Chanel & Schiaparelli, Dior & Balenciaga, Armani & Versace … Allt om modevärldens hatkärlekar!

Yves Saint Laurent och Karl Lagerfeld blev fiender för att de åtrådde samma dekadenta knarkararistokrat på 70-talet. Samtidigt var de också absurt framgångsrika och mäktiga. Och kreativa. Om Lagerfeld och Saint Laurent skapade bättre kläder för att de jämförde sig med varandra kan man bara spekulera i, men kreativitet verkar onekligen triggas av ett visst mått av konkurrens. Dessutom så gör det potentiella dramat hela modevärlden ännu mer som en såpopera - det vill säga roligare.

Kreativitet är i sig rätt så svårgripbart. När det först blev ett begrepp under romantiken på 1800-talet så handlade det framför allt om personer som gick runt och var nöjda med sina egna tankesprång och rika inre världar. I vårt konsumtionssamhälle har det i stället blivit ett mått på hur mycket saker man kan skapa. Oavsett om det är böcker, företagsidéer, appar, moodboards eller t-shirttryck. Självhjälpsmarknaden svämmar över av böcker som lovar att frigöra din inneboende kreativitet och få dig att lyckas i konkurrensen.

Om Karl Lagerfeld och Yves Saint Laurent skapade bättre kläder för att de jämförde sig med varandra kan man bara spekulera i, men kreativitet verkar onekligen triggas av ett visst mått av konkurrens.

Psykiatriforskaren Nancy Andreasen har ägnat de senaste femtio åren åt att studera kreativa människor, i början författare och nu för tiden en mer blandad samling av forskare, filmregissörer, musiker och konstnärer. Först kom hon fram till att de var betydligt mer deprimerade och bipolära än folk i allmänhet, plus att kreativiteten delvis verkade vara ett familjedrag. Sedan började hon leta efter var i hjärnan som kreativiteten sitter. Hittills har hennes försökspersoner visat sig ha mer aktivitet i det område som tycks hänga ihop med vår associationsförmåga.

Tyvärr har hon inte skickat in någon modeskapare i sin MR-kamera, ingen har heller undersökt hur ofta de drabbas av depressioner. Men om man tittar tillbaka över modehistorien skulle det inte förvåna om man kunde se samma mönster som hos författarna. Med det undantaget att det i dagens hyperkommersialiserade modevärld finns väldigt lite plats för det deprimerade geniet. Motsatser finns det dock gott om - god smak vs vulgo, det säkra vs det osäkra, kommers vs konst, och i förlängningen modeskapare som har fått ta den ena eller den andra rollen och ställts mot varandra.

Chanel & Schiaparelli

Av alla fashionfejder brukar den mellan Coco Chanel och Elsa Schiaparelli målas ut som den mest bitchiga. Chanel ska exempelvis ha satt eld på Schiaparellis hatt medan hon hade den på sig. Definitivt en rolig anekdot, men med tanke på att både Chanel och Schiaparelli hade för vana att försköna och dramatisera sina liv i efterhand kanske man inte ska tillskriva händelsen alltför mycket. I eftervärldens beskrivningar av deras rivalitet så finns dessutom ett drag av förminskning - klart kvinnor inte kan vara framgångsrika konkurrenter samtidigt utan att sätta eld på varandra?

Av alla fashionfejder brukar den mellan Coco Chanel och Elsa Schiaparelli målas ut som den mest bitchiga

Hur stor den faktiska konkurrensen var är också svårt att bedöma. På 30-talet, då de båda stod på toppen av sina karriärer, hade Chanel 4 000 anställda och hade producerat framgångsrika kollektioner i tjugo år. Schiaparelli hade en butik, ett företag som hon ägde helt själv och som därför i efterhand varit svårt att få insyn i. Men med kommersiellt lyckade kollektioner med stickade plagg, parfymer och couture.

I biografin Mademoiselle - Coco Chanel and the Pulse of History av Rhonda K Garelick beskrivs Chanel på 30-talet stå för begreppet ”chanelism”. En sorts diktat om vad som utgör chic, god fransk smak - som en modets motsvarighet till den då framväxande fascismen. Att förhålla sig till den dominansen i Paris bidrog säkert till att Schiaparelli ägnade sig åt det surrealistiska och att uppfinna nyheter som wrapklänningen, synliga blixtlås och den där hatten i form av bacon.

Dior & Balenciaga

Efterkrigstidens modegiganter ägnade sig inte åt någon smutskastning. Nä, här är det Christian Dior som vördnadsfullt kallar Cristóbal Balenciaga för ”den störste av oss alla”. Balenciaga var en notoriskt privat person som knappt ens visade sig för sina kungliga couturekunder, och absolut inte ägnade sig åt publikt trash talk gentemot konkurrenter.

Om någon journalist dristade sig till att skämta kring Balenciaga gällde portning i flera år.

Det enorma genomslag som Dior fick 1947 passerade inte obemärkt förbi Balenciagas design. Det finns spår i hans dräkter av Diors ”Bar”, det vill säga den höftlånga jackan med smal, smal midja till en vid, vadlång kjol. Men där Dior för evigt förknippas med 50-talet (han dog ju redan 1957) kunde Balenciaga ta steget in i 60-talet och vidare in i framtiden - en del av det han har gjort saknar helt den där tydliga tidsangivelsen som Diors kollektioner hade. Att det sedan 90-talet också har varit legio med sura, distanserade modeller på visningarna är också ett tecken på att Balenciaga var före sin tid. Hans visningar var legendariskt allvarliga tillställningar. Om någon journalist dristade sig till att skämta kring Balenciaga gällde portning i flera år.

