Christine Bergström: Svenska modellmusan om Gaultier, Alaïa, Montana – och Bryan Ferry
Hon var Azzedine Alaïas, Jean-Paul Gaultiers och Claude Montanas musa, före detta kabaréartist och hon mimade i Bryan Ferrys musikvideo Slave to Love. Stefanie Ravelli träffar Christine Bergström, den svenska modellen som är förevigad av Newton, Mondino och Roversi.
Solen slickar gatorna när Christine Bergström, iklädd leopardtajts och stövlar med en halv decimeters klack, går mot sin favoritplats, en katedral i det sjätte distriktet i Paris. Den ligger nära den orientaliska butiken Liwan som hon drivit i 30 år tillsammans med några kollegor. Christine uttalar katedralen som jag givetvis varken kan memorera eller skriva ner och hon ber en förbipasserande man att tända hennes cigarett. Någonstans här, mellan cigaretten, katedralen och byggdammet ställer hon sig i en pose värdig såväl Jean-Paul Gaultier som Claude Montana, händerna hårt och dramatiskt på höften.
– Så här poserade jag för Claude, teamet och med gigantiska speglar framför mig. Jag bar svarta strumpbyxor, var naken på bysten, skyhöga klackar, full makeup och håret stylat. Samtidigt som premier de atelier (sömmerskan som har huvudansvar i ateljén) började drapera tyg på min kropp.
Christine Bergström var ständig modell hos Claude Montana
Christine var modell för Claude Montanas och Lanvins haute couture mellan 1989 och 1994.
– Jag minns när jag står i Lanvins ateljé iklädd en sidenblus och blod börjar droppa på de vita sidenbanden som tagit över en månad för skräddarna att nåla ihop. Jag hade skurit mig, och alla fick panik. Förutom premier de atelier-sömmerskan som lugnt bad mig att tvätta händerna, sedan ta min saliv och dutta på varje bloddroppe. Allt blod försvann.
Hon plockar upp mobilen och skrollar.
– Här är Lanvin-blusen som jag blödde ner, säger Christine och fortsätter när en annan bild dyker upp.
– Forbidden Gaultier, säger hon.
På bilden bär hon en dubbelknäppt tartan-mönstrad gul kavaj och kjol från kollektionen. Det är sent 80-tal och det är inte första gången hon poserat iklädd Gaultier. Förförisk i en blekrosa dekonstruerad korsettklänning snurrar hon runt på catwalken under visningen för Voyage Autour Monde en 168 Tenues våren/sommaren 1989. Eller när hon gör Jean-Baptiste Mondinos reklamfilm för Gaultiers första parfym. Även i en advetorial för kollektionen Le Charme Coincé de la Bourgeoisie 1985 bär Christine en smyckad tröja och taggigt platinablont hår, som blev hennes signum.
– Jag gick alla hans visningar, även hans sista för egna märket 2020. Då mådde jag inte alls bra. Min man Jacques Leibowitch låg på sjukhuset samtidigt som jag skulle gå i väg och göra visningen. Jag hade inte ens tvättat håret och såg helt förjävlig ut, men jag gick den i alla fall. Min man gick bort två veckor efteråt.
Hon tillägger:
– Modehusen blir som små familjer, för man tillbringar så mycket tid på ateljéer. Jean-Paul Gaultier har varit så viktig för mig.
På en modefotografering i Cannes gav en modell sina ringar till mig, och så slarvade jag bort dem. Jag fick sparken omedelbart.
Vad var det som drog dig till mode?
– Mitt första möte med mode var genom mamma. Hon var mannekäng för Pierre Cardin mellan 1968 och 1969. Under den här tiden var Jean-Paul Gaultier assistent till Cardin och träffade min mamma. Under alla dessa år som jag har jobbat med, och känt, Jean-Paul så visste jag inte om att han och mamma kände varandra förrän han och jag åkte till Stockholm för att se hans utställning The Fashion World of Jean Paul Gaultier – From the Sidewalk to the Catwalk 2013 på ArkDes i Stockholm. Då skickade en släkting på mammas sida modellbilder på mamma, och jag visade dem då för Gaultier. Då utbrast han: ”Men Rosia, henne kände ju jag.”
