Irina Lazareanu: Stor intervju med bokaktuella modellstjärnan
Karl Lagerfeld som livsguide, dela garderob med Kate Moss, naila arrestering-stilen men ligg inte med dina bandkompisar …Indie-sleaze-rock-chic-modellen och musikern Irina Lazareanu gör comeback med boken om sitt naughties. Stefanie Ravelli talar med en modellikon.
Ät mitt indie-hjärta, spill mitt sleaze-blod – vår original dark angel – supermodellen, musikern och poeten Irina Lazareanu ansluter till detta digitala möte från ett 29-gradigt Montreal helt ovetande om att hon och hennes då paparazzi-förföljda vänner från mitten av 2000-talet [Peter Doherty, Kate Moss, Lindsey Lohan med flera] trendar på TikTok. Naughties-ikonen med den raka luggen och långa mörka håret gör comeback med boken Runway Bird: A Rock ’n’ Roll Style Guide som ges ut i samma sekund som den så kallade indie sleaze-stilen från 90- och 00-talet älskas och #OOTDA:s av en ny generation. Celine (med modevärldens egen urfader av indie sleaze eller rock – Hedi Slimane), Chanel och Saint Laurent osar trashig rock. Saint Laurents Anthony Vaccarello hyllade Peaches-låten Fuck the Pain Away under AW21-visningen och Chanels Virginie Viard visade upp en métiers d’art-kollektion besående av rutiga kjolar, leggings och kolkantade ögon. Termen indie sleaze som begrepp kom till redan i slutet av 2021 av TikTok-trendprognosmakaren Mandy Lee (@OldLoserInBrooklyn), som mest tycker att det handlar om en längtan efter gemenskap som anledning till varför vi nu åter romantiserar tiden och estetiken. Vi har varit ”inlåsta” i två år och folk är sugna på att ”fucka ur” – fast nu i grupp.
Irina skrattar först och undrar om det är på riktigt, men börjar samtidigt räkna bakåt och kommer fram till att allt är i sin ordning med modecyklerna.
– Vi romantiserade punken fast i en mycket begynnande digital värld, samtidigt som vi ville visa att vi inte brydde oss om hur vi såg ut – vilket inte är helt sant, såklart. Det kunde vara en vecka gammalt mascarakladd utsvettat i ansiktet, oborstat hår, Converse eller Dr Martens till en romantisk kort klänning, säger Rini och fortsätter:
– Alla var vänner, Adam Green från The Moldy Peaches var bästa vän med Sean Lennon och Mark Ronson och Peter [Doherty] var vän med The Strokes, okej, inte bästa vänner. Men några av mina finaste stunder från den tiden är när vi alla var tillsammans i ett rum, någon skrev poesi, ritade eller skrev en låt och vi hjälpte varandra. Netflix var inte på i bakgrunden, utan vi hängde kring konsten, bra samtal och vin. Men det var inte speciellt för vår generation, samma sak har hänt och kommer att hända nu. Vi saknar spelningar, utställningar och fysiska möten … saker man fysiskt kan ta på. För kan du tänka dig ett liv utan musik, böcker eller film? Hur skulle vi ha överlevt pandemin?
Född i Rumänien men uppvuxen i Kanada flyttade Irina till London vid 13 års ålder för att studera dans. En knäskada gjorde att hon som 17-åring övergick till modellandet. Men modevärlden lade inte märke till henne förrän Kate Moss, som gästredaktör, presenterade Rini (som hon kallas) i franska Vogues decembernummer 2005. Efter det kan man säga att hon och Kate satt ihop. De åkte på resor, festivaler och enligt ett avsnitt i Runway Bird delade de garderob.
