Dansikonen Rudolf Nurejev aktuell i utställning – och i modet

”Naturligtvis förstod jag inte mycket om detta geniala djur som är Rudolf Nurejev.” 

Författaren Françoise Sagan skrev dessa ord om den brinnande ballet danseur vars liv släckts alltför tidigt till följd av aids. Endast 54 år gammal gick han ur tiden 1993 – bara månader tidigare hade han blivit inrullad på Parisoperans scen, där han var då var chef och precis haft sin sista premiär: La bayadère. Det var stående ovationer och applåder som aldrig tycktes sina, precis som när han mot slutet av 50-talet stod på en annan scen – i sitt hemlands Sovjetunionen – och fick ta emot förbjuda blommor (bara ballerinor var tillåtna att ta emot gåvor) av en publik lika fascinerad som skräckslagen. Kan en man verkligen böja sina knän som en ballerina? 

I höst och vinter visar Dansmuseet i Stockolm en utställning om balettlegenden Rudolf Nurejev, med tillhörande föreläsningar, samtal och anekdoter. 

1994 såldes ett stort urval av Rudolf Nurejevs personliga garderob på auktion. Kläderna köptes av Gimmo Etro, pappa till Etros nuvarande ­creative director Veronica Etro. Nästan 20 år senare, 2021, fick hans stil och uttryck för frihet inspirera en av modemärkets höst/vinter-kollektioner. 

Det är inte första gången en kollektion fått förkroppsligas av honom, Rudi har inspirerat modedesigners många gånger. Våren/sommaren 2015 ville Dries Van Noten göra upp med den rockiga snubben som var överallt i modet då. Dries ville ha en sensuell man. Barbröstade torsor, nakna halsar, böljande skjortor och baggy shorts. Det var en hyllad kollektion som lika gärna kunde varit en dansarens scenuniform. Men det var också silkesdräkter och överdimensionerade, dubbelknäppta kostymer som var lika lediga som en pyjamas för Rudolf Nurejevs eftermiddagar, eller en broderad jacka som kunde ha burits av Rudi under en av hans föreställningar.

– Jag kommer väl ihåg den visningen. Den var precis så som jag upplevde att vi jobbade bakom scenen och på scenen, berättar den före detta balettdansören och nu modekoreografen Eric Christison som nu jobbar med både Gucci och Chanel.

Rudi var alltid nyfiken på att förstå hur rörelse, kostym och scenografi samverkar på scenen

Erics lärare från baletthögskolan i Kanada, Sergiu Stefanschi, växte upp med Rudi, de gick på Vaganova Ballet Academy i Leningrad (i dag Sankt Petersburg) i dåvarande Sovjetunionen, tränade och uppträdde tillsammans. Sergiu initierade att Rudi skulle komma till Kanada, och även han har haft en lång karriär som balettdansör. Sergiu Stefanschi, som i skolan hade sin säng mitt emot Rudis, berättar i boken Perceptual Motion – The Public & Private Life of Rudolf Nureyev hur han knappt fick en hel natts sömn genom alla tre år på skolan.  

”Varje natt, så snart lamporna var släckta och dörren stängdes bakom oss, hoppade Rudi upp ur sängen och sa: ’Stig upp.’ Och vi steg upp och dansade fram till ett eller två på morgonen. Vi dansade alla olika variationer, alla pas de deux. Vi var sådana fanatiker. I slutet av vårt första år flyttades vi från sovsalen på tredje våningen till den på gatunivå. Efter det öppnade vi bara fönstret och klättrade ut på gatan och vandrade i staden. Jag har fortfarande en speciell bild av Rudi från den tiden – en klar natt och Rudolf gör en stor manège av jetés coupés runt obelisken på torget alldeles intill Vinterpalatset.”

Eric Christison: 

– Rudi banade väg för en förändring inom balett, kanske främst för den manliga balettdansören, hur han uppfattades och rörde sig på scenen. Under träningar kunde Stefanschi säga att ”Rudi skulle ha gjort så här, eller Rudi hade tänkt så här …” Vi pratade mycket om hur man intar en scen, att minsta steg eller handrörelse spelar roll. Jag influeras av Nurejev främst för hur han var utanför scenen. Han visste så tydligt sin identitet, han var inte rädd för att visa sig precis som han var och det är väldigt inspirerande. Jag känner igen mig i hans rebelliska sida, Rudi gjorde baletten så den passade honom.

