiga.
– Kollektionen är egentligen ganska fetisch-inspirerad. Det är cut-outs som skär ut kroppen och framhäver fettet, som en motsats till shapewear. Det ser obekvämt ut, bakbundet nästan. Men det är en hyllning till sexuell frihet och nakenhet.
Vi vill hylla en ny era av unga som inte har en moral kring vad som är sexigt, naket, rätt eller fel.
Det finns en scen i Pleasure där Bella är fastbunden med rep som påminner mig om en av klänningarna i din kollektion.
– Ja, jag har hittat inspiration i japansk bondage, även kallat kinbaku eller shibari, som är en flera hundra år gammal form av BDSM som bygger på skönheten i att bli fastbunden av rep och spänningen i att någon annan har full kontroll över en. Med shibari är det som att man blir gjord till en mänsklig skulptur samtidigt som man stimuleras sexuellt – det är i alla fall tanken.
Vad kommer behovet av det sexiga från, tror du?
– Vi har ju blivit mer jämställda, samtidigt som vi har blivit mer sexpositiva. Men jag kan också tycka att det som är tacksamt nu är att det är inte bara en normativ sexighet som tar plats. För hur provocerande ska det vara att visa kvinnobröst? Det är så gammalt och löjligt att vi fortfarande är där. Jag vill kunna designa något utan att behöva kommentera att det är naket. Vi vill hylla en ny era av unga som inte har en moral kring vad som är sexigt, naket, rätt eller fel. Jag upplever att vi håller på att gå in i en tid där det inte är en lika låg barriär för vad som är provocerande.
– Det är vad jag vill med Neo-Nude-kollektionen, att leka med våra associationer. Vi tänkte först om vi skulle göra ett plagg som för tankarna till könshår. Men det blev för mycket Buttericks för min smak och det kändes mer rätt att ha fokus på rack och crack. Vissa toppar slutar ovanför brösten för det känns också lite kul att strunta i brösten. Det är en enkel detalj men om vi vill visa brösten nu varför kan vi inte göra det då? Jag tycker låt det bara får vara hundra procent naket.
Jag hade en konversation med en Tinder-dejt om nätstrumbyxor och varför det är sexigt. Så klart att det rent symboliskt får en att tänka på fetischer, men rent krasst ser det ut som kassler.
– Det är ju det som är intressant, att det bara handlar om associationer. Jag skulle kunna vara helt täckt i nätstrumpbyxor och inte en millimeter av min nakna kropp skulle synas men folk skulle ändå bli provocerade för att jag skulle bli en vandrande fetisch.
När ni väl kommer lansera Neo-Nude med rumpor och synliga bröstvårtor så kommer de högst troligt att bli bortplockade av Instagram. I en tid där vi nu vänder och vrider på begreppet sex och utforskar en ny blick så känns det så otroligt förlegat med censuren. Hur förhåller vi oss till allt det här när vi inte ens kan visa en silhuett av en rumpa online?
– Ja, det bidrar bara till den här kollektiva bilden om vad som får visas och inte visas, vad som räknas som för sexigt och inte. Det går inte ihop med tiden.
Ja, hur kommer Metaverse hantera mode och censur?
– Vi håller på att göra ett samarbete med ett techbolag som vill göra mode i Metaverse så vi är i processen att skapa en digital kollektion. Det återstår att se hur censuren kommer att hanteras. Men det jag upplever är att vi vill och vågar sticka ut mer online och virtuellt mode har inga gränser. Helt plötsligt kan vi göra kläder som lyser och flyger, för det ska bara existera online. Jag tycker att det är intressant att ta den extrema, virtuella modetrenden och göra den till fysiskt mode.
– Trender skapas fragmentariskt men jag gillar det. Linjen är liksom inte rak från ett skissblock till ett plagg. Samtidigt är många snabba poliser och tycker att det kopieras. Jag fick en kommentar härom veckan där någon random taggade mitt namn i en modestudents bild och frågade vad jag tycker om kreationen. Jag kommenterade med eld-emoji och ”nice”, men så insåg jag att han försökte starta ett drev, att studenten hade ha ”kopierat” mig. Det är så många som försöker sprida hat och skapa konflikter, vilket gör mig trött. Det är klart att det är trist när stora jättar gör kopior från studenter eller nischade designer. Det är jag helt emot men nu ser vi hela världens idéer i realtid och det är omöjligt att inte inspireras av varandra.
Du tar och lånar mönster från de stora modehusen, till exempel Burberrys rutmönster. Hur har de reagerat?
– Ja och vi fortsätter med det. Vi har inte blivit stämda ännu så i Neo-Nude har vi gjort en klänning helt i Burberry-mönstret med en rosett, rumpklyfta och former som förstorar höften. Det vore fett om Billie Eilish skulle bära den på röda matten eller under en spelning.
Hur ser du på originalitet?
– Känslan är att det det finns många fler som kan tänka sig att bära avantgarde och mer knäppa kreationer. Men jag tycker att originalitet handlar om tid, att få tid till att nörd ner sig för att komma till något intressant. De är därför jag är så kritisk till säsonghetsen i modebranschen, det är så lite tid att skapa något relevant. De är väl därför alla större modehus och märken kopierar konstnärer och modestudenter, de har själva inte samma tid.