Egentligen kan man inte kalla Runway Bird enbart för en biografi, den känns snarare som ett DIY-magazine, eller ett tidsdokument hopsatt av tusentals bilder, dagboksinlägg, insikter och historier om Karl Lagerfeld, Marc Jacobs och Nicolas Ghesquière, såväl som Edward Enninful och Inez & Vinoodh, Sean Lennon, Yoko Ono, Hedi Slimane, Lindsay Lohan, Mark Ronson och Amy Winehouse. Perioden som Rini själv kallar ”the war years” var en rörig blandning av urartade punkturnéer, glamrock-plåtningar, indiemusik och boho- och bimbo-estetik. Eller som grundaren av Purple, Olivier Zahm, skriver i förordet: ”This book bears witness to the final years when being present still required presence: the pulse of sensitivity, attitude and a true singularity that was not recomposed, virtualized or digitized.”
Så kommer vi till stiltipsen som boken också består av. Nej, det är inte enbart hederliga fånga stilen-tips, utan: ”There’s nothing you can’t fit into a Marc Jacobs bag, including my ex-boyfriend’s ego.” Eller: ”Mix a tweed jacket with a humble pair of jeans for the quintessential passepartout outfit – wearable anywhere from work to cocktails with friends to bailing your boyfriend out of jail” och ”Don’t sleep with your bandmates: it didn’t work for Fleetwood Mac and it’s not going to work for you.” Allting är självklart testat av Irina själv under de två decennierna som boken berör.
– Jag och Peter [Doherty] skrattar mycket åt det – hur man kan ordna om sin outfit efter att ha blivit arresterad och komma ut med en ny look. Inför arbetet med boken lovade jag mig själv en sak: Om jag nu ska återvända måste det finnas en torr, svart humor. Jag vet inte om det är för att jag är kanadensare, men jag älskar att skoja om mig själv.
Innan arbetet med boken började hade hon en identitetskris. Men så var det också länge sedan hon var i rampljuset. För några år sedan fick hon sin bebis och flyttade tillbaka till Kanada.
– När du befinner dig mitt i stormen går allting så fort: på turné, visningar över hela världen eller plåtningar, jag stannade aldrig upp, mitt liv var som en film som aldrig slutade spela. Jag flyttade hem för att komma till en bra plats mentalt, fysiskt och andligt. 2020 började jag reflektera och gå tillbaka till alla dessa ögonblick. Jag ville skriva men visste inte hur ... Jag startade processen i januari samtidigt som världen stannade. Och jag trodde att jag skulle få tid att skriva mycket, men det visade sig vara svårt när mitt barn klättrade på väggarna. Det slutade med att jag tittade på dålig tv i min pyjamas och åt alldeles för mycket ost hela dagarna.
Men hur var det att gå tillbaka? Jag vet att du skrev dagbok under 00-talet, men hur lades själva pusslet för boken?
– Min agent och bästa vän Sally (Anchassi) och jag satt i telefonen i timmar för att förstå och sätta strukturen. Jag menar, mycket av detta hände för kanske 18 år sedan och vi behövde varandra för att fylla i hålen. Vi var också fulla eller bakis under många av händelserna som är med i boken, så minnet sviker, säger hon och skrattar.
– Det tog enormt många människor att lägga pusslet som blivit Runway Bird.
Och alla bilder …
– Jag vet, jag tänkte: ”Fuck, det finns ju inte så mycket bilder från den tiden.” Kom ihåg att vi var mer eller mindre jagade av paparazzi och kameror, så när vi var ensamma ville ingen bli fotograferad … Vi ville bara vara i stunden och känna oss som normala kids i de intima stunderna. Men hänger man med konstnärer så finns det alltid en polaroid eller engångskamera till hands, så det var ett detektivarbete att söka upp alla vänner och bekanta som jag har hängt med under alla dessa år. Vi samlade ihop ungefär 2 000 bilder från hela världen. Det var handskrivna brev bland annat till den underbara fotografen Pennie Smith, hon var den första kvinnliga punkfotografen på 70-talet.