Christine Bergströms väg till modetoppen
Christine är från Vasastan i Stockholm, men flyttade från Sverige till England när hon var 13 år för att gå på internat. Till Frankrike kom hon 1983 för att assistera vännen Charlene Olofgörs som var stylist och redaktör på magasinet L’Officiel.
– Men det varade tyvärr inte så länge, säger hon och skrattar.
– På en modefotografering i Cannes gav en modell sina ringar till mig, och så slarvade jag bort dem. Jag fick sparken omedelbart. Jag ringde min farmor som bodde i närheten av Cannes och sa: ”Farmor, jag har fått sparken, du måste komma och hämta mig.” Jag stannade hos henne i någon månad, tills min kompis ringde och tyckte att jag skulle komma tillbaka till Paris. Men jag fick inte tillbaka jobbet.
Både Claude och Azzedine skulpterade kläderna på mig, och jag älskade det.
På en modefest i Eiffeltornet, en septemberkväll senare samma år, såg fotografen Paolo Roversi henne. Hon blev då castad till sitt första modejobb. Ett jobb som sedan blev omslaget för magasinet Lei där Franca Sozzani (senare legendarisk chefredaktör för Vogue Italia) var redaktör.
– Det blev starten på min modellkarriär, och det gick framåt med en väldig fart. Jean-Baptiste Mondino, Helmut Newton och Peter Lindbergh plåtade mig och jag gick visningar för Jean-Paul Gaultier och Comme des Garçons.
Men mitt i karriären slutade hon abrupt att jobba som modell. En tidigare pojkvän blev väldigt sjuk (”Det bor en liten samarit inom mig”).
Christine Bergström slutade som modell
– När jag väl kom tillbaka träffade jag Azzedine Alaïa. Tack vare Charlene igen. Hon hade blivit journalist och redaktör för den New York-baserade tidningen Details, och skulle göra porträtt av ett flertal modeskapare. Hon behövde en silhuett bakom Azzedine och frågade mig.
Det blev ett nära samarbete med middagar och många långa timmar av haute couture-fittings.
– Det var fantastiskt att jobba nära Azzedine och när jag lämnade honom började jag jobba med Claude Montana. Både Claude och Azzedine skulpterade kläderna på mig, och jag älskade det. Det är en väldigt privilegierad plats inom ett modeteam. Det känns som om du är med och tar fram kreationerna till själva visningen.
– Azzedine var annorlunda, jag stod bara helt barfota och han sydde ihop plaggen på mig och jag kunde ofta stå i flera timmar. Det var vissa pärlklänningar, som Tina Turner bland annat ofta bar, som skapades på mig. De kunde inte ta av dem, så jag kunde stå i 15 timmar medan han sydde. Och det är den enda gång som jag har känt mig svimfärdig.
Hur skulle du säga att modevärlden har förändrats sedan du började?
– Det finns mycket mer pengar i dag som är helt snedfördelade. På min tid fick man betalt. Men jag tycker inte att det är riktigt rätt att säga att det var bättre förr. Ja, det var annorlunda förr, då tillhörde modehusen modeskaparna, Azzedine Alaïa tillhörde Azzedine, Gaultier tillhörde Jean-Paul, Thierry Mugler tillhörde Thierry, Claude Montana tillhörde Claude. Det gör en enorm skillnad när det är kreatören som håller i pengarna. Då urholkades inte varumärkena på samma sätt som görs i dag. Det var en mindre industri och jag upplever att det var ett större fokus på hantverket.
Christine Bergström turnérade med Bryan Ferry
Vi börjar prata Mugler när hon plötsligt också nämner att hon turnerat med Bryan Ferry. Det närmaste hon kom professionellt att jobba med Thierry Mugler var att bära hans kläder med diamanter och sammet i musikvideon till Slave to Love och turnén med Bryan Ferry. Tillsammans med modellerna Laurence Treil, Marpessa Hennink och Jillian King mimar de till låten som iscensatts av Jean-Baptiste Mondino.
Så du var med under turnén, kan du sjunga?