Det var berättandet som också drev Erdem Moralioglus höstkollektion 2021 för Erdem, där tiden stannar mellan repetition och prestation. När Moralioglu arbetade på Kungliga Operahuset i Paris var det just det ögonblicket som etsades fast, när dansarna bytte om, korsade varandra halvt klädda i vardagskläder och i scenkostymer. Men höstkollektionen handlar också om förhållandet mellan Rudolf Nurejev och den brittiska prima ballerinan Margot Fonteyn, som influerat Erdem. När de träffades var Rudi 22 och Margot 43. Hon var i slutet av sin karriär: ”Oavsett om du är 60 eller 70 så förblir du dansare i resten av ditt liv”, berättar han för Vogue. Det var den besattheten som fick Erdem att tänka på De röda skorna, filmen från 1948 som är baserad på H C Andersens berättelse om ett par skor som aldrig slutar dansa. 

– Som dansare kan man bara röra sig vilt om man vet hur man kan kontrollera det, säger Eric Christison. Jag tycker att Rudi demonstrerar det djuriska på ett otroligt sätt. Det handlar om hans teknik och hur han använder sin kropp. Det är så jag är tränad – även om det är en liten, snabb rörelse så måste man gå in för att attackera, men samtidigt också stå emot attacken. Stefanschi lärde mig det värdefulla inom tekniken, men inte bara den fysiska formen utan också den emotionella, att gå in med hela dig själv och vara så ärlig och naken det bara går. Publiken kan läsa dig på scen även om de inte vet något om dans. Det är det jag strävar efter i allt jag gör, säger han, som jobbar på samma sätt med modekoreografi. Scenen och utrymmet framför kameran handlar om samma komposition.

– Det är samma ramar. Komposition är allt jag tänker på. Jag tänkte på det innan jag började dansa. Jag pluggade konst, och jag tror att det var så jag så snabbt kom in i dansen, för att jag förstod linjer och former inom ett space, både djup och balans. Jag applicerar det på allt från balett, konst och mode. Det hjälper mig nu när jag jobbar mycket med video, att jag inte är rädd för att jobba med djup och vara bortom ramarna och se hur det fungerar.

Modebranschen har alltid sökt referenser bortom sig själva. Det gör däremot inte dansare.

Vad var länken mellan dansen och att jobba med modekoreografi? 

– Modebranschen har alltid sökt efter referenser bortom sig själva. Det gör däremot inte dansare – och jag har aldrig förstått varför? Inom balett letar man alltid inuti, och jag upplever att konstformen har stannat i en tidskapsel. Så när jag dansade i mitt balettkompani i Zürich så tog jag minsta tillfälle att se konstutställningar, träffa vänner som jobbar med mode eller konst för att bara få lyssna och diskutera och konsumera så mycket information utanför min dansbubbla som möjligt. Jag har alltid åtrått att korspollinera mina idéer, men jag visste inte hur förrän jag mötte Stephen Galloway. Han är en före detta balettdansör som nu jobbar som kostymdesigner för American Ballet Theatre och Parisoperan. Han har också jobbat som kreativ konsult och koreograf för The Rolling Stones och samarbetar regelbundet med den holländska modefotografduon Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin. Han blev min katalysator för att testa och samarbeta med fotografer, det var runt då Instagram blev stort och modemärket började skapa och publice­ra eget material, och mycket var verkligen inte bra. Jag såg direkt att det fanns en lucka och jag visste hur den skulle fyllas. Jag slutade omgående med balett, för då kände jag att tiden var inne för att hoppa.

Som barn var Rudolf Nurejev fast i en pojkkropp, utan möjlighet att komma loss, varken från det ­sovjetiska kalla greppet i mitten av 1900-talet eller sin pappas förutbestämda bild – absolut inte dans, det ­ultimata sveket. Från att 1938 födas på ett tåg strax utanför Irkutsk i gamla Sovjetunionen till en barndom som präglades av det kalla kriget och som son till en politiskt Stalin-frälst pappa. Det var mamman som gav sin son tillåtelse. Rudi växte upp i ett matriarkat – männen var inkallade i krig, kvar blev kvinnorna. 

Rudi ärver sina storasystrars klänningar, han upptäcker dansen och smyger ut i den kalla natten och dansar. I skolan blir han retad, ”tiggare” väser pojkarna. I smyg, av en slump, träffar han Udelsova, en före detta dansare som introducerar honom till baletten. Hon målar upp bilder av guldbeklädda foajéer, teaterscener med smäckra flickor i tyllkjol. Där han kommer från, Ufa i Basjkirien, finns bara björkar, lera och kyla. Men han dansar! Ständigt dansar han, även om det är iskallt, mörkt och med en konstant hunger. Här vet han att en eld kan tändas även på Uralbergens södra sida.