Millennie-eran var kaotisk med alla typer av stilar som du ju också går igenom i boken: punk, glamrock, hipster, boho chic …
– … och mitt i allt detta hade vi också sexigt Britney Spears-bimbo-g-string-mode. Allt var all over the place när världen gick in i det nya millenniet och det var så förvirrande, inte bara inom modescenen. Pojkarna klädde sig alla likadant, skinnjackor, snortajta jeans och hatt, ja de klär ju sig fortfarande så. Men för mig, som en tjej runt alla dessa pojkar, så blev min maskulina/feminina stil ett sätt att vara one of the lads.
Hur är din relation till rockstilen nu?
– Det är fortfarande väldigt mycket min stil. Mina stilikoner kommer alltid att vara Katharine Hepburn, Patti Smith och Diane Keaton – jag tycker det är coolt när en riktigt snygg tjej är utklädd till kille. Jag känner fortfarande att det är feminint, men med en nonchalans och en attityd.
– Jag tänker på ett Chanel-event när jag hade på mig en perfekt skuren svart Chanel-couture-klänning med ett par Dr Martens och alla undrade vad fan jag hade på mig? Men Karl (Lagerfeld) älskade det! Jag bar dem för att det var modevecka och mina fötter gjorde ont. För mig var det inget kontroversiellt med det. Men det var så då, var du äkta punk så kunde du inte mixa eller matcha, men jag kände aldrig att jag hörde hemma någonstans … Så jag blandade stilar och var fan inte ledsen över det.
– Vänta. Min mobil håller på att dö. Jag måste hämta min laddare, säger Irina.
Samtidigt visar hon upp sitt bibliotek.
– Det här är mitt bibliotek, eller mina vänner som jag kallar dem. Detta är en bra bok, Touch Me I’m Sick [Charles Peterson, powerHouse Books, 2003], opublicerade bilder på band från 90-talet.
Hon bläddrar i boken och ut faller anteckningar och post-it-lappar.
– Ja, jag skriver helst för hand, till min redaktörs förtvivlan – mycket har nämligen försvunnit under skrivandeprocessen till boken. Det finns den här romantiska sidan av mig som vill lyssna på Leonard Cohen, men det hände inte, för det var karantän och min bebis lyssnade på Baby Shark typ en miljon gånger och jag hade yoghurt överallt, även i håret, och jag duschade inte … Min romantiska Virginia Woolf-dröm förverkligades inte när den här boken kom till.
Existerar ens den romantiska bilden av författaren?
– Jag hoppas ju det. Den måste existera. Precis som att jag romantiserar 20-talet. Tänk om jag hade kunnat leva då? Jag samlar på sönderfallande klänningar från den tiden, det är något med hantverket som jag är besatt av.
Gör du fortfarande musik?
– Nej, tyvärr, men jag vill tillbaka till musiken. Men jag uppträder med spoken word eller poetry slam. Jag älskar att kombinera poesitext till detta väldigt råa element som slam är. Jag minns när Peter och The Libertines spelade när Bataclan i Paris öppnade igen 2016, efter terrorattacken. Han bad mig läsa upp min dikt samtidigt som bandet spelade och jag läste och sjöng i takt, allt planerades i sista minuten och det är det jag gillar mest. En av mina favoritspelningar med Sean [Lennon] var sådan. Vi tog över en restaurang och började bara spela och alla stod på borden, många Operation Juliet-spelningar [bandet Irina och Sean Lennon var med i] var så. Och det finns något när det inte är inövat, det är bara rått, då och där. I dagens värld ska allt vara perfekt, rösterna, gitarrerna och trummorna. Vi har filter på telefonen för att inte visa våra brister. Jagar du efter perfektion eller sanningen? Om du jagar perfektion lever du ett omöjligt liv, enligt mig. Men om du jagar något verkligt måste du kunna ge något av dig själv. Det var svårt första gången jag ställde mig på scenen och skulle läsa, jag var livrädd, men det var min sanning. Det ska inte vara vackert, det är bara den jag är. Jag skakade, men det är i ögonblicket att vara precis där i nuet som är värst och samtidigt det finaste som finns. Inget skydd – bara jag.