Du jobbar tredimensionellt när du designar och utgår ofta från lera för att ta fram nya silhuetter och former. Hur kommer det sig att du började jobbade med lera?
– Innan jag gick in i mode så har jag alltid dragits till hantverk, smycken, keramik och under gymnasiet gjorde jag mycket ler-kroki. Det kommer naturligt för mig att hålla på med lera, det är lätt att få fram realistiska och mer intressanta och komplexa former. Det är dock svårt att producera kläder och det är därför skor och accessoarer har blivit en stor del av mitt konstnärskap.
Din monstersko eller fingersko har blivit kallad för den nya Margiela Tabi-skon och Rick Owens äger ett par. Vad har du fått för reaktioner av personer på Internet?
– Det är hatkärlek. Vissa älskar medan andra är arga och tycker att vi ska åka in på psyket … Jag kan förstå reaktionen, för de är lite groteska men jag ser hellre att jag får reaktioner än att mina kreationer går obemärkt förbi. Eftersom det började med den mer konceptuella kloskon som var större och mer skulptural än bärbar så är fingerskor en mer kommersiell version av kloskon.
Ddet som är roligast som designer är ju att vara med att förändra och utmana modehistorien.
Doja Cat bar kloskon under MTV Awards och uppträdde i skorna dessutom. Vad tyckte hon om att bära dem?
– Kloskon är en 25 centimeter hög plattform gjord i en 3D-printad träfiberblandning och den är i sex olika delar som är ihopsatt till en sko. Vilket gör den väldigt tung och svår att gå. Jag blev så överraskad att Doja Cat vågade uppträda i dem. Riktigt importerad faktiskt och jag är glad att jag inte var på plats för jag hade varit så nervös för hennes skull, tänk om hon skulle gjort som Naomi Campbell under Vivienne Westwood-visningen 93 och ramlat! Men jag antar att Doja Cat är orädd och gillar kloskon för hon bad till och med om att få behålla dem, vi kunde tyvärr inte ge dem till henne för att vi har så få.
Jag tänker på en historisk upplevelse. Pyer Moss grundare och kreativa chef Kerby Jean-Raymond blev den första svarta amerikanska designern någonsin att visa på Paris Haute Couture Week. En kollektion som hyllade svarta innovationer och uppfinningsrikedom i amerikansk historia. Hur var det att vara en del av det som designer?
– Det var en historisk upplevelse som jag är stolt över. Presentationen och val av location (Villa Lewaro-herrgården i Irvington, New York, reds. anm.), tal av den tidigare Black Panther-ordföranden Elaine Brown och modellerna i couture som hyllar svarta innovationer … Vi var fyra designer som gjorde 25 plagg totalt, så vi gjorde ungefär fem stycken var. Kerby värderar kreativitet högt. Han ville att kollektionen skulle bli avantgarde och inte snäll utan på gränsen till kostym. Det var det som var det svåraste – när är det mode, och när är det kostym? Det är coolt att göra ett kylskåp som lika mycket är en klänning som ett kylskåp men det kan lätt bli Buttericks och för bokstavligt. Vissa plagg var lite på gränsen men det var också en svår uppgift att ta litterära objekt att göra dem till couture. Budskapet och det historiska var mycket större än kollektionen i sig. Han är den första afroamerikanen som visar under couture week, att det skulle ta så lång tid är bara sjukt!
Inför visningen släppte Kerby Jean-Raymond biljetter för allmänheten. Virgil Abloh jobbade på samma sätt – med att öppna upp mode i stället för att stänga in. Vi har rört oss från mode som konst till mode som popkultur. Och det finns egentligen inte några spärrar för vem som får delta. Det är någonting med hur du presenterar AVAVAV som gör att alla kan identifiera sig men också ingen. Som en cyborgidentitet nästan. Vad tror du det kommer ifrån?
– Det vi har gemensamt är viljan att förändra modesystemet och skapar vårt egna community med egna regler. Kerby, är till stor del aktivist som också nyligen har startat den kreativa plattformen Your Friends in New York [en kreativ plattform grundat i samarbete med Kering som syftar till att stärka nästa generations innovatörer]. Han är inte bara en modedesigner utan har ett starkt syfte och en mening att skapa mer tillgänglighet. Den designen jag skapar är kanske mer nischad men det betyder inte att alla inte får ta del av den. Min drivkraft är att designa och presentera plagg som inte utgår efter en speciell kropp eller ett kön. Det är därför jag vill skulptera nya silhuetter i lera eller förlägna och förvrida kroppen digital det som är roligast som designer är ju att vara med att förändra och utmana modehistorien.
Vad gör du om tio år?
– Min förhoppning är att jag får fortsätta med AVAVAV och utveckla det till en kreativ lekstuga. Annars har jag helt bytt bana och kanske jobbar med matrecept eller möjligen 3D-plagg för ett Metaverse-märke. Jag är inte jättepeppad på att börja jobba med ett annat modehus faktiskt.
TEAM
Creative Director/Modell/Stylist: Beate Karlsson
Fotograf Daniele Lista
Makeup och hår Clara Giaccari
Assistant Director Sinem Basaran
LÄS ÄVEN: De största snackisarna på modeveckorna
LÄS ÄVEN: Alexander Skarsgård: ”Jag får inga erbjudanden från Sverige längre”