– Vid något tillfälle under inspelningen kom Bryan fram till mig och frågade om inte vi modeller ville följa med på turnén och vara körsångare. Sen åkte vi ut och turnerade med honom genom hela Europa i cirka fem månader och bara mimade. Men jag har gjort ett album en gång i tiden som heter Take Me Higher. Det var någon som kom fram till mig på en fest och frågade om jag sjunger. ”Naturligtvis”, svarade jag. Jag sjöng på franska men fattade ingenting. Efter det fick jag uppträda på en kabaré som hette Alcazar de Paris som låg på Rue de Mazarine, men när modejobben kom och min agent ville att jag skulle göra visningar i Milano gav jag upp den ”karriären”.
Vem av alla personer som du jobbat med har betytt mest för dig?
– Alla! Azzedine, Gaultier och Montana blev som en familj för mig. Helmut var rolig att jobba med och Jean-Baptiste Modino naturligtvis. Art directorn Marc Ascoli är en annan personlighet som har betytt mycket för mig. Han gjorde den vackra Yamamoto-lookbooken 1987 med Naomi Campbell, Nick Knight och Peter Saville. Innan dess såg en lookbook ut som en Burda-katalog från Tyskland. Marc har varit väldigt viktig i mitt liv, när vi var unga och oövervinneliga.
Christine Bergström om egna butiken
Vi går tillbaka mot butiken Liwan som Christine drivit tillsammans med Lina Audi och Dinah Haidar.
– Liwan betyder ett rum som har tre väggar och är öppet mot det fjärde, det är en term som arkitekter använder, berättar Christine. Lina som är designer bor i Libanon och formger skjortor, kaftaner, klänningar och sjalar med tyger från Irak, Syrien och Egypten. Ett ulltyg som är väldigt tunt handspunnet och nästan genomskinligt bar Ben Gorham under fotografering för Vogue Arabia.
– Vi jobbar för det lokala hantverket och något man kan stå bakom moraliskt. Liwan – vi har aldrig haft rea, aldrig överproducerat.
Men hur kommer det sig att du, Lina och Dinah startade Liwan?
– Jag gick förbi deras butik en dag för 30 år sedan tillsammans med en vän, den amerikanske journalisten och författaren Jonathan Cott. Visste du att han gjorde den sista intervjun med John Lennon, bara några dagar innan Lennon mördades? Banden hittades flera år senare och publicerades i Rolling Stone, säger Christine innan hon fortsätter:
– Jag fick i alla fall syn på några fantastiska handdukar i ett skyltfönster och samtidigt stack Dinah ut huvudet, hälsade och bjöd in oss. Efter det gick jag ofta till butiken och drack kaffe, det var så jag lärde känna dem. Men när jag fick reda på att de skulle stänga tyckte jag att det var jättetråkigt och att det fanns plats för kläder med enkla former och bra material, så vi bestämde oss för att starta upp butiken på nytt med ett annat namn.
Jag har sett att du är vän med Tilda Swinton och har nu upptäckt att hon ofta bär skjortor från Liwan.
– Ja, och inte nog med det: Hon samarbetade med mig och min framlidne man Jacques, som forskade på aids och hiv. Han stred för att bevisa att aids/hiv-patienter var övermedicinerade, och att det kunde minska deras fysiska och mentala livskvalitet i den utsträckning att många slutar ta sin medicin. I en film med koreografen Blanca Li, Tilda Swinton och Nick Cave – som gav oss låten Love Letter – lanserade vi projektet som kallas ICCARRE för att sprida information om att en patient kunde reducera sin behandlingsplan till bara fyra dagar i veckan i stället för sju, säger Christine och fortsätter:
– Under 80-talet förlorade jag så många vänner till aids/hiv och det kändes viktigt för mig att hjälpa Jacques i hans arbete, att ge tillbaka i form av inflytelserika personer som jag lärt känna och göra något meningsfullt med mina år i modebranschen.
LÄS MER Stilikonen Jane Birkin om svartsjuka, konkurrensen med Brigitte Bardot och sitt underbara singelliv
LÄS MER Pigg blick – knepen mot påsar, mörka ringar, svullnad och rynkor runt ögonen