Var kommer den orädda sidan ifrån?
– Tja ... av att vara en komplett idiot, prata för mycket, att inte tänka innan jag gör något. Men jag vet inte … kanske att jag pushar mig själv att göra saker utanför min comfort zone, gör allt det som gör mig rädd. Jag menar, herregud, ta bara Patti Smith på CBGB (legendarisk rockklubb i New York 1973–2006). Jag tror det var 1976, jag glömmer aldrig den här historien som Patti har berättat för mig med sin otroligt djupa röst:
Irina försöker imitera Patti Smith.
– Patti hade precis kommit tillbaka efter att ha rest i Afrika och hon hade upplevt svält och andra orättvisor. Hon var tillbaka i USA och skulle upp på en scen och spela, men hon var ursinnig och började läsa upp en dikt om vad hon hade sett. Och mot slutet började alla skrika och gorma och hylla henne. Alla klappade för att det var Patti Smith, men de hörde inte ett ord av vad hon sa. Sen skriker hon ut att hon har pissat på sig och publiken fortsätter att hylla och applådera. Sen skrek hon: ”Klappa händerna till det här” och bara gick av scenen. Jag tänker att vi ofta blir förtrollade av kändisskapet, så vi lyssnar inte, vi hör inte på orden och vi känner inte igen betydelsen, för skuggan är så stor. Vi lyssnar inte på vad som faktiskt sägs.
Du slog ett rekord i att göra flest visningar under en säsong, 90 stycken. Hur ser du på branschen nu kontra då? Vilka är de största förändringarna inom modebranschen, som du ser det?
– Allt. Jag hittade en bild på mig utanför Bryant Park i New York under modeveckan med alla mina underbara modellvänner. Mångfald då var att casta en brunett, vi var 20 tjejer som alla gick samma visningar – och såg ungefär likadana ut. Under 00-talet pratade ingen om mångfald eller psykisk ohälsa. Jag var utmattad, håret föll av och jag sov inte. Vi skulle jobba som galningar, men när jag nu ser tillbaka känner jag: ”Kom igen, är det mode?! Mode ska vara kul!” Vi diskuterade varken ångest, erkände missbruk eller trauman. Vi har börjat närma oss mångfald och inkludering. Alla måste få sitta vid bordet och se sig representerade. Edward Enninful (chefredaktör för Vogue UK) har gjort så otroligt mycket för branschen, men det har tagit många människor för att komma dit vi är i dag, som André Leon Talley, som vi just förlorat, eller Virgil Abloh, Naomi Campbell, pionjärer som slagit sönder dörrarna och sprängt väggarna för andra människor. Branschen har förändrats till det bättre, men vi har fortfarande en lång väg kvar att gå.
– Jag gjorde ett samarbete med Gap för ett par månader sedan där jag skrev poesi för den första tv-reklamen i Japan med homosexuella. Detta kom ut för tre månader sedan … Det var en av mina mycket goda vänner som kom till mig med det här projektet. De ville att jag skulle göra om Imagine och jag sa: ”Ursäkta? John Lennon-låten?” Och jag menar att jag inte kan skriva om Imagine. Det är som att måla om Mona Lisa. Inte ens John själv hade kunnat skriva om den. Det är en av de mest inflytelserika och ikoniska låtarna i historien. Men jag tog det som en inspiration och grävde i alla dessa tal som har haft en inverkan på mänskligheten från Martin Luther King till mina favoritdikter av Maya Angelou, och jag gjorde något som var en hyllning och ett slags uppmaning att stå tillsammans.
Du skriver i boken att en annan modell tog stryptag på Kate Moss backstage före en visning. Är det verkligen sant?