16 timmar till Leningrad från Ufa till balettskolan Vaganova och mötet med Stefanschi. Det gick bara ett tåg.

Klasskamrater minns att han sa: ”Ni ska få se, jag kommer att dansa på Parisoperan och ni kommer fortfarande att vara i livet för att se mig uppträda.” Som balettstudent på Vaganova, Leningrads prominenta balettskola, var han känd som en bad boy danseur när han yttrade orden. Han skulle dansa, och Rudi var en sån som aldrig slutade, inte ens när han mötte KGB-motstånd. I stället gick han till attack mot de rådande normerna inom balettakademin: att en man inte fick dansa som en ballerina. Redan innan Rudolf Nurejev vred sig ur KGB:s grepp var han känd som en outsider, i opposition mot balettinstitutionens hierarkiska värld och dansens fasta former. Det var standarden för vad en man tekniskt kan göra med sin kropp som Rudi ständigt pushade. Samtidigt tycker Eric Christison att det fanns bättre balettdansörer med bättre fysisk struktur, till exempel Yuri Soloviev, men de hade inte samma attack, karisma eller virtuositet. 

– Många av dåtidens stjärnor var födda in i baletten, medan Rudi snarare var svältfödd och kom in lite senare. Jag antar att det gjorde honom mindre böjbar för balettkonstitutionen, han lät sig sig inte böjas, säger Eric. 

Redan innan Rudolf Nurejev vred sig ur KGB:s grepp var han känd som en outsider, i opposition mot balettinstitutionens hierarkiska värld och dansens fasta former.

Rudolf visste precis hur konstitutionen skulle tänjas, och liknar mer dagens popstjärnor än dåtidens prima ballerinor. För Rudi krockade kultur och politik på ett effektfullt sätt. I kalla krigets Sovjet skulle baletten spela en ny roll i den nya världen och bevara en unik rysk tradition, kulturell eller politisk propaganda. Nurejev själv förkroppsligade det genom att han nyfiket tog intryck av allt han mötte. Under åren blandades hans ryska skolning med fransk, dansk och brittisk balettstil och intrycken från koreografer han samarbetade med: George Balanchine, Martha Graham, Glen Tetley, Paul Taylor och José Limon, fransmannen Roland Petit och svenska Birgit Cullberg. 

1981 gästdansade Rudolf Nurejev hos Cullbergbaletten i Stockholm, bland annat i Fröken Julie med Ana Laguna. Året innan hade han arbetat med Cullberg på La Scala i Milano när hon satte upp Fröken Julie, och hon bjöd in honom till Stockholm. Behnaz Aram, nuvarande kostymdesigner för bland annat Cullbergbaletten och tidigare designer för Whyred, & Other Stories och A Day’s March, berättar när hon första gången fick frågan om att göra ett kostymjobb för Kungliga Operan 2005, i verket Ossuarium av Gunnlaugur Egilsson. Hon hade just kommit hem från designskolan i London, grundat sitt eget klädmärke och hade en fotoutställning med enbart svarta kläder, som de hade plåtat med en backdrop av snö i Nackareservatet. Koreografen Gunnlaugur kom förbi och tyckte om hennes estetik. ”Dina kläder talar så tyst”, sa han och efter det kom förfrågan om hon ville göra kostym för dödsdansparaden Ossuarium. 

– Jag hade aldrig tänkt kring kostym på scen innan – det är svårt att förstå hur praktiskt det skulle vara. Det var sex dansare som alla hade två personligheter och alla kostymer var i svart och i bakgrunden hård och suggestiv musik. Det är det starkaste jobb jag har gjort, många lämnade föreställningen för att det blev för mycket. Oftast brukar jag se varje föreställning som en kollektion som hänger bredvid varandra, med en röd tråd där kostymerna inte får ta över utan ska komplettera scenografin, ljuset och karaktärerna. 

Rudi har inspirerat modedesigners många gånger

I hennes första föreställning för Cullbergbaletten var allt i siden, som kan spricka i sömmarna: 

– Man gör alltid två set av de plagg som är känsliga. Man lär sig snabbt hur länge ett plagg kommer att hålla. Kan dansarna röra sig fritt i det här utan att känna sig begränsade? Hur rör sig tyget, och hur stelt ska materialet vara för att det inte ska se konstigt ut på scenen? säger Behnaz.

LÄS ÄVEN Designer Behnaz Arams garderob: ”Jag gillar skräddade plagg samt klänningar från 1930- och 40-talet.”

Just hur kostym samverkar med rörelse är något som Rudolf Nurejev hade känsla för.