Thierry Mugler & Claude Montana

80-talet innebar många förändringar för det franska modet. De restriktioner för reklam och marknadsföring som styrt modehusen i hundra år försvann. Tidigare hade inte namnen på de modeskapare som gjorde kläder under eget namn kunnat nämnas i tv eftersom det räknades som reklam. Den yngre generationen som under 70-talet verkat i medieskugga blev plötsligt enormt uppmärksammad. Chantal Thomass som inledde sin karriär med märket Ter et Bantine, och sedan gick över till att göra underkläder, beskriver i en intervju att hon, Thierry Mugler, Claude Montana, Kenzo Tokada och Jean-Paul Gaultier var goda vänner, reste tillsammans och respekterade varandra eftersom de alla hade sin specifika stil.

Den ständigt pågående tävlingen om vem som kunde ha den mest spektakulära visningen fick gigantiskt genomslag.

Men med uppmärksamheten kom pengarna, och med pengarna kom rivaliteten, speciellt mellan Montana och Mugler.

Detta var inte couture. Detta var prêt-a-porter, och både Mugler och Montana var med och skapade sinnebilden av 80-talets amazonkvinna. Montanas breda axlar, Muglers tajta, hårda klänningar och den ständigt pågående tävlingen om vem som kunde ha den mest spektakulära visningen fick gigantiskt genomslag.

Giorgio Armani & Gianni Versace

Om Chanel och Schiaparelli var det första motsatsparet mellan god smak och knas så är Giorgio Armani och Gianni Versace det allra bästa exemplet på hur tacksamt det är att ställa elegans mot vulgaritet. Mmm, tänk Aldo Fallais svartvita foton av otvunget glamorösa modeller iförda (antagligen) beigea kashmirrockar över klädsamma kostymer, voluminöst och elegant.

Armani var ju allt Versace inte var och tvärtom

Tänk sedan bilden av Elizabeth Hurley i en absurt urringad klänning som hålls ihop i sidorna av gigantiska guldfärgade säkerhetsnålar. Eller bara valfri bild av Donatella Versace.

Armani och Versace var centralpunkterna i det italienska modet, och att de ställdes mot varandra gjorde antagligen båda varumärkena starkare. Armani var ju allt Versace inte var och tvärtom. När sedan Gianni Versace mördades 1997, samtidigt som modet obönhörligt hade rört sig i en minimalistisk riktning, framstod Armani mest som ett sönderbrandat tråkmärke i konkurrensen med Jil Sander och Helmut Lang. Miucca Prada kunde enkelt ta över posten som den viktigaste italienska designern.

John Galliano & Alexander McQueen

Hur mycket har inte skrivits om hur modevärlden förstör sina kreatörer? Efter Alexander McQueens faktiska självmord 2010 och John Gallianos karriärsjälvmord 2011 så framställdes lyxindustrins hysteriska tempo som en sorts dödsmaskin. Vad kan vara mer förödande för kreativiteten än ett ständigt tryck på produktion, produktion produktion? Designteam ska tolka moodboards, kreatören ska vara chef och någonstans där i slutet ska publik och kunder oooh:a och aaah:a. För mycket konkurrens på fel sätt är (ej så förvånande) inget vidare för kreativiteten.

Både Galliano och McQueen sögs upp i konglomeratens värld under 90-talet - båda med så mycket modekapital att de gamla franska modehusen fick ny stjärnglans. Galliano var väl bättre på att anpassa sig och förde över sin romantiska och smått bedagade känsla till Dior. McQueen passade sämre in hos Givenchy men var ju tillräckligt bra på att skapa uppmärksamhet för att konkurrenterna på Gucci skulle investera i hans eget varumärke.

De båda försvann från den högsta modescenen på tragiska vis: Alexander McQueen begick självmord och John Galliano vräkte ur sig antisemitiska skällsord på fyllan. Alexander McQueen kommer för alltid att bli ihågkommen som den brittiska arbetarklassens dramatiska underbarn. 

Helmut Lang & Martin Margiela

Man kan hävda att det som är absolut mest fashion är det som känns lite osäkert. Stämningen efter Martin Margielas visningar på 90-talet passar bra in i detta. Publiken visste inte riktigt vad den skulle tycka, vem som skulle våga tro på det den sett. Vissa tyckte att det där med gamla kläder var lite unket, andra köpte det med hull och hår - rätt personer uppenbarligen, för Margiela lyckades med konststycket att både vara helt unikt knäpp och samtidigt få fyra vita diskreta stygn i nacken att framstå som den mest effektiva logotypen sedan Chanel kopplade ihop två C:n. Han var och ville obestridligen vara konst.

Helmut Lang, å andra sidan, var inte lika mycket konst, han var ett destillat av millennieskiftet. Han flyttade sina visningar till New York och drev igenom att visningssäsongen skulle inledas där. Han visade höstkollektionen 1998 på internet. Han gjorde jeans med färgfläckar och sålde dem dyrt (men inte så dyrt, mode på den här tiden var fortfarande ganska tillgängligt). Hans kollektioner behövde inte förklaras, de bara var obeskrivligt moderna. När Raf Simons tackade för sin premiärvisning på Dior 2013 hade han på sig en jeansjacka från Helmut Lang, och det är lätt att tänka sig de där åren i slutet av 90-talet som ett väldigt viktigt trappsteg för hans designkarriär.

LÄS ÄVEN: En gång var de kungar – läs om designerstjärnorna som försvann