– Ja, en supermodell försökte strypa henne inför en visning. Detta berättade hon för mig när jag grät över branschen och ville sluta. Hon hade det värre än så i början. Du får tänka på att när hon började så förändrade hon modellidealet. Från alla dessa vackra supermodeller blev Kate den nya stjärnan – vilket fick en av dessa mycket kända supermodeller att försöka strypa henne bakom scenen ... Förlåt, jag kan inte berätta vem. Kate tyckte i alla fall att jag skulle bita ihop, vilket jag också gjorde. Hon har en moderlig sida, men är samtidigt också väldigt barnslig.
Du berättar att det inte alls var rivalitet er modeller emellan, att ni tog hand om varandra och var och är nära vänner, trots den bild media ibland målat upp.
– De äldre, mer erfarna modellerna som Carmen Kass, Angela Lindvall, Shalom Harlow, Carolyn Murphy och Maria Carla Boscono tog oss under sina vingar. Vi var som systrar: Freja Beha, Tasha Tilberg, Lily Donaldson och Agyness Deyn med flera. Jag pratar fortfarande med alla, men vi ses såklart inte lika mycket längre. Vi följer varandra och skickar bilder på våra barn nu. Det är viktigt att berätta de historierna eftersom media har skrivit mycket om skit oss, om kaosfester och slagsmål som inte var sant. Vi var väldigt unga när vi lämnade våra hem och familjer, så vi bildade vår egen familj. Jag hade samma nära nätverk av vänner då som nu 20 år senare.
Det var en era av kändisbesatthet. Mycket som skrevs hade fokus på den kvinnliga kroppen som body shaming, slut shaming och så vidare. Hur har det påverkat dig?
– Det har påverkat mig väldigt mycket. Jag minns en gång med Peter, vi var på landet med våra vänner. Det skrevs om oss att vi hade ett enormt slagsmål där vi skulle ha slagit sönder grejer i vårt hem i London. Och vi var inte ens där ... Alla dessa lögner. Vi hade folk i vår vänkrets som sålde historier till pressen. Jag menar, hur Peter och Lindsey [Lohan] behandlades är absolut avskyvärt och motbjudande. När jag tittar tillbaka på det så var det ju en tid när de båda kämpade med olika typer av missbruk, de behövde hjälp och var väldigt unga och sårbara själar. Det faktum att de fortfarande lever är ett mirakel. Jag sitter här nu och förstår de förgörande konsekvenserna av opiater och hur miljoner av människor dör på grund av detta monster till odjur. De kämpade samtidigt som folk tyckte det var roligt att se vilken soppa de var i. Men bakom allt det där så är det två människor som lider.
– Amy [Winehouse] är ett annat exempel på en ung tjej som kämpade framför våra ögon. 50 paparazzi som ständigt bevakade hennes hus, när hon försökte gå till sin bil eller matbutiken. Det är totalt isolerande. Du kan inte gå ut, du vet inte vem du kan lita på och det göder bara missbruket ännu mer. För livet blir till ett meningslöst hjul och så småningom, som för Amy, blir det ens fall. Och det krossar verkligen mitt hjärta! Men jag är så stolt över Peter och Lindsey som vände sina liv. Det enda de förtjänar från oss är vårt stöd och respekt. För de kom tillbaka från helvetets portar och de gör fortfarande sin konst. Men det här var en helt annan tid, några av de där artiklarna och ögonblicken med pressen var så brutala och omänskliga, och det gjorde mig väldigt arg.
Hur överlevde du?
– Det är känslosamt att tänka tillbaka på den tiden. Vi var väldigt unga och gjorde misstag som fick stora konsekvenser, för plötsligt var vi kända. Det är en väldigt stor skillnad på att vara framgångsrik och att vara känd. Jag vet inte hur jag skulle överlevt utan mina vänner, mamma och pappa. Det stödsystemet var lika viktigt som syre.
Vilka eller vilken person har haft störst påverkan på dig under alla dessa år?
– Sean (Lennon) var en av personerna som verkligen trodde på mig och hjälpte mig att hitta min röst. Jag hade inte det självförtroendet för att skriva och han hjälpte mig att börja. Och Karl Lagerfeld var verkligen en mentor i mitt liv. En bra lärare som lärde mig mycket – och inte bara om branschen, utan också om livet eller obskyra punkband. Jag fick ha Karl under en väldigt skör period i mitt liv.
Första gången du träffade honom var under en fitting för Chanel och du var supernervös, pratade i mun på Karl. Men han såg dig. Har ni pratat om det ögonblicket?
– Vi har pratat mycket om min dialekt (skratt). När jag blev ambassadör för Chanel var jag tvungen att sluta prata med den kanadensisk-franska dialekten. Till och med år senare när jag ville få honom att skratta gjorde jag min bästa Céline Dion-imitation. Men han dröjde sällan vid det förflutna, han var alltid på väg framåt.
Jag gjorde en intervju med Christine Bergström, musa och modell till Azzedine Alaïa på 80-talet, och hon berättade att Azzedine bjöd in henne på middagar, lagade mat och var en riktig provokatör. En gång lindade han i sig själv i en äkta matta och skrämde nästan livet ur en av sina assistenter. Hur var det att vara vän med Karl?
– (skratt) Det blev mycket middagar, men med ett litet undantag – Karl hade en egen kock. Vi plåtade ofta under kvällstid, så det blev långa middagar och tidiga frukostar. Han var så rolig, väldigt kvick och retades gärna med sin sarkastiska, torra humor. Hans minne var galet. Om vi pratade om något så kunde han plötsligt påminnas om någon gammal obskyr film från 1947, för att sedan studsa in i något annat – jag kunde lyssna på honom i timmar. Han skulle ha kunnat bli en fantastisk universitetsprofessor. Men det har varit en svår tid med många ikoniska och underbara människor som gått bort. Som André Leon Talley eller Thierry Mugler, som jag inte kände så väl, men han var absolut lysande. De var verkligen en fantastisk generation av designers som gjorde mycket för branschen. Men de finns kvar, varje gång jag pratar om Karl eller minns honom så minns vi också hans arbete.
Vilket modeögonblick kommer du alltid att bära med dig?
– När jag nästan tappade ett bröstinlägg under en Versace-visning. Nej, det måste vara när jag och Sean ”stal” Chanel-visningen december 2007 i London. Jag gick visningen, men överraskade alla – förutom Karl – med att börja sjunga tillsammans med Sean. Eller kanske mitt första omslag för italienska Vogue 2006 som Steven Meisel plåtade. Vi gjorde 70 sidor på en vecka och var på Chelsea Hotel i New York. Att få arbeta med Steven, prova olika dansrörelser och tolka rock och punk genom tiderna var fantastiskt. Men att vi var på Chelsea Hotel känns nu sorgligt … Det var en kniv i hjärtat när de förvandlade hotellet till lyxlägenheter. Samhället är skit! Ibland blir jag så arg. Kanske var det droppen, det är kanske därför jag i stället bor i den kanadensiska skogen med mitt barn och skriver roliga böcker.
När vi ska avslutar samtalet ber Irina mig om min Instagram. Efter ett tag dyker kommentaren ”Nailed it” upp på min skärm. Hon har kommenterat ett ”montage” föreställande mig plåtat av en kompis som tyckte stämningen på bilden påminde om Absolutely Fabulous-filmen när Kate Moss bär en smaragdgrön coutureklänning stående i Themsen med en cigg i munnen.
LÄS MER Carolyn Bessette Kennedys Prada-väska har återlanserats
LÄS MER Phoebe Philo: Förändrade mode för kvinnor på djupet
LÄS MER 20 år sedan senast: Stringtrosan åter synlig i modet