– Rudi var alltid nyfiken på att förstå hur rörelser, kostym och scenografi samverkar på scenen. Han var själv en konstsamlare och hade allt från skulpturer till mer modern konst. Han bar helst något av Missoni, det var de iögonfallande mönstren han gillade. I övrigt var han väldigt intresserad av kultur i ett bredare perspektiv och hade ett nytt sätt att se på balett som konstform, berättar Kungliga Balettens chef Nicolas Le Riche, som under sin tid på Parisoperan nådde den högsta rangen en dansare kan nå – étoile – hade Nurejev som mentor och dansade i alla hans verk.

I december 2021 satte Kungliga Baletten i Stockholm under ledning av Nicolas Le Riche upp Svansjön med Nurejevs koreografi, och Nicolas Le Riche kommer fortfarande ihåg första gången de möttes på Parisoperan under 80-talet, när Rudolf Nurejev tog Nicolas som 18-åring under sina vingar. 

– Han såg djupt in i mina ögon och vägrade släppa blicken, vi kollade på varandra i minst tio minuter och jag kände hur han såg hela mig och jag honom. Där och då förstod jag direkt vad ärlighet var och hur viktigt det är för konsten. 

Vad är karakteristiskt med Nurejevs version av Svansjön? 

– Det handlar om det personliga, hur han flätar samman baletten med den samtida kulturen som driver karaktärerna framåt. Man kan hitta det i scenografin av Ezio Frigerio som också har jobbat nära Nurejev. Hur man går utanför sig själv och utanför rummen där man verkar inom. Som till exempel med slottet, som att i början av första akten av föreställningen så är alla slottsväggar stängda, men mot slutet öppnas de på samma sätt som karaktärerna. Han ville åt skaparen själv, Tjajkovskij. Vem var han? Vilket liv levde han och hur hanterade han sina relationer och vem var han djupt inom sig? En man som älskade män, vilket var mycket svårt vid den tiden. För Rudi handlade det inte bara om en vacker svan, utan om människoöden. Han ville åt publikens egen historia så att de själva kan förstå och relatera till den.

Likt andra innan ville också Françoise Sagan hitta en definition, eller mer exakt hitta en attityd för att beskriva Rudolf Nurejev. I hennes ögon gällande den privata, men så hängivna, balettdansaren Rudi handlar det om en symbolisk attityd: en muskulös man, halvnaken i sina tights, ensam och stilig, på tå som tittar in i en suddig spegel, med en försiktig och förvånad blick, mot reflektionen av sin egen konst. Françoise skrev:

”Jag hade aldrig sett någon se så på sig själv. Människor ser sig själva i en spegel med fruktan och är generellt blyga. Nurejev såg på sin kropp, sitt huvud, rörelserna i halsen med en objektivitet, en välvillig kyla som var helt ny för mig. Han darrade framåt, kastade sin kropp, han befann sig med utsträckta armar i en fantastisk pose; han hade följt denna rörelse med kattprecision, han hade i spegeln själva reflektionen av virilitet och nåd kombinerad i en kropp, och han höll i den intresserade men kalla blicken.”

Spegeln är för alla dansare ett sätta att leta inåt, ett introspekt. Det handlar inte bara om estetik, utan om perception, hur man nuddar golvet med sina fötter genom en kanske svepande rörelse och hur man förkroppsligar en idé. Det är inte bara en reflektion av kroppen, utan också av själen. Det kanske mest kända porträttet, plåtat av Richard Avedon: Rudolf Nurejevs pulserande benmuskler kontrasteras i det svartvita fotografiet där han slänger sig bakåt i en rörelse där låret och höften skapar en perfekt vinkel till bålen och ryggradens böjning. Året var 1961 i Paris, samma år som stjärnan hade brutit med Sovjetunionen efter en traumatisk upplevelse på den parisiska flygplatsen, då han hade blivit beordrad att skickas hem till Sovjet för att enligt KGB ha varit rebellisk. Rädslan var ett faktum, han kunde lika gärna bli skickad till Sibirien och aldrig få dansa igen. Några ödesmättade timmar på flygplatsen senare hade den dåvarande kulturministern i Frankrike sett till att Rudi fick stanna i Paris och fortsätta med baletten till sina sista stapplande steg på samma scen, i samma stad. 

Utställningen på Dansmuseet pågår fram till den 8 januari 2023

LÄS MER: Phoebe Philo – Förändrade mode för kvinnor på djupet

LÄS MER: Chefredaktör Jonna Bergh: ”Jag låtsas möta hösten i Paris